Fyra myter om Israel

Myt 1: "Israel skapades på grund av att Europa kände skuld för Förintelsen"

Denna myt har fått stor spridning, nu senast genom Desmond Tutu. Samtidigt är den uppenbarligen falsk på en nivå som även de mest ihärdiga anti-israeliska historikerna måste erkänna. Myten kvarstår eftersom dess syfte är att framställa Israel som en produkt av efterkrigstidens kolonialskuld, snarare än tusengåriga israeliska nationella ambitioner.

Faktum är att Israel inte skapades år 1947. Då var Israel redan ett fungerande land med språk, kultur, jordbruk, universitet, tidningar och militärstyrka, som visade sig vara kapabel att försvara landet mot flera arabiska arméer.

Det enda som inträffade 1947 var FN-omröstningen för en partitionsplan, som dock aldrig genomfördes eftersom den arabiska världen valde att istället förgöra Israel. Denna omröstning beskrivs ofta som det som skapade Israel, men egentligen var det bara ett försök att lösa Israels gränser, vilket misslyckades på grund av arabisk fientlighet, som tog sig uttryck inte bara i fientlighet mot Israel och dess judiska befolkning utan även mot de judar som då bodde i arabländerna.

Inte heller europeisk kolonialism skapade Israel.
Storbritannien, som då var regionens kolonialmakt, var emot Israels självständighet och avstod från FN-omröstningen.

Majoriteten av rösterna för FN-resolution 181 kom från icke-europeiska länder, främst från Latinamerika och Östeuropa, såsom Bolivia, Brasilien, Panama, Peru, Polen, Ukraina och Sovjetunionen.

Sju europeiska länder röstade ja, de flesta nordeuropeiska, såsom Sverige och Danmark, vilka endast fick en begränsad upplevelse av Förintelsen.

Tolv latinamerikanska länder röstade ja. Nästan dubbelt så många som de europeiska ja-rösterna, och alla de var länder som hade egna nationella ambitioner och hade kämpat mot kolonialismen.

Förintelseskuld var inte orsaken till att FN:s resolution 181 gick igenom. Bara mindre än en tredjedel av de 33 rösterna kom från länder där Förintelsen hade ägt rum.

Vänsteraktivister insisterar att FN:s resolution 181 var en rasistisk handling, men faktum är att hälften av de länder som röstade för den var icke-vita, och de flesta av de länder som röstade för den var icke-europeiska.

Myten om att Israel skapades efter Förintelsen av skyldiga européer, en myt som har stöd av många från Desmond Tutu till Wallace Shawn och Barack Obama är just det, en myt.

Därför visar de som upprepar myten antingen extrem okunnighet eller bedrägligt uppsåt.

Myt 2: "Européerna gav judarna mark som redan befolkades av annat folk"

Denna är en av de vanligaste myterna som syftar till att slå mot Israels legitimitet, samt att betrakta judarna som främmande i sitt eget land.

Detta är en fortsättning på de antisemitiska stereotyperna om judar som eviga vandrare och eviga utlänningar.

Faktum är att judarna har haft en ständig närvaro i landet sedan tusentals år tillbaka. Deras mängd har varierat p.g.a. massakrer och fördrivningar varefter judarna återigen försökt återvända.

Grekisk, romersk, arabisk och ottomansk kolonialism har förföljt judisk befolkningen och försökt ersätta den med sin egen befolkning. Till skillnad från dem förblev dock judarna landets urbefolkning.

Genom historien har judarna kämpat för att uppnå självständighet genom beväpnat uppror mot romerska och andra härskare.

Judiskt försök att återinföra staten Israel blev vid upprepade gånger brutalt nedslaget, i åtminstone ett fall med folkmord. Det var dock inte enda folkmord som judarna skulle uppleva.

Trots detta fortsatte strävan att återskapa en judisk stat även efter korsfararnas folkmord av den judiska befolkningen på 1500-talet, då ett försök att skapa ett judiskt självstyrt territorium inleddes under Selim I av Don Yosef Nassi som Lord of Tiberias.

Ytterligare förhandlingar för att skapa en judisk stat fortsatte genom 18- och 19-talen. Efter att Ottomansk envishet gjorde det klart att statsbildning var hopplös, gav judiska frihetskämpar såsom Nili gruppen och den judiska Legionen stöd till den brittiska erövringen av regionen i hopp om att få tillbaka sitt land.

Det stämmer att en stor del av den judiska befolkningen i dagens Israel kom från utlandet. Detta beror på att tusentals år av massakrer har avfolkat området. När västerländska observatörer besökte Israel på 1800-talet fann de att marken hade mycket låg befolkningstäthet både av judiskt och arabiskt ursprung. I själva verket var Israel så glest befolkat att hela landets befolkning år 1850 var cirka 350 000 invånare. Detta är desto mer slående när man tänker att det handlar om ett område som är flera gånger större än dagens Israel.

Två generationer efter britternas erövring år 1920 hade den arabiska befolkningen nästan fördubblats. Men bara en generation efter det hade de ökat till 1,3 miljoner, främst arabiska invandrare från Egypten som lockats av växande judisk industri. Dessa arabiska invandrare skulle i sin tur utgöra huvuddelen av den "palestinska saken" med framstående araber som Yasser Arafat och Edward Said båda invandrare från Egypten. Vidare var den ursprungliga ledaren för palestinska befrielseorganisationen Ahmed Shukairy invandrare från Libanon.

Till skillnad från Jerusalem hade Kairo under det ottomanska imperiet varit ett blomstrande centrum med en svällande befolkning. Från 1880 till 1930-talet tredubblades Kairos befolkning, vilket lett till extrema slumområden som europeiska besökare ofta beskrev. En del av den befolkningen flyttade till Israels område.

Medan judisk invandringen till Israel har varit synlig, har arabisk invandring varit osynlig och krävt bara att en syrier eller egyptier satte sig på en åsna och red åt rätt håll.

Israels kritiker erkänner inte den arabiska invandringen, trots att den varit en del av en koloniserande process som har fördrivit den judiska befolkningen. Istället visar de sin dubbelmoral genom att motsätta sig judisk invandring. Ironiskt nog är det idag den arabiska invandringen till Europa, som väcker samma kritikers uppmärksamhet, där nyanlända muslimer börjar ta över länder som "redan har ett folk". I Frankrike har upploppen beskrivits som en fransk intifada. Där ser man hur etniska grupper kan skapa en myt om äganderätt i länder där de aldrig haft betydande närvaro. Samma myt ligger bakom påståendet att det palestinska område som administrerats av romarna var någon sorts unik arabisk nationalegendom som nekats dess ägare.

Och medan det finns många förtryckta ursprungsbefolkningar i Mellanöstern, bland annat assyrier, kurder, kopter och zigenare, hör inte arabiska muslimer hemma på listan förutom hos vänsterliberalers. Sanningen är att arabiska muslimer behärskar 99 procent av Mellanösterns region, vilket innebär 11 miljoner kvadratkilometer, jämfört med Israels 20.000...!

Myt 3: "Skapandet av Israel förnekade nationella rättigheter för det palestinska folket"

Palestina är i grunden en region, inte en arabisk nationalstat. Det är inte ens ett arabiskt ord, utan en förvanskning av ett ord som betyder Filisté ett forntida folk i Palestina enl Wikipedia red anm.

Aldrig någonsin har det funnits ett palestinsk-arabisk rike, stat eller politisk enhet tills det skapades av Israel, som en del av ett fördrag med Arafat.

Den palestinska nationen är ett bedrägeri som inget av de arabiska länder som stöder det tror på, precis som de själva har visat när de styrde landet som skulle bli ett så kallat "ockuperat område", när Israel återerövrade det under sexdagarskriget 1967.

Ingen palestinsk stat har skapats under två årtionden när Västbanken och Gaza har varit i händerna på Jordanien och Egypten. Först efter två stora militära nederlag som tvingade arabiska makter att avstå från framtida krig mot Israel, har de beslutat att införa denna bit av myten.

Dessutom var det arabiska stater som 1947 förkastade FN:s delningsplan - den som skulle ha skapat två stater, en judisk och en arabisk - som valde krig. Sedan uppmanades araber i Israel att lämna landet så att de inte skulle stå i vägen när judarna skulle drivas ut i havet av arabstyrkorna. Därmed skapades flyktinglägren.

Men flyktingar blev också nästan en million judar som 1948 levde i arabländer och som fick fly sina hem eller mördades och vars egendom konfiskerades. Men av någon underlig anledning kommer dessa judiska flyktingar aldrig upp i vänsterns retorik.

PLO:s verkställande utskotts Zahir Muhsein medgav i en intervju med den holländska tidningen Dagblad de verdieping Trouw 31 mars 1977 följande:

"The Palestinian people do not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity.
In reality there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrians and Lebanese.

Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct Palestinian people to oppose Zionism..."

Ingen av de så kallade palestinska ledarna har haft något intresse av att faktiskt skapa en stat enligt Bill Clintons storartade fredsplan, vilket han till slut upptäckte i sin skam och förnedring, när Yasser Arafat avvisade den.

Efter miljarder dollar i internationellt bistånd, är det enda som fungerar i den palestinska myndigheten, AK-47orna.

Myt 4: "Israel är en konstgjord och rasistisk judisk stat."

Europeiska kolonisatörer har förvandlat det mesta av Mellanöstern till arabiska muslimska stater. Nya konstgjorda länder skapades som Syrien och Jordanien där den sistnämnda styrs av en misslyckad saudisk kungafamilj.

Men inga vänsteraktivister protesterar mot något av dessa nya konstgjorda länder, utan klagar bara på Israel. På något sätt att kurderna, de assyriska kristna kopterna, samt regionens många andra minoriteter, som styrs av intoleranta arabiska härskare, fullt acceptabela enligt deras mening.

Se palestinsk rasism under deras fredagspredikan:
Länk: youtube.com

Länk: youtube.com

Av Anton Oliver 04 jan 2010 12:19