Är det dags att bomba Höllviken?

Appropå inlägget "Maktens arrogans" i Omkrets, Sydsvenskan, 14 sept 2010.

När jag var liten trodde jag att Höllviken i Vellinge var paradiset på jorden. Vi spenderade somrarna i morfars stuga med brunblommiga väggar och utedass. Höllviken var talldoft, strandvass och glass efter dagens första dopp. Vi var badgäster och stockholmsjävlar och jag älskade varje minut.

Några år senare var det annat som lockade. Jag ville leva livet och dricka folköl och i den vevan träffade jag Höllvikens rasistgäng med Roland fingerat namn i spetsen. Vi hängde utanför kiosken, drack 3,5:or och lyssnade på vit makt-musik. De hade rakade huvuden och intatuerade hakkors. Jag hade utsvängda jeans och försökte prata med skinheadsen om "Peace and Love". Jag var fjorton år, naiv och dessutom förälskad i en av rasisterna. Han hade så vackra ögon och jag var säker på att jag kunde förändra honom. Det kunde jag inte.

Det som var lite misslyckat med Rolands kamp var att det knappt fanns några invandrare i Höllviken. Det hände att det gick förbi en "arisk" familj med två välartade adoptivbarn varpå Roland och hans kumpaner blev alldeles till sig för att de äntligen fick väsa "blattejävel" med sina målbrottsstämmor. De levde, liksom jag, i en sluten och skyddad värld. Det de var så rädda, för fanns utanför "här är friheten större-skylten". Än idag är till och med Höllvikens enda falafelförsäljare svenne.

Den 14:e augusti gratulerar Sydsvenskan Carina Larsson, moderat ledamot, på 40-årsdagen. Eftersom jag nu bor permanent i Höllviken läser jag med intresse att hon "växte upp i Vellinge tätort och bor där fortfarande". Vidare säger hon att "pappa var aktiv i moderaterna så jag kom in på ett bananskal." Jag vet inte om Carina har levat hela sitt liv i det slutna, skyddade Vellinge. I så fall kanske hon inte har sett de kritiska blickar man ofta får när man nämner sin hemkommun. I så fall kanske hon inte har förstått att många tycker att man ska skämmas över att vara just vellingebo.

I samma tidning, samma dag, kan vi läsa om Göran Holm, Vellinges borgmästare och före detta "kung av Vellinge" hans dåvarande smeknamn. Göran har i flera år både fått både pension och arvode från kommunen och tjänar därmed nästan dubbelt så mycket som vår statsminister. Han kommenterar detta med att "betalar man de enorma skatterna som man gör så behöver man ha in pengar." Stackars Göran. Det är inte lätt att vara kung.

Numera associerar de flesta antagligen Vellinge kommun till de starka reaktioner som väcktes i samband med att några flyktingbarn flyttade in i vandrarhemmet i Hököpinge. "Men där ska ju mina gäster sova", gnällde någon. "De kommer ta hit hela sin släkt och fan och hans moster", gormade någon annan.

Samtidigt skedde något annat. Som små färgglada svampar kikade de fram, vellingeborna som inte höll med de högljudda motståndarna. Vellingeborna som tyckte att de var en självklarhet att ta sitt ansvar som kommun och medmänniskor och välkomna barnen in i samhället.

Jag var på Bob Hund-konsert på KB i Malmö för ett antal år sedan. Mellan två låtar ropade sångaren Thomas Öberg: "Hörrni, Malmöbor, är det inte dags att vi tar och bombar Höllviken?" Jag gjorde mig så liten jag bara kunde medan alla andra stämde upp i ett rungande "JOOOOOO".

Förlåt kära Vellinge och älskade Höllviken, men jag förstår Thomas Öbergs fråga. Kanske är det dags att vi en gång för alla öppnar portarna till vårt potentiella paradis?

Av Kajsa Leo Rådström 20 sep 2010 10:16