Till havs i vintertid

Jag besökte sjömansförmedlingen regelbundet en tid utan att hitta några bra båtar att mönstra på. Jag hade tänkt mig en bananbåt eller dylikt, kanske en styckegodsare som ligger i hamn flera dygn i sträck. Man blev befaren jungman först efter ett antal månader till sjöss, var gränsen gick kommer jag inte ihåg, jag hade inte uppfyllt de kraven i alla fall. Under tiden jag väntade på en båt blev det till att ta tillfälligt jobb hos Banankompaniet "Fyffes" i frihamnen, där jag fick dra av plasten på bananklasarna som kom glidandes i en travers. Närmre än så kom jag inte en bananbåt. Det fick bli tankbåten MT Tankvik, hemmahörande i Västervik. Det var en liten båt som fraktade flygbensin till norrlandshamnar.

Jag mönstrade på den 15/11 1957 vid 17 års ålder. En som har anlag för sjösjuka ska absolut inte mönstra på en så liten båt när höststormarna har gjort sin debut. Manskapet på däck bestod av en matros och en jungman per sextimmars vaktpass, en timme till rors, nästa timme fick man knacka is från båten.

Efter en vecka blev vi en man kort, då jungmannen fick nog och mönstrade av båten. En matros fick då ta hela sextimmarsvakten stående till rors med ett styrsystem modell äldre som reagerade direkt på varje tryckare som båten fick av vågorna. När båten borrade sig genom vattenmassorna och slog i vågorna reste sig aktern och rodret fick sig en rejäl smäll, hela båten vibrerade och innan stäven blev synlig igen kom nästa våg.

När jag själv stod till rors hände det ett flertal gånger att jag, när smällen kom, åkte rätt in i väggen skottet och det var stor risk för att bryta tummarna när rodret snurrade runt och det blev det bråttom att komma i rätt kurs igen.

Hur många resor vi gjorde innan isen började lägga sig i Bottenviken kommer jag inte ihåg men en natt går inte att glömma. Det började tidigt den kvällen med kraftig ostliga stormbyar som piskade upp havet extra mycket och dränkte hela båten i vatten. Dessutom översköljdes främmre däck som vanligt av vatten, vilket gjorde att det snabbt bildades ett pansarliknande istäcke över hela fartyget, främst på höger sida, och båten började luta mer och mer. Jag jobbade själv den natten med att stå till rors varannan timme. När då mörkret infann sig syntes inga tecken på vad som höll på att hända, förutom att det gick att märka att lutningen ökade markant. Att jag kände en viss oro går inte att förneka men jag var ändå trygg i vetskapen om att kaptenen hade varit en fiskebåtsskeppare och han kände väl till hur en liten båt uppträder i hård sjö. Vi kom välbehållna i hamn. Och där ägandes resten av dagen åt att knacka loss is.

En annan hädelse som jag inte glömmer är när vi är på väg till Luleå för att lossa vår last. Normalt gjordes detta med isbrytarassistans i konvoj, nu uteblev den. Vad skulle vi göra? Att gå i den gamla rännan med låg fart tills det tog stopp var enda alternativet. Det gick utmärkt att kliva ned på fast is och en kälke modell större plockades fram. Matrosen och jag drog kälken över isen till kajen tvåhundra meter längre bort där vår proviant fanns att hämta. Nu kände man sig som en deltagare i någon polarexpedition. Isbrytaren kom så småningom och båten kunde förtöjas vid kaj.

Den kvällen fick ett av stadens konditorier besök av undertecknad, med knarrande skor i den vita snön. Det var vindstilla, 29 grader kallt och jag var snabb in i värmen med mitt vattenkammade hår. Ännu en gång hade vi besegrat vädrets makter.

Efter juluppehållet i Stockholm blev det några resor till, därefter avmönstring den 9/1 1958. Kocken ville också gå iland efter fyra års tjänstgöring ombord, hösten hade varit en av dem värsta höstar han upplevt vädermässigt. Hans slingerställ i kabyssen var inte var till någon hjälp och kastrullerna hoppade rakt upp – det blev ingen ordning med matlagningen. Kallskuret med lite soppa och hårt bröd stod på menyn under resan till havs.

Av Owe Streger 23 jul 2009 19:23