Kränkande vård skapar krimilalitet

Under våren pågick en debatt om SIS – Statens Institutionsstyrelse – och ett antal uppmärksammade fall av kränkningar och vanvård av unga intagna på olika typer av hem som drivs av SIS avslöjades av radioprogrammet Kaliber.

Ett resultat av detta blev att man från SIS anmälde sig själva till socialstyrelsen för granskning. En sådan måste, om den ska göras ordentligt, få ta sin tid men det är samtidigt viktigt att komma ihåg att verksamheten fortfarande pågår dagligen i samma miljöer och med samma personal och ledning som tidigare, så det finns anledning att inte bara låta det som nu sker, ske i tysthet.

Debatten pågår alltjämt och att det finns anledning att fortsätta framgår om inte annat av denna artikel från 020620 som alltså visar att samma problem funnits i många, många år och att det, trots att det uppmärksammats, inte skett någon förändring/förbättring.

Kan någon längre vara förvånad över att ungdomar kommer ut från denna "vård" i dåligt skick och med ett närmast förtärande hat inombords mot det samhälle som står för den behandling de får utstå? Kan någon längre vara förvånad då ungdomar med våld tar sig ut från institutioner som regelmässigt bryter mot lagen och kränker såväl den unges integritet som självkänsla? Kan någon längre vara förvånad över att ungdomar, med av samhället skadad självkänsla och integritet och berövade sin egna identitet, söker sig till olika gäng där de faktiskt respekteras?

Den kriminalitet vi oroas över skapar vi i mångt och mycket själva genom den typ av institutionsvård som vi utsätter både barn, ungdomar och vuxna för. Ge mig gärna, här och nu, en modell för hur jag ska förklara att det straff som individer utsätts för är riktigt när samtidigt den som ansvarar för straffet begår lagbrott, utan att straffas för det?

Ungdomar och intagna på anstalter får olagliga disciplinbestraffningar som till exempel isolering, medan chefer, som begår brott mot de lagar och förordningar som reglerar verksamheten, som mest får ett brev från JO där det står att JO är kritisk till det inträffade. Lev som jag lär inte som jag lever, eller...?

Konkreta exempel är något som brukar efterfrågas i debatten så det är väl bäst att jag lämnar några sådana också. Då kan ni följa med en sväng till den tidigare mönsteranstalten Österåker norr om Stockholm. Österåker var på 90-talet den anstalt som hade i särklass störst framgångar med att rehabilitera de intagna och att se till så att de var hyfsat rustade att möta verkligheten utanför den drygt sju meter höga muren den dag de frigavs.

Anstalten hade vid den tiden även den lägsta procenten återfall i brott av anstalterna i Sverige med motsvarande säkerhetsnivå. Österåker tillhör de fem till sju säkraste anstalterna i Sverige och är byggnadsmässigt uppfört som en kopia av Kumla men med någon halvmeter högre mur. Den saknar den "bunker" som Kumla har men är för övrigt alltså snarlik.

Det som gjorde Österåker så speciellt var att där fanns en anstaltschef som inte var som andra anstaltschefer. Hon hette Ann-Britt Grunewald och tillämpade en egen filosofi på, som hon sa, "sina pojkar". Det var under hennes ledning som mycket nytt i behandlings- och terapiväg prövades. Men mycket viktigare än så var den särskilda anda som hon lyckades förmedla till såväl övriga anställda som till de intagna.

Här avtjänades långa straff i en miljö präglad av positivitet och ömsesidig respekt. De intagna som fått möjlighet att komma dit och då särskilt till behandlingsavdelningarna, var mycket medvetna om att alla ansträngningar skulle göras för att tillgodose önskemål om arbete, studier, sysselsättning som på något sätt kunde föra den intagne framåt och öka hans möjligheter till ett liv utan kriminalitet efter frigivningen. Kort sagt, på Österåker hade man vid den tiden helt enkelt en chans. En chans som inte fanns på andra anstalter.

Nu sitter säkert någon som läser detta och muttrar om att "det var väl ett jävla daltande med packet" och så kan man naturligtvis se det. Vad som ändå var ett bevisat faktum var att daltandet fungerade, något som naturligtvis också var djupt störande för de inom kriminalvården som förespråkade hårdare tag och mindre dalt. Här visade man ju konkret att givet att rätt betingelser gavs, så gick det alldeles utmärkt att ge intagna olika förtroendeuppdrag och att lita på att dessa utfördes. Hemligheten låg i att ingen ville svika Ann-Britt och det positiva grupptryck som uppstod där alla visste att de skulle få ett helvete med polarna om de gjorde det.

Så kom morden i Malexander och batongivrarna fick massor av luft under vingarna. Nu j-ar fick det vara slut på daltet och här skulle det minsann bli ordning. Det som skedde var att allt fler regler och förordningar successivt infördes, med ett enda syfte och ett enda mål och var att sätta säkerheten främst och det är det säkerhetsmantra som präglat kriminalvården sedan dess.

Grunewald höll ut ett par år och stod emot och argumenterade friskt mot vad hon beskrev som "dumheter". Sedan drog hon konsekvenserna för sin egen del och slutade helt enkelt inom kriminalvården eftersom hon inte längre stod ut med att jobba i en miljö där säkerhet och kall teknik alltid gick före mänsklighet och värme.

Med henne försvann också, påstår jag, den siste genuine humanisten från kriminalvården och kvar stod och står teknokrater och byråkrater. Märkligt nog är dessa satta att vårda människor och inte maskiner, vilket för många hade varit betydligt lämpligare.

Vad hände då med anstalten Österåker? Mycket snabbt förvandlades anstalten till att bli en av Sveriges sämsta. Det blev med tiden så illa att TV4, som 2007 hade ett samhällsprogram som hette Drevet, gjorde ett långt inslag om anstalten som de kallade "Från mönsteranstalt till monsteranstalt"

Man var så koncentrerad på att i varenda situation implementera det nya tänk som Lars Nyhlen, den tidigare polismannen och polischefen, tog med sig som den värdegrund som skulle komma att bli gällande inom kriminalvården från 2004 och framåt. Det är, när jag tänker efter, fel att kalla det Nyhlen tar med sig för nytänkande. Det handlar bara om att man tar fram och dammar av det gamla repressiva tänkandet.

Det är, när jag tänker efter, fel att kalla det Nyhlen tar med sig för nytänkande. Det handlar bara om att ta fram och damma av det gamla repressiva tänkandet. Nytt är bara att det denna gång fullföljs detta tänkande på ett sätt man tidigare inte mäktat med, ivrigt påhejade av alla de som anser att man har haft "svängdörrar på Kumla", på grund av de tre eller fyra rymningar man haft på 30 år.

Jo, det kan man kanske hävda men de dörrarna har då roterat med en takt av låt oss säga ett varv på 7,5 år. Bokstavligen miljarder har lagts på säkerhet och dessa miljarder har inte varit extraanslag i någon större utsträckning, utan har naturligtvis satt djupa spår i innehållet av verkställigheten för de intagna.

Konkreta exempel på anstalten Österåkers förfall kan vi ta från 2005. Anstalten drog under perioden januari-augusti på sig flest anmälningar till JO i kriminalvårdens historia, tror jag, med över 120 anmälningar på drygt sju månader.

Det var särskilt på två avdelningar som problemen var extremt stora så att bara anmälningar från dessa trettiotalet intagna resulterade i att anstalten kritiserades av JO vid ett 25-tal tillfällen för anmälningar gjorda under en knapp åttamånadersperiod.

JK fick utöver det vid något eller några tillfällen också betala ut skadestånd till intagna som, i olika av Kriminalvården förda register, hade funnit allvarliga fel i uppgifter som hade registrerats. Där stod bland annat att någon med svenskt medborgarskap skulle utvisas efter verkställighetens slut, någon ickenarkoman var i registret införd som sprutnarkoman och så vidare.

Ingen av de intagna hade heller det för den intagne viktigaste dokumentet, verkställighetsplanen, upprättad och gjord på ett korrekt sätt. Alla fel, således.

Det grövsta exemplet på hur människor kränktes och förnedrades drabbade två intagna på ungefär samma sätt vid två olika tillfällen. Inför besök och inför permissioner så kontrolleras den intagnes drogfrihet genom att urinprov tas. Det innebär att den intagne får klä av sig helt naken för att sedan, inför andra som tittar på, kissa i en plastmugg.

Dokumenterad drogfrihet är avgörande för om besök ska få genomföras och för om permissioner ska beviljas. Vägran att lämna urinprov eller ett positivt sådant medför bestraffning som kan innebära allt från en varning till att den intagne får verkställa ytterligare upp till 15 dagar i anstalt av verkställighetstiden. Denna bestraffning kan upprepas flera gånger så att en intagen som dömts till låt oss säga två år av vilka normalt 2/316 månader ska verkställas i anstalt, kan få avtjäna hela de två åren i anstalt. En konsekvens av detta är att för en intagen som sköter sig så blir dessa prov extremt viktiga för att han ska kunna få sina permissioner.

Vid två tillfällen så inträffar alltså följande för två olika intagna som båda två uppvisat perfekt skötsamhet: De tas på morgonen ut för att lämna urinprov men drabbas båda av ett fullt naturligt problem, de kan inte kissa utan att samtidigt få möjlighet att tömma tarmen. Glöm inte bort i sammanhanget att kissandet ska ske inför andra som stirrar på dig, vilket kan göra det hela till en från början extremt stressad och spänningsfylld situation. De begär därför att få gå på en toalett och då även därstädes lämna sitt urinprov, naturligtvis fortfarande under uppsikt. Av oklara skäl så förvägras de att få göra detta och den ene får i sitt fall en plastpapperskorg framställd i det rum där han befinner sig omgiven av två eller tre vårdare och får besked om att han kan tömma tarmen i denna. Då ett kommande besök var av sådan vikt för honom att få genomföra så upplever han att han, för att inte riskera något avseende besöket, måste gå med på att inför dessa vårdare sätta sig på huk helt naken och lätta sig i papperskorgen. Samma sak hände den andre intagne, bortsett från att han istället fick tömma tarmen på en på golvet utlagd tidning. Till detta ska också tilläggas att båda urinproverna som lämnades var negativa.

Detta är en del av dagens Kriminalvård som det inte talas om. Alla de tillfällen då intagna förnedras och på olika sätt behandlas i strid med lagstiftningen på området. Jag vet att det nu finns och alltid har funnits människor som inte tror att en sådan här berättelse är sann. Läs då JO:s beslut i ärendet från 2005 där JO är ovanligt tydlig och delar ut, som det heter, "synnerligen skarp kritik". JO skriver att man övervägt att gå vidare i ärendet, vilket skulle ha inneburit åtal, men att man till slut stannar vid den kritik som uttalas.

Det går säkert också bra att fråga de två före detta anställda inom kriminalvården, som jag länkade till i början av denna artikel, om hur det kan gå till och hur det går till.

Tråkigt nog så är den här typen av övergrepp inte särskilt intressanta för myndigheten, vilket blir tydligt då JO har ett antal ärenden som återkommer från år till år där JO uttalar kritik men inget händer. Kriminalvården är nämligen upptagen med att genomföra säkerhetsåtgärder, kontrollera säkerhetsåtgärder och planera säkerhetsåtgärder. Detta under all den tid som man inte ägnar åt att diskutera säkerhetsåtgärder.

Jag skulle utan vidare kunna fortsätta att redovisa olika brister men jag tror att ni nu har bilden rätt klar för er. Kan någon längre vara förvånad över att intagna som utsätts för en lagstridig behandling av en rättsvårdande myndighet fullständigt tappar allt förtroende för rättsstaten och samhället och därför söker sig vägar som gör att han håller sig utanför?

Det är nu dags att knyta ihop den här säcken med följande konstaterande: Eftersom jag vet att det är som jag beskriver ovan inom Kriminalvården, så har jag heller inga problem att tro på de ungdomar som berättar om liknande saker från ungdomshem. Det finns för ungdomarnas del ytterligare faktorer som talar för att det de berättar i allmänhet är sant.

Liksom Kriminalvården så är ungdomshemmen en sluten miljö med liten insyn. Slutna miljöer där starkare med makt och myndighet möter svagare har alltid varit en grogrund för olika sorters övergrepp och i det sammanhanget måste vi komma ihåg att barn och ungdomar är ännu mer utsatta än vuxna. Det finns därför all anledning att vara orolig för de barn som placeras på sådana institutioner. De har ett svagt skydd och är fullständigt beroende av dem som är satta att svara för deras vård och omvårdnad.

Vanvårdsutredningen visade detta tydligt och jag vill också säga att både SR Ekot/Kaliber och Aftonbladet, med sina granskningar av detta i våras, uppfyller vad som måste vara medias huvuduppgift i alla lägen, att granska makten. Utan en sådan granskning skulle maktmissbruket vara ännu större och mer utbrett än vad det är idag.

Det är dags för en genomgripande diskussion om tjänstemannaansvar och om hur vi ska hantera makten och myndigheternas olika övergrepp på medborgare genom deras empiriskt bevisade oförmåga att hålla sig till lag och förordning.

Av Michael Gajditza 02 aug 2010 10:06