Stella Polaris - en sann spionhistoria

För fyra år sedan ringde Pertti Hänninen mig. Han arbetade då som IT-chef i Stockholm och ville träffa mig. Han hade läst mina berättelser här på Sourze Underrättelsehistoria I - VI finns att läsa här och upptäckt att mina artiklar bidrog till en förståelse av hans egen historia.

Jag hade då gett upp hoppet om att få berätta den här berättelsen, och jag visste att det, till exempel inom media, fanns krafter som absolut inte ville omdefiniera den historiska tolkningen av andra världskriget. Jag hade publicerat det jag hade skrivit på Sourze för att lämna stafettpinnen vidare till någon som kanske ville fortsätta någon gång.

Perttis samtal väckte många frågor och känslor. Vi träffades en strålande vacker höstdag i Stockholm över en god lunch och började prata. Pertti hade själv som baby varit med på ett av de finska fartygen som evakuerade hela den finska signalspaningen under det brinnande andra världskriget. Hans far Einar hade sedermera värvats till FRA men föga fick Pertti eller de andra barnen lära sig om faderns yrke och jobb. Modern Aili yppade aldrig ett ord. Efter att Einar hade gått bort 17 år tidigare hade mystiska medaljer väckt Perttis intresse: det fanns tyska medaljer men också en medalj från president Urho Kekkonen som hade skickat den per post hem till Bromma där alla de finska stellisterna bodde.

När Perttis mamma Aili Hänninen plötsligt, för första gången, började berätta sin historia på finska för mig framför en riggad kamera kände jag historiens vingslag i luften. Det fanns också ett kvinnoförtroende i det hela. Signalspanarnas värld är mycket manlig så jag kände mig hedrad av att få ta emot Ailis berättelse. Under åren har det blivit många inspelningar med henne, men också med före detta FRA-män och andra.

Under ett par intensiva år fortsatte jag mitt grävande med Pertti Hänninen som inspiratör och bollplank. Jag fick träffa många stellister som ännu var vid liv, och så småningom hittade nya trådar och pusselbitar. Hur hänger till exempel Raoul Wallenberg -affären ihop med det som 1946 blev Stella Polaris-affären? Hur mycket var britterna egentligen inblandade? Vem var den som varnade tyskarna om de stora konvojerna på ishavet? Sakta började nya perspektiv torna sig fram och den något svartvita bilden av andra världskriget som ett krig mellan två väldefinierade sidor fick ge vika inför en mycket mer mångfasetterad bild av kriget och de olika nationella intressena.

Två år sedan ringde Efron & Dotter förlag och undrade om jag ville skriva en bok om Stella Polaris som en del i en bokserie som skulle ges ut via Svenska militärhistoriska bokklubben SMB. Då visste jag inte att det var den förra kontraspionchefen Tore Forsberg som hade tipsat dem om mig. Jag hade läst hans böcker och träffat honom ett par gånger i olika sammanhang och pratat om Stella Polaris. Han hade även lovat att läsa mitt manus, men tyvärr gick Tore bort för knappt ett år sedan.

Jag hade gärna velat höra vad Tore tyckte om den här populärhistoriska boken som nu kommer ut på svenska. Den är faktagranskad av en expert på Militärhögskolan, vilket är en lättnad för mig.

Men det är med glädje som jag idag kan konstatera att jag har fått en unik chans att träffa många som har varit med om den mest spektakulära spionhistorien i vår moderna historia, och förstå hur våra mor- och farföräldrar egentligen hanterade kriget och allt det förde med sig. Den här resan har också hjälpt mig att hitta ett förhållningssätt både till Finlands och Sveriges - mina två hemländers - positioner i andra världskriget och se varför det blev som det blev.

Du kan läsa mer om historien och se massor av gamla bilder på Perttis och min sida www.stellapolaris.net. Vi tycker att vår historia spelar roll.

Av Johanna Parikka Altenstedt 26 aug 2009 21:47