Provencalsk Nocturne

"800 grader du kan lita på mig, lita på mig" sjöng Ebba Grön för en herrans massa år sedan. Joakim Thåström var lead singer. Men 32 grader räcker väl, på dagen? Du kan lita på mig!

Jag har tidigare idag varit på kollektivet här i byn och köpt rosévin. Gott och prisvärt – 3 € per liter. In i kylen och när temperaturen är cirka åtta grader är det perfekt som en aperitif eller till grillat eller kryddstark mat.

Vi bjöd in våra grannar på middag. Förrätten bestod av traktens färska primörer serverad tillsammans med en dressing gjord på riven rotselleri, grädde, dijonsenap, majonnäs, vitlök, salt och peppar.

Därefter huvudrätten, torskfilé, filé de cabillaud lagt på en bädd av smörstekt purjolök och paprika, crème fraiche, vit vin bäst är muscadet-typen, salt och peppar avslutar det hela. Lite fänkålskrydda alternativt färsk fänkål samt dragon gör en höjdarrätt. Efter tjugofem minuter i ugnen – wow! Till fisken serverade vi en väl avkyld 2005:a Sylvaner från norra Frankrike, Alsace. Varför inte från Provence? Nej – generellt gäller att vita viner producerade här nere inte håller hög klass.

Till efterrätt blev det granngårdens färska aprikoser, persikor, nektariner och plommon där man låter fruktsaften dras ur frukten genom att snabbt koka upp ett muscadet-vin och hälla det över frukten. Efter ett par timmar smakar det himmelsk tillsammans med en god neutral glass, exempelvis vanilj. Det låter väl som musik!

Vi går ut för att njuta av en Nocturne – nattlig skön musik – och kvällsvärmen slår emot oss. Jasminen doftar ljuvligt från grannens murvägg, där den hänger ner. Jasminblommor öppnar sig mer på kvällen och släpper ut sina dofter för att locka till sig insekter för pollinering. Mygg finns inte. OK, en och annan känns men det är inget mot de arméer av hungriga typer som jag en gång mötte vid ett litet fiskevatten i Jukkasjärvi! Inte tusan fick jag en minsta lilla öring heller!

Temperaturen har nu sjunkit till 28 grader, det börjar bli svalare nu på senkvällen. Månen är knappt halvfull och jag är helnykter. Nåja, några glas blev det ju. Stjärnorna tindrar, det är mörkt, mycket mörkt, gatuljusen i vår by är mycket svaga och förstör inte mörkerseendet nämnvärd.

Klockan är strax efter halv tio och det skall bli konsert i Parc du Cigalou, cigalernas park syrsornas park. Det ska bli barockmusik, som jag tycker mycket om. När vi kommer fram till parken sitter folk redan tysta och lyssnar. Vi kom försent, vilket är ovanligt, men denna gång började de tydligen på utsatt tid och inte en kvart senare, vilket är mer normalt.

Les Cigales har tystnat, det är mörkt som sagt och de spelar mycket sällan sin musik då, tji-tji-tji-tji.
Annars låter de hela tiden, om det är mer än 25 grader förstås och sol! Vinden spelar mindre roll. Det kan faktiskt blåsa här. När mistralen sätter in är det normalt sol och blå himmel men i stort sett omöjligt att vara ute då det är full vindstorm! Vinden mistral har inget att göra med konstnären Frédéric Mistral, även om Mistral var en stor levnadskonstnär och levde livet som en stormvind, utan det är enbart en beteckning på alla de vindar som kan inträffa i Provence och som alla har olika namn.

Orkestern, Baroque Ensemble Campobasso, kommer från Italien, men deras turnébuss var registrerad i Bordeaux. Orkestern består av en cembalo – ett mycket gammalt piano där hammare knäpper på strängarna istället för att slå på dem som i ett piano – samt cello och träblåsare. En underbar sopransångerska, fröken Padouano, gör då och då entré och förljuvar denna sommarkväll med en röst som gör att man kan få ståpäls! Språket är latin eller italienska, sjunget och därför svårt att förstå, men några ord tar man till sig.

En moped utan ljuddämpare hörs i bakgrunden, kommer närmare och man börjar tro att det skall bli en övergång till Contemporary Music, samtida musik. Klassisk musik av idag alltså, där allt kan hända. Kalla det gärna en musikalisk installation. Dock är huvudtråden enkel, tycker jag, inga melodislingor, utan allt låter som en kaotisk skrammelorkester uppkallad efter den österrikiska orkesterledaren Schrammel. Ett system skall visst finnas men jag har inte lärt mig det ännu.

En gång kom jag faktiskt försent till en modern konsert som skulle uppföras utomhus. När musiken tystnade applåderade jag vilt. Folk tittade på mig. Inga andra applåderade. Jag hade gjort bort mig totalt – orkestern höll på att stämma instrumenten! Ridå!

Så kan det gå när man inte hänger med. Men tydligen av någon anledning gör ni faktiskt det!
Vi fortsätter därför.

Medan vi satt där och lyssnade på skön 1700-talsmusik med många vackra melodislingor tänkte jag på första gången jag hörde en mycket känd klassisk poplåt. Jag gick rätt i murväggen. Det var "The Wall" av Pink Floyd. En suverän låt som hänger med fortfarande. Den är klassisk – naturligtvis på sitt sätt. Men vad är klassisk musik? All musik som uppfyller ett mått av kvalité, seriositet och därför överlever år efter år? Säkert!

Den mörka väggen runt oss där vi satt var kompakt och endast de två strålkastarna som var riktade mot orkestern var allt som syntes av ljus. Mellan pinjeträden kunde man dock skymta stjärnorna och månen som speglade sig i det mörklagda azurblåa Medelhavet. En stjärna dök upp, rörde sig och försvann. Det var förmodligen ett passagerarflygplan på väg in för landning på flygplatsen Toulon-Hyéres som ligger vid havet. Måsarna sjunger inte utan skriker.

Modern musik som, hip-hop, rap med mera är nödvändiga för utvecklingen. En låt inom i dessa nya kategorier spelades mycket för många år sedan, Coolios, "Gangstas Paradise" som handlar om tankar och liv bland invandrargängen som lever och härjar i Los Angeles. Vi har dem redan i Sverige. Säg Hjällbo, Hammarkullen, Rosengård, Tensta och så vidare och du förstår vad jag menar. Där finns smågangsters under utveckling till verkliga brottslingar. Några sådana ville en gång visa sin makt genom att inte betala 40 spänn för att komma in på ett diskotek. Då det inte kom in tog de fram en cigarettändare och tuttade på. Diskoteket brann ner och 63 ungdomar dog i lågorna.

Steve Wonder gjorde melodin redan 1973, "Pastime Paradise" men Coolio skrev om texten så att den kom att handla om dagens gängmentalitet. Coolio rappar, "… why are we so blind to see…" Många av våra politiker verkar vara det. Målet att integrera invandrare med svenskar är naturligtvis rätt. Men att då inte göra något för dem när de klumpas ihop i en betongförort blir fel. Resultatet ser vi exempelvis i ett bostadsområde utanför Göteborg där svenskan ett minoritetsspråk och rund 70 procent är arbetslösa. Tala om integrering med svenskar!

Frågan är vad vi skall göra för dem vi redan har, det är ju resursslöseri att en läkare med universitetsexamen från Iran kör taxi. Vad gör vi för de ungdomar med utländsk bakgrund som har svårt att få ett kulturellt fotfäste och som lider under en hederskultur, både pojkar men naturligtvis mest flickor? Svaret är tyvärr ofta att man tillsätter ett råd, en grupp och en utredning som ska analysera läget och det slutar ofta med att inget händer.

Många av våra musiker och sångare har utländsk bakgrund och de kan därför kanske ge en positiv inspiration till andra. Steve Wonders text var klart mer positiv än Coolios och bar på en förhoppning om en ljus framtid.

Min fru och jag har abonnemang på Göteborgs Symfonikerna, som för några år sedan blev utsedda till Sveriges Nationalorkester, till alla fisförnäma Östermalmskärringars förtret. Orkestern leds av chefsdirigenten Gustavo Dudamel, ett underbarn från Venezuela som verkligen har lyckats att integrera sig i samhället.

Musiken tystnar. Jag applåderar. På rätt ställe!

Vi reser oss och går, men plötslig fastnar sandalen i en liten kvist på en rot som sticker upp från ett pinjeträd och spännet går sönder. Jag haltar hemåt och känner mig som Bellman efter en kväll på krogen med Cajsa Stina eller Ulla sjungandes Cornelis Wreswijks underbara låt, "Somliga Gååååååår Med Traaaasiga Skor"!

En annan av våra största svenska vissångare enligt mitt tycke var Fred Åkerström. Vilken röst! Vilken utstrålning! Vilken Bellman tolkare! Fred döpte faktiskt sin dotter till just Cajsa Stina som för några år sedan fick en jättehit med låten "Fråga Stjärnorna"! Jag tittar upp mot stjärnhimlen och gör det, men får inte något svar.

Men precis som Bellman levde Cornelis och Fred som sin föregångare Bellman. Hårt! Tufft! Mycket mat och mycket dryck. Och de dog allt för unga! Skål Bellman, skål Ulla! Vi ses i nästa liv på Haga!

Jasminen doftar fortfarande underbart när vi kommer hem. Jag sätter nyckeln i dörren till huset som byggdes 1577, således i skrivande stund 433 år gammalt, och ser omedelbart sprickorna i putsen vid dörren som jag skall fixa i morgon. Min kära hustru har påpekat dessa de senaste fyra åren. Till detta arbete med dörren, Le Port, behövs musik och jag kommer därför att sätta på Jacques Brels låt "Dans le port dAmsterdam". OK, vän av ordning, jag vet att i detta fall betyder "port" "hamn", men lite får man väl segla i väg?

Därefter tänker jag sätta på ? Edith Piaf, lilla sparven, och hennes melodi framför alla, "Non, Je Ne Regrette Rien", eller på svenska, "Nej, jag ångrar inget". Även hon levde som Bellman och dog ung. Jacques Brel dog också han ung och vad jag kan minnas var det av lungcancer. Han rökte som en borstbindare! Väl hemma heller jag upp en Late Nigths Gin´n Tonic och sätter på TV:n. Hittar inget av intresse. Stänger av. Sätter på en passande låt, Bruce Springsteens, "57 Channels And Nothin On".

Joakim Thåström är förresten en utmärkt Bellman-tolkare. Lyssna på när han sjunger i Imperiets Fredmans epistel nr 81 "Märk hur vår skugga". Han har även gjort en mycket lyckad tolkning av Taubes "Briggen Blue Bird of Hull".

Fortfarande 28 grader och jag somnar sedan utan att drömma om Polyfix – en vanlig putsblandning för lagning av väggar! Trist arbete, men nödvändigt!

Av Terje V. Löberg 10 nov 2010 12:33