Franz Schubert lever än

Musik handlar om kommunikation och närvaro. Musik som inte har något slags budskap, vilket inte behöver vara uttryckbart intellektuellt utan snarare emotionellt, är helt likgiltig. Musiken kan vara till exempel euforisk, sorgsen, vred eller längtande. Den som bättre än någon uttrycker en poetisk romantisk längtande melankoli, i brist på bättre ord för tyskans "sehnsucht", är Franz Schubert. Från en tid då alla unga tyska män gick i knäbyxor, led över obesvarad kärlek och hette Werhter.

Franz Schubert hade då han dog endast 30 år gammal, hunnit skriva över 500 lieder romanser i tysk tradition. Några av Schuberts mest kända lieder är Erlkönig som handlar om fadern som rider med sin döende son genom natten, fadern försöker förgäves undkomma der Erlkönig alvkungens försök att ta sonen till sig, döda honom, men förlorar.

Schuberts största begåvning är just sången, enkla, behagfulla, förtrollande melodier. Schubert var poet, inte massproducent. Han var ett av den klassiska musikens största naturliga genier, strax efter giganten Mozart. Schubert kan sägas vara en länk mellan Mozart och Beethovens klassicism och Chopin och Liszts romantik. Under sitt sista levnadsår fullbordade han sångcykeln Schwanegesange.

Jag hackar mig på elpianot genom Ständchen, en lied som finns med i sångcykeln Schwanegesange.

Leise flehen meine Lieder
Durch die Nacht zu dir;
In den stillen Hain hernieder,
Liebchen, komm zu mir!

Jag tänker en tanke av tacksamhet till Gerhard Bernhagen som en gång i tiden tragglade fingersättningar med mig, fastän jag då inte tyckte det fanns något mossigare än mina pianolektioner. Det går yxigt, men jag tar mig trots allt igenom.

På något sätt känner jag att från döden via notskiften lyckas Franz Schubert förmedla en känsla av längtan och melankoli. Det är märkligt, är man helt död då?

Med en bra pianist är stycket stor njutning. Bättre tolkare än Horowitz finns inte att få.

Av Leif-Arne Undvall 11 dec 2009 10:03