I Malmö är fotboll glädje

Säga vad man vill om Malmö, men en sak är säker; Hur mycket det än blåser från sundet och exploderar på nätterna så har himmeln alltid samma färg, oavsett eventuella rapporter om moln och regn över Västra Götaland. Vissa föds ljusblå och andra drabbas senare.

Jag pratar om Malmö FF. Fotbollslaget där framgångssagan Zlatan en gång tog sina första inte ett dugg stapplande steg ut på Malmö Stadions gröna gräs och inte bara hjälpte Malmö FF tillbaka till Allsvenskan utan även till titeln året därpå.

På många sätt är Zlatan och MFF en symbol för mig. En symbol för den fattiga arbetarstaden Malmö där man liksom rycker på axlarna och säger att "det löser sig". Vi vet alla att det inte alltid är så, men i konstant motvind på Nobelvägen är det viktigt att hålla fast vid sina drömmar. Att allt kan hända. Att ha hopp i ett hav av hopplöshet. "Det löser sig". Och det kan hända att fotboll inte är allt i livet. Och långt ifrån det viktigaste. Men kärlek kommer i många olika färger.

I söndags var jag på plats på nybyggda Malmö Stadion, egentligen "Swedbank Stadion", vilket jag till dags dato dock inte hört en endaste Malmöit säga, och det löste sig. Malmö FF klättrade över tvåan i tabellen – ärkerivalen Helsingborg – med 2 poäng och med lika många spelade matcher.
MFF tog emot tabellfyran Elfsborg och förväntningarna var höga hos de drygt 16 500 Malmöbor som var på plats trots TV4:as norska löften om regn.

Även en och annan boråsare hade tagit sig ner via buss för att försöka heja sitt hemmalag till seger. Försök till sång och framgång som dock drunknade i och med Malmös hejaklack. Cred till Elfsborg för kärleken. Kanske en och annan av de överdrivet många pikétpoliserna blev besvikna, men vad hade de väntat sig? Två arbetarstäder som söker tro, hopp och kärlek via fotbollen är inte alltid lika med våld.

I Malmö är fotboll glädje och utöver högst trettio sekunder var det inte tyst på Malmö Stadion. En mer engagerad hejaklack har nog sällan skådats i Sverige. Till och med familjeläktaren ställde sig upp och applåderade trots besvikelsen över att Mehmetis lobb som fick ribban att dallra i slutet av första halvlek. Ett mål som hade gett en viktig ledning innan halvleksvilan. Och trots en andra halvlek som efterhand började kännas som ett slutresultat som skulle bli 0-0, tystnade aldrig Malmös hejaklack. Vid tillfällen undrade man nästan om inte den nybyggda ståplatsläktaren skulle ge vika under den studsande massan i ljusblått.

I 79:e minuten visade lagkapten Daniel Andersson på nick vägen och MFF tog ledningen med 1-0. Visst, bollen skarvade en Elfsborgare innan den nätade och det kanske inte var "Zlataneskt", men det "löste sig".

Jag tror inte att jag var ensam när jag med ett leende på läpparna och i min själ vandrade vägen hem genom Pildammsparken med ungarna, som övade glidtacklingar på gräset, i släptåg.

Och trots ett kompakt molntäcke visste jag vad himmeln hade för färg någonstans där uppe, någon gång innan jag somnade, drömde, innan jag vaknade av alarmet 06.25 och log hela vägen till arbetet.