Är MP ett oseriöst parti?

Efter partikongressen i Gävle 2006, som sändes i TV, skrev språkröret Peter Eriksson i ett brev till partimedlemmarna: "Det är möjligt att vi förlorar på att människor kan se kongressen, hur vi ser ut, vad vi säger och hur vi beter oss." En fundering som kanske inte visade på något större mått av självförtroende.

Bland skojiga idéer hos MP finner man exempelvis fd riksdagsledamoten, numera oppositionsborgarrådet i Stockholm, Yvonne Ruwaidas förslag, om en sorts "Myndighet för goda normer".

Själv har hon rätt konsekvent sammanblandat sin egen ekonomi med skattebetalarnas, genom att bla använde riksdagens betalkort för inköp på 275,000 kr utan att redovisa verifikationer, med motivet: " ja, sedan har det liksom känts väldigt jobbigt att behöva sortera alla verifikationer", som hon förklarade det inträffade med till AB 2001. Taxiresor för 70,000 kr på ett år 1999, anklagelser om tentamensfusk på Stockholms Universitet 2009 och nu senast mars 2010 en mobilräkning som staden fått betala på 45,000 kr, ger hennes förslag ett komiskt lyster.

Det är nog förståligt om många skakar på huvudet efter att i TV sett partikongresserna och hört och läst alla vilda förlag. Nu blir förvisso inte alla förslag partiets officiella ståndpunkt, men motstånd mot vägar, bilar dock inte att bygga personbilar i Sverige, flyg och lastbilar finns alltid med. Det gör också entusiasmen för friår, tåg, cyklar och diverse straffskatter på i princip allt, som inte passar in i en sörgårdsidyll, baserat på ett hållbart, ekologiskt och naturskönt samhälle med nolltillväxt.

På senare tid har man dock ändrat sina trossatser på väsentliga punkter. Etanol exempelvis, förklarades vara framtidens miljöbränsle för bara några år sedan. Inte minst efter det att språkröret Eriksson, efter ett besök Brasilien, kunde lugna alla oroliga med att etanolproduktion minsann, inte var något hot mot vare sig regnskog eller matbristen i världen. Numera talar inte Eriksson inte gärna om etanol och det har graderats ned som alternativt bränsle.

Sensationellt är att partiet också ändrat sig om kravet på 35 timmars arbetsvecka. I en intervju i senaste numret av tidskriften Neo säger språkröret Wetterstrand att partiet släppt denna tidigare viktiga fråga efter att ha talat med "fackliga företrädare".

En mångårig grundbult hos MP har varit kravet om att Sverige skall lämna EU. Det har man numera övergivit. Även i frågan om svenska trupper i Afghanistan har man svängt. Tidigare för. Nu emot.

Så sent som i höstas lovande Wetterstrand att stoppa projekt "Förbifart Stockholm." Yvonne Ruwaida, alltid på hugget skrev i DN 15/12 2007 "Om inte S avvisar Förbifart Stockholm kan vi omöjligen bilda regering med dem efter valet 2010". Klara besked alltså.

Men nu i veckan, efter att S ställt sig bakom projektet, är man på full reträtt. Karin Svensson Smith, trafikpolitisk talesperson för MP, skriver i en artikel på Newsmill 30/4 2010 att man måste "ta Förbifarten på allvar", "sätta sig ner och diskutera seriöst", "inte komma med snabba utspel", osv. Jojo, man behöver inte vara Einstein för att förstå åt vilket håll det lutar.

- - - - - - - - - - - - - -

Ja, så här kan man hålla på och raljera. Men faktum är att jag skulle kunna skriva en liknande artikel för varje parti om dess oövertänkta förslag, tokiga medlemmar, svikna löften, ändrade ståndpunkter, urholkade ideologi och ledningens intresse av att få en bra plats vid köttgrytan.

M skulle man kunna häckla från det då partiledare Bohman tyckte att man kunde dra ner på u-hjälpen eftersom de behövande ändå bodde i lerhyddor och kunde plocka bananer, över förvandlingen från ett försvarsvänligt batongparti där skattesänkningar kunde bota alla samhällskrämpor, till att göra S förtvivlad genom att sno delar av dess politik och omfamna facket i syfte att framställa sig som ett "arbetarparti".

FP vore ett tacksamt objekt om man beskrev utvecklingen från en flumliberalism till vänster om vänstern, till att bli Sveriges tuffaste lag-och-ordning-parti och med bättre skoldisciplin, som främsta varumärken.

KD:s misslyckade resa från Gud och värdekonservatismen till att bli borgerlighetens minsta gemensamma nämnare utan synbar substans och ideologi vore nog värd en artikel.

C:s ideologi, som i mångt och mycket bygger på att Maud Olofsson ständigt upprepar ordet "bäver", skulle man kunna komplettera med en beskrivning av alla stollar som sökte sig till partiet under dess glansdagar på 70-talet. Den som tycker att MP idag har originella och udda medlemmar, var inte med då det begav sig. Partiets omsvängning i kärnkraftsfrågan är förstås en given pik.

S förvandling från ett tidigare utpräglat ideologiskt och nyfiket parti till ett som ständigt, via tvång, lock och pock, låter sig backas in i framtiden, och som numera bara ältar bidragsnivåer och vars enda konkreta vision inför framtiden är höjda skatter, utgör naturligtvis ett perfekt artikelunderlag.

V slutligen, är det förvisso knappast intressant att raljera om, då verkligheten är mer tragikomisk än vad någon kan olyckliggöra. Men ett tappert försök skulle ändå vara en beskrivning av hur V, efter murens fall och socialismens kollaps, desperat sökte nya utmaningar och då ivrigt famnade feminismen och miljöfrågorna, bara för att upptäcka att andra partier legat steget före. Till råga på allt stals tom feminismen senare av en fd partiledare.

- - - - - - - - - - -

Helt oavsett man tycker om sakinnehållet i MP politik och om dess företrädare, vill jag påstå att partiet - trots allt - har mer av ideologi och visioner inför framtiden än alla övriga partier. Det kanske säger mer om de övriga än MP men jag tycker också det finns ett starkt idealistiskt drag hos partiet som jag saknar hos de andra. Min hyggligt positiva syn kanske är en följd av partiet är relativt nytt och ännu inte - helt - malts ner i den politiska grottekvarnen.

Men hur som helst är min rubrik är i alla avseende felaktig. Och det gäller för alla partier. Inte för att jag gör anspråk på att veta hur politiska partier objektivt skall beskrivas, men att indela partier i seriösa och oseriösa, leder bara till en oseriös debatt. Däremot är det viktigt att ifrågasätta både politiker och politikens innehåll och då gärna i en raljant ton. Det svider bäst då även om det kan beraktas som oseriöst!

Av Lars Nilsson 02 apr 2010 20:32