Beijing Blues

I trappan mellan våning tre och fyra i det enorma varuhuset Silk market, finns det en liten musikaffär som säljer kinesisktillverkade musikinstrument. Där stod två kinesiska herrar och fingrade på en blå stålsträngad gitarr, gitarren var ostämd och de visste inte riktigt vad de skulle göra med den. De räckte över den till mig och frågade om jag ville prova att spela på den, även säljaren bad mig spela. Jag tog gitarren, det var inte just någon Gibson men hygglig ändå. Jag stämde den, funderade en stund och så började jag spela Dust my broom, en blues av Robert Johnson, jag valde e-dur så att det passade mitt låga röstläge. Jag är en rätt medioker både som gitarrist och sångare men jag tog i av fyttirackarn, utan tanke på självkritik.

När jag spelat färdigt så stod där i trapphuset cirka 150 kineser och lyssnade, en del log artigt och applåderade, andra var mer svårbedömda. Även för en person som jag själv som är självgod, hör det i Kina till god ton att åtminstone försöka visa ödmjukhet. "Ni men tai keki."

Situationen var lätt bisarr, här stod jag i ett piratkopiornas och prutandets tempel, mitt i en stad med femton miljoner människor och spelade blues för ett eller ett par hundra kineser. Ännu såg jag inte till vare sig polis eller ordningsvakt, därför tog jag chansen och spelade ytterligare en Robert Johnson-blues: 32-20 blues. Därefter ännu mer ödmjukt framhållande av sin egen obetydlighet. "Xie xie, Ni tai keki!"

Att aldrig framhålla sig själv är en kinesisk dygd, i äldre tider så ansågs det till och med rimligt och i samklang med seder och bruk att om någon gav ens hustru en komplimang för hennes skönhet, replikera "Åh inte alls, den gamla fula skatan". Ordet för hustru är likaså på ett sätt nedvärderande, det bildas av tecknet "tai" som betyder "för mycket", sätter man ihop detta tecken med ett likadant så blir det "tai-tai" för mycket, för mycket, som betyder hustru. Under kulturrevolutionen försökte man ändra på detta och förordade beteckningen "bildad kamrat" för hustru, vilket snabbt föll i glömska efter Maos död. Detta betyder inte alls att kinesiska män inte älskar sina hustrur eller att de har skumma böjelser till att offentligt förödmjuka dem. Men det visar hur mycket det betyder att visa ödmjukhet, något som nästan går utanpå allt annat. En "wei guo" en utlänning, förväntas inte besitta en kines känsla för det opassande i att förhävda sig, men det är aldrig fel att när man exempelvis får beröm för sin kinesiska, för vilket det räcker att kunna säga hej "Ni hao", visa lite blygsamhet, "Ni är alltför artig, jag har mycket att lära".

Då kommer min bättre hälft som varit inbegripen i ett så intensivt köpslående att hon totalt missat mitt uppträdande i trapphuset: "Titta vad jag köpt och gissa vad jag betalt". Kvinnan i butiken i vilket min taitai prutat som den värsta basarägare ser på mig och säger: "Ni de taitai är hård i affärer". Jag svarar: "Ni tai keki", ni är alltför artig.

Av Leif-Arne Undvall 09 nov 2009 02:50