Äkke – folkskoleläraren som räddade jamskan

En som följde den uppmaningen var folkskolläraren Erik Olsson i Mattmar. Hans första bidrag publicerades under signaturen Äkke. Saxon hade en spalt i sin tidning, där skrev han: ”Äkke, Gif mig mera af detta!” och Äkke han skrev så mycket och så uppskattat att det senare blev ett fristående häfte, med titeln "Gått Homör". Detta häfte räknas som det första som publicerats som skrivits på jamska.

När Äkke publicerade häftet trodde han att jamskan var på väg att dö ut, och han skrev i förordet:

”Måhända inom tjugo år har mer än hälften af de ord och talesätt, som äro egendomliga för den jämtlänska dialekten, blifvit bortglömda eller kommit ur bruk."

Äkke Olsson var född i Ocke i västra Jamtland den 18 februari 1860. Han utbildade sig till lärare i Härnösand och fick tjänst i Mattmar 1884. Detta var en tid då jamskan stod inför en brytpunkt och svenska ord och uttryck alltmer smög sig in i språket och det gamla bondesamhället förändrades genom den tekniska utvecklingen. Järnbanan mellan Östersund och Trondheim blev klar 1888 och drogs förbi Äckes födelseort Ocke. Förbi Ocke dundrade nu tågen med människor och gods, människor började resa till platser långt bort, att besöka huvudstaden blev möjligt för vanliga människor, till Jämtland kom det turister, fint folk som talade "bildat". Det byggdes industrier i en rasande fart för att expotera skogens rikedomar som hitintills varit oåtkomliga. Inför utveckling fruktade Äkke att jamskan skulle upplösas vid sekelskiftet.

Dessbättre lever jamskan ännu kvar, mycket tack vare att Äkke lade grunden för jamskan som skriftspråk, genom att ge ut den första jämtmålsboken. Som språk är jamskan gammalt, om man ser vad som karaktäriserar jamskan finner man att den har egen grammatik, egna ord som måste översättas och egen meningsbyggnad. Några exempel:

Grammatik – Jamskan är det enda språket på den skandinaviska halvön som konsekvent böjer orden i dativ enligt tyskt mönster, där dativen styrs av prepositioner, adjektiv och verb. Exempel: je sitt på stola dativ je sätt meg på stoln ackusativ.

Ett annat särdrag är det västskandinaviska u:et, ord som i svenskan uttalas ko, bro, bod, gno eller hon heter på jamska ku, bru, bu, gnu och hu; vilket visar att jamskan står de norska målen närmast.

Cirka tre fjärdedelar av jamskans genuina ord har sitt ursprung ur norrönt mål, medan en femtedel av de gamla orden anses gammalsvenska, därutöver finns ett antal ord som finns i Jamtland endast, som till exempel fjårdd ha bråttom.

Många av Äkkes dikter har blivit älskade i Jamtland, den ojämförligt mest älskade dikten är "Jamtlandstaus" Jämtlandsflicka som är en förbehållslös hyllning till den jamska kvinnan genom hennes åldrar. Första och sista versen:

"Hu e vänslejn å snäll, hu e mjuk som n fäll, hu ha auga som vårhämeln klar. Där en växt å statur, som pån fineste brur, om jä væl ut e praktexemplar. Nä de finns inga finare varels æn e riktu e jamtlænnstaus! Hu e ränt makalaus ti væ håttu å innela rar!"

"Hänes fegring står pall sæn ongdomen e all; hu ha hjärtrot som ständut består. Blira maka å mor, int e stöv hu förlor; hu vål finar mæ sölver ti hår. Nä, de finns int trivlejar e varels æn e riktu e jamtlænnstaus! Hu gjätt væ makalaus – för hu blömster i hunrede år!"

En som gjort en insjungning av dikten till egen musik är den oefterhärmlige HP Burman:



OBS! Texten fortsätter under klippet -->


Äkke var orolig för att den jamska kulturen skulle dö ut och till viss del hade han rätt. Det är inte så att jamskan är död, men jamskan är, precis som andra mål ida,g i bästa fall ett andraspråk. Sverige var vid 1800-talets slut ett land där lokala kulturer stod inför en likriktning. Å andra sidan är kulturer aldrig statiska, de påverkas hela tiden av andra kulturer och bildar en syntes mellan det gamla och det nya.

Jamtpolskan med sina trioler och säregna rytmik hade sitt ursprung i Polen men korsbefruktas med äldre jamsk musik och blev något helt eget. Många år senare gör Nisse Landgren en syntes av jazz och en Lapp-Nils-polska och det blir åter stor musik.

Vi har gått från en sorts mångkulturellt Sverige till ett annat, och ändå har vi bara kommit en anhalt på en mycket lång resa som påbörjades för länge sedan, och vars mål ligger mycket långt bort. Det är viktigt att vårda sina rötter, att vara stolt och glad över dem. Vi har alla ett kulturellt arv, själv är jag på min fars sida släkt med Äkke. Det är viktigt att inse att ett kulturellt arv är något som man kan dela med sig av till andra utan att bli ett dugg fattigare, tvärt om kan man i stället bli rikare genom att ta till sig andras kulturella arv. Sverige är idag ett land med en mångkulturell historia på väg mot en mångkulturell framtid.

Av Leif-Arne Undvall 18 feb 2010 10:26