Demokratin måste försvaras med demokratiska metoder

Om mindre än en vecka går vi åter till val och i den representativa demokrati som är vårt grundlagsfästa styresskick utser vi våra representanter. Eftersom detta sker i demokratisk form och i demokratins namn så utgår jag som väljare från att sättet att styra och leda, utifrån de positioner som är våra representanter demokratiskt givna, ska vara demokratiskt och att en av huvuduppgifterna ska vara att försvara demokratin.

Under senare år har det snarare kommit att bli tvärtom. Folket har blivit tvingade att försvara demokratin mot de demokratiskt valda representanterna som ständigt anför de mest vällovliga syften för att förklara varför vår frihet måste inskränkas genom en mängd nya lagar och vår integritet och frihet kränkas genom till exempel censur.

I Sverige har det skett lagstiftningsvägen och allt inräknat så har under 2000-talet ett sextiotal lagar antagits som i varierande grad inskränker våra rättigheter – de rättigheter som våra egna köttsliga släktingar bokstavligen slogs för och som efter ett långt och blodigt krig, där miljontals människor dog, försäkrades oss och nedtecknades i FN:s konvention för de mänskliga rättigheterna och i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Man kan säga att det var för tillkomsten av dessa dokument som hela det andra världskriget fördes. Det var för dessa dokument som runt 60 miljoner människor dog. Det var för dessa dokument som människan klöv en atom och gjorde det som aldrig gjorts vare sig förr eller senare – hon använde kärnvapen mot andra människor och en barriär var korsad.

Det går utan vidare att påstå att efter detta blev sig världen aldrig lik igen men vi gick då in i det nya med hopp och framtidstro och vi visste att kampen för dokumenten hade varit en riktig kamp, en god kamp och en kamp som vi tvingats ta för att slå tillbaka det så uppenbart onda.

Sedan dess har det nu gått drygt sextio år och världen har fortsatt att förändras, denna förändring går idag, i det moderna postindustriella samhället, fortare än någonsin tidigare. Jag som nu är dryga femtio har kunnat se hur den acceleration som lett oss hit idag hela tiden har ökat i både styrka och omfång för att just nu gå fortare än någonsin – men ändå, det är min övertygelse, långsammare än imorgon.

Det har faktiskt gått så fort att stora grupper inte har hängt med. Det kan bero på levnadsvillkor och fattigdom, det kan bero på att en religion håller ett starkt grepp om människorna och det kan bero på vilket politiskt system man haft och vilken ledning man anförtrott sig åt.

Sammantaget måste sägas att vårt samhällsskick – med öppenhet och insyn, det vi också kallar transparens – har visat sig vara överlägset andra då det handlat om att skapa tillväxt och välstånd för stora grupper. Modellen har dock varit svagare då det handlat om att fördela de rikedomar som skapats. Men det är inte den diskussionen som ska föras här nu, här ska vi gå in på ett annat tema.

Det ska handla om hur världens mest framgångsrika ekonomier med tillhörande öppna styresskick ska hantera hot och terror från grupper som inte inser att friheten är positiv och att frihet, öppenhet och demokrati i ett rättssäkert samhälle är de hörnstenar och grundbultar som krävs för att modellen ska fungera.

Hur har vi då reagerat när vårt öppna samhälle utsatts för angrepp? Eller, för att återgå till inledningstemat, hur reagerar vi när dokumenten angrips? Vi borde reagera i enlighet med dokumenten, för det som står där är just den grund vi nyss talade om och som visat sig fungera så bra. Men – och här uppstår paradoxen – vi har inte reagerat i enlighet med dessa. Tvärtom.

Vi har själva de senaste nio åren mött de krafter som angriper oss, för att de anser vårt samhälle vara alltför öppet och omoraliskt, med åtgärder som på många sätt inneburit att motståndaren fått vad han velat ha utan att ytterligare skott har lossats. Skickligt har man spelat på den rädsla man lyckades implementera i vårt samhälle den 11/9 2001.

Så skickligt faktiskt att våra folkvalda i sin iver att skydda oss mot allt ont som de anser hotar oss, har övergivit många av de grundläggande aspekterna i de två nämnda konventionerna och istället använt sig av allmän och generell lagstiftning i repressiv, straffande och för medborgarna i stort även integritets- och frihetskränkande riktning.

Nödvändigheten och det "goda" syftet utgör ständigt auktoritetens och överhetens ursäkt för alla brott mot den mänskliga friheten, den frihet som alltså även har demokratin som förutsättning.

När så människor samlas till protest mot den piska som svävar över deras huvuden och genom sin blotta existens försvårar och förhindrar ett fritt förmedlande av tankar och åsikter så möts de initialt av maktens tystnad, endast avbruten av maktens röst som förkunnar att debatten inte är önskvärd och att det bästa vore om den prompt avslutades.

För övrigt har de som protesterar heller inte förstått innebörden i den komplexa fråga lagen gäller. En sådan kunskap är förbehållen dem som vistas på Olympens höjder nämligen. Det är, för att använda Hjalmar Söderbergs ord, inte önskvärt att folket blandar sig i sina egna angelägenheter.

Inställningen utgörs av en felaktig syn som innebär att politik skulle vara något som är till för att folk inte ska ha synpunkter på och lägga sig i sådant som angår dem. En förnuftig politik, baserad på ett sant demokratiska ideal, skulle istället ta vara på den kraft, vilja, kunskap och kompetens som genom just det folkliga motståndet kommer den politiska processen till del.

Demokrati skall och måste vara något ständigt närvarande och utövat, öppet, levande, bångstyrigt bullrigt och den måste bygga på idéer och tankar om hur vår framtid ska se ut och formas. När det i en stat inte längre hörs ljud av konflikter, kan man vara säker på att där inte finns någon frihet.

Thomas Jefferson sa en gång att frihet är ett stormande hav; bara ängsliga människor föredrar tyranniets stillhet. Han hade rätt då och han har lika rätt idag. Det är denna levande process som förespråkare av andra system aldrig har förstått och det man inte förstår räds man och sådant man är rädd för vill man helst av allt få bort. Ur deras synvinkel utgör vårt system ett naturligt hot mot deras och de är livrädda för det hotet.

Tänk om deras egna medborgare, eller kanske rättare sagt undersåtar, en dag tar till sig den idémässiga värdegrund som demokratin baseras på och börjar kräva att den ska tillämpas även i deras länder! Det skulle innebära slutet för makteliten oavsett om det är en religiös eller politisk elit vi talar om.

Av egoistiska skäl gör den eliten självklart allt för att skydda sig och hålla kvar makt och privilegier.
De har därför använt sig av metoder som syftar till att skrämma oss så att vi, i den rädsla som föds ska göra avsteg från våra egna grundläggande principer och med rädslan som drivkraft genomföra åtgärder som sammantaget kommer att innebära att vårt öppna samhälle successivt transformeras till ett slutet och till och med odemokratiskt samhälle.

Det hot som dessa icke förstående individer, grupper, sammanslutningar och stater utgör kan och ska därför i grunden mötas med det som är demokratins styrka. Det hotet ska mötas med större öppenhet och än mer demokrati. Det fina med demokratin är också att den aldrig kan tas ifrån oss så länge vi själva håller fast vid och tror på den.

Det är bara vi själva som kan ta vår demokrati ifrån oss och just den risken och faran gör att vi som medborgare idag måste vara mycket, mycket vakna för alla förslag som går i den riktningen. En paradox är att ivriga tillskyndare av kontroll och säkerhet i olika parlament idag utgör ett större hot mot frihet och demokrati än vilken bin Laden som helst.

När en demokrati dör så gör den det inte på något sätt för att det är någon brist på lagar. En demokrati som dör gör det av brist på demokrater och vi måste som sagt vara på vår vakt mot dem som med läpparna bekänner sig som demokrater men som i tanke och handling menar att ändamålet och syftet helgar medlen. Därför menar de också att de att "under en övergångstid tillfälligt" kan komma att behöva använda ickedemokratiska medel. Dessa övergångstider och temporära tillstånd har historiskt sett ofta kommit att visa sig vara bestående under en lång tid och under dessa tider har många råkat mycket illa ut alldeles oavsett hur rent mjöl i påsen de ansett sig ha.

Oskuldspresumtionen får aldrig sättas ur spel. Kom ihåg att det alltid är bättre att tio skyldiga går fria än att en oskyldig lider! Du skall alltid betraktas som oskyldig intill dess att det finns en lagakraftvunnen dom från en fristående och opolitisk domstol i ett demokratiskt samhälle som säger annat.

Nedanstående text av Torgny Segerstedt får avsluta:

"De fria fåglarna plöjer sig väg genom lufthavet.

Många av dem når inte sitt fjärran mål. Det må så vara. De dör fria.

De liknar på intet vis dem som sträcker på halsarna och kacklar vid mattråget och beklagar sig över galningarna.

Så småningom kommer dessa kornätare att bli slaktade och uppätna.

Så går det för de tama djuren.

De löper aldrig någon risk och de mister alla chanser."

Av Michael Gajditza 16 sep 2010 16:15