Varför bevara miljön när vi kan förbättra den?

Sedan planeten Jorden föddes för sisådär fyra och en halv miljarder år sen, har den varit med om många förändringar. I början formades den av naturkrafter och livet utvecklades långsamt. För två miljarder år sen fick cellen en kärna. För en miljard år sen, innan flercelligt liv hade uppstått, fanns inga kontinenter i nuvarande bemärkelse. Jättekontinenten Rodinia tros ha samlat så gott som hela planetens landmassa.

Jordens ändrade bana i solsystemet och solens skiftande position i Vintergatan orsakade kraftiga omslag i klimatet. För åttahundra miljoner år sen var Jorden kall, och det fanns glaciärer som nådde ända ner till ekvatorn.

Under de följande hundratals miljoner åren ändrades hela tiden temperaturen, geografin och havsströmmarna, samtidigt som de första primitiva djuren dök upp, och så småningom de första leddjuren – föregångare till vår tids insekter, spindlar och kräftdjur.

Under den tidsperiod som kallas Kambriska explosionen förändrades livet på planeten dramatiskt, med följd att gamla arter plötsligt dog ut och nya, högre livsformer uppkom. Nervsystem utvecklades och hjärnor bildades. Fiskar, landbaserade växter, insekter och frön visade sig för första gången. Landbaserade växter kunde utvidga klorofyllets verksamhetsfält, med hjälp av stöttande strukturer och skydd mot uttorkning. Växtlivets utbredning gjorde att cirkulationen av syre och vatten ökade. Livet hade äntligen flyttat upp på land och livet påverkade i ökande grad geologiska och atmosfäriska förändringar.

För trehundra miljoner år sen hade kräldjuren blivit till. Jordens landmassa bestod av en enda jättekontinent, kallad Pangea. Stora delar av Pangea låg under vatten på Rodinia-tiden: nya landområden uppenbarade sig genom jorderosionen, eller trycktes uppåt som berg eller vulkaner. Under hela den här utvecklingen speglade cykler av biologisk mångfald ändringar i den kosmiska strålningen på grund av solsystemets vandring i det galaktiska planet.

En omvälvande förändring väntade denna värld av gröna växter, insekter, fiskar och kräldjur. För omkring tvåhundra miljoner år sen gjorde däggdjuren sin dramatiska entré. Det var djur som kunde reglera den egna kroppstemperaturen, vilket öppnade för nya, temperaturberoende biologiska processer.

Vid det här laget delade sig Pangea i två kontinentalsystem: Laurasien, som omfattade dagens Nordamerika, Europa och Asien – och Gondwana, bestående av dagens Sydamerika, Afrika, Australien, Antarktis och Indien. När Gondwana bröts upp i de kontinenter vi har nu, uppstod både fåglar och blommande växter.

Dinosauriernas tid tog slut vid en tid då Nordamerika befann sig närmare Europa än Sydamerika, och det som nu är Colorado var en regnskog. Kreativt mänskligt liv uppträdde för några hundratusen år sen och fick tampas med återkommande istider. För bara femton tusen år sen var Asien och Nordamerika förbundna med varandra genom en landbro över Beringssund, Saharaöknen höll på att bildas genom att den nordafrikanska savannen blev torrare, Death Valley var fylld av en grönskande insjö och mastodonter kalasade på floran i Utah och Nevada. Under den senaste varma perioden, för ettusen till sjuhundra år sen, och under den lilla istiden, för femhundra till tvåhundra år sen, skedde förändringar i istäcke, odlingsbar mark, nederbörd och klimat. I nuläget är några delar av planeten torra, några är våta, några varma och några kalla. Läget så som det nu ser ut är bara ett ögonblick i ett pågående skeende.

Genom alla dessa förändringar har ingenting varit bestående på planeten, utom den allmänna tendensen till mer komplexa livsformer och en ökad tillströmning av biologiskt material. Vid varje dramatisk förändring av miljön har livet inte bara bemästrat de nya utmaningarna, utan flyttat fram positionerna och skapat mer avancerade dynamiska jämvikter. Nu kan det här skeendet styras aktivt av den intelligenta medlemmen av biosfären: människan.

Ta till exempel det nu aktuella Nawapa-projektet, som kommer att ta vatten som annars bara skulle rinna ut i havet, och styra det till torra områden som har potentialen att hålla igång en massa biologisk aktivitet. På det viset blir biosfären mer produktiv. Fråga de så kallade "miljövännerna" som vill att öknen ska fortsätta vara brun: Vad är det som är så speciellt med den nuvarande fördelningen av vatten? Varför behålla den?

Kan vackra platser betraktas som orörbara? Inte för naturen, i alla fall. Ingen utsikt är evig, ingen bergsformation oföränderlig, ingen öken bestående. Vi människor kan bli hänförda av ett vackert landskap eller någon väldigt speciell geologisk formation som får betraktaren att kippa efter andan, men för Den Föränderliga Naturen är inga platser heliga.

Att försöka bevara saker så som det är, är faktiskt onaturligt.

I stället för det bevara, skapa Skönhet!

Av Andreas Persson 05 nov 2010 10:43