Filosofins vagga #2

För ca 4 400 år sedan levde urindoeuropéerna, även kallade protoindoeuropéer eller arier, kring Svarta havet. Med tiden så började stora grupper vandra sydost till Persien, Indien och sen sydväst till Grekland, Italien, Spanien och västerut genom hela Mellaneuropa. De blandade sig med folken i Europa men det var deras kultur och språk som kom att dominera.

Indoeuropéerna dyrkade flera gudar och man kan se sambanden med europeisk kultur genom att studera namnen på gudarna i respektive kultur. Indierna dyrkade en himlagud vid namn Dyaus som på grekiska blev guden Zevs och på latin Jupiter som sen blev Tyr i fornnordisk mytologi. Vikingarna kallade sina gudar för asar och på sanskrit, indiernas gamla språk kallas gudarna för asura.

Det är ingen slump att grekisk filosofi tog form på indoeuropeiskt område. I såväl den indiska, grekiska och nordiska mytologin finner man tydliga tecken på ett filosofiskt tankesätt. Faktum är att ett av orden för kunskap står att finna i praktiskt taget alla kulturer över hela det indoeuropeiska området. På sanskrit är ordet ”vidya”, vilket är samma ord som grekiskans ”idé”.

Indoeuropéerna sökte svar på hur tillvaron hängde ihop och såg historien som ett kretslopp likt årstidernas växlingar och tiden hade enligt dem ingen början eller slut. Både hinduismen och buddhismen har, precis som den grekiska filosofin, indoeuropeiskt ursprung och bägge religionerna har ett tydligt inslag av filosofiska synsätt. Man kan se likheter mellan hinduismen, buddhismen och delar av den grekiska filosofin. I hinduismen och buddhismen talar man om vikten av god moral, att inte vara högmodig, att lägga band på sina känslor och inte ge efter för frestelser och så vidare. Bland de gamla grekerna var det många som talade om vikten av dygd, ett anspråkslöst liv, att motstå frestelser och att avhålla sig från orättfärdiga handlingar och istället söka finna harmoni och insikt via kontemplation.

På 3000- och 2000-talet f.kr hade man på Kreta utvecklat en storslagen kultur som var samtida med den i Egypten och man uppförde gigantiska palats i Knossos och Faestos. Efter en period av nedgång utvecklade den minoiska civilisationen organiserade stater, och ett skriftspråk, som man än idag inte kunnat tyda, utvecklades. De stora palatsen administrerade landet och en politisk och religiös elit styrde befolkningen.

I början på 1900-talet gjorde den brittiske arkeologen Arthur Evans utgrävningar vid Knossos och det var han som döpte kulturen till den Minoiska efter den mytologiske kungen Minos, son till guden Zeus och gudinnan Europa. Flera av de fynd som Evans gjorde visade på en tidigare okänd högtstående civilisation där man i det enorma palatset på 1 500 rum levt i stor lyx .

På 2000-talet f.kr inträffade en rad naturkatastrofer och nästan samtliga byggnader i området förstördes. På 1200-talet f.kr invaderade dorerna och brände ner Mykene och den så kallade ”mörka eran” inföll. Grekland bestod då av en massa små stadsstater med varsin kung. Under speciella dagar samlades man dock ett par gånger om året på så kallade ”kultorter” för fest, gudadyrkan och idrottstävlingar.

På 800-talet f.kr styrdes landet av aristokratiska familjer via ett oligarkiskt system. På 700-talet förbättrades sen förbindelserna med andra länder och det var under denna period som en viss Homeros skrev de legendariska berättelserna Illiaden och Odyséen som anses vara den västerländska civilisationens äldsta litterära verk.

På 700-talet f.kr verkade Hesiodos, en grekisk skald ansedd som lärodiktens upphovsman. Hans verk Theogonien beskriver hur kosmos uppkom ur kaos samt generationerna av gudar och är klart påverkad av skapelseberättelser från Mellanöstern.

Runt 650 f.kr var det vanligt att aristokratfamiljerna störtades från makten och diverse tyranner avlöste varandra fram till 500 f.kr. Under denna period verkade bland annat Sapfo, känd som den första kvinnliga poeten, Solon, statsman och diktare som bland annat kritiserade slavsystemet, Thales som tidigare nämnts, och hans vän filosofen Anaximander. De två sistnämnda influerade bland annat tänkare som Xenofanes och Herakleitos. Andra tidiga filosofer var bland annat Parmenides och Demokritos.

550 f.kr inföll den så kallade arkaiska perioden och kontakterna med andra länder blev ännu bättre. Attacker från perserna hade tvingat många bosättare i Mindre Asien att flytta och flera kom till grekiska fastlandet och kolonier i södra Italien. Den atenske statsmannen Peisistratos, som var son till en filosof, tog makten och blev Atens enväldige härskare. Han uppehöll fred och skapade arbetstillfällen genom tempelbyggen och ett uppsving för hantverket.

Den mest vördade bland de grekiska gudarna var Apollon, ljusets och solens gud och son till Zeus och hans älskarinna Leto. I Delfi byggdes ett tempel till Apollons ära som blev en helgedom dit statsmän och andra från olika delar av världen kom för att söka råd. Efter en mystisk seans utförd av Apollons prästerskap utformades gudens svar av oraklet i Delfi.

Runt mitten på 500-talet f.kr hade så den joniska delen av Grekland blivit förstörd av perserna vars invasioner nu fick till följd att grekerna enades och lyckades besegra den invaderande fienden. En av dem som flyttade för att slippa oroligheterna under persernas härjningar var en man som skulle komma att bli odödlig bland filosofer. Fadern Mnesarchus, var en fenicisk köpman som tillsammans med hustrun Parthenis hade befunnit sig på en affärsresa i Delfi när han bestämde sig för att rådfråga oraklet om huruvida deras återresa till Syrien såg gynnsam ut.

Den pytoneiska prästinnan, oraklet, svarade dock inte på frågan, utan berättade istället att Mnesarchus hustru var gravid och skulle föda en son som skulle överträffa alla män vad beträffar skönhet och visdom och under sin livstid bidra mycket till mänskligheten. Föräldrarna blev så glada att de bestämde sig att modern skulle byta namn till Pythasis för att hedra den pytoneiska prästinnan. När barnet sedan föddes runt 570 f.kr var det mycket riktigt en son och han döptes till Pythagoras. Han växte upp på Samos men gjorde många resor med sin far och skaffade sig omfattande kunskaper. Han undervisades bland annat av judiska rabbiner och gick även i lära hos kaldéerna och de lärde i Syrien.

I tonåren kom han till Miletos som var något av ett centrum för vetenskapen under hellenismen och där han tog starka intryck av Thales och Anaximander. Pythagoras gjorde även resor till Byblos och Tyros och initierades i deras esoteriska läror. Eftersom dessa hämtat mycket inspiration från Egypten bestämde sig unge Pythagoras för att resa dit och han ska ha anlänt runt 535 f.kr. Där invigdes han sen i en av Egyptens mysterieskolor.

Isismysterierna var en berömd mysterieskola och omfattade sju grader. De första tre utgjorde de lägre mysterierna och de fyra sista de högre. Mellan de båda grupperna av grader drogs en hård gräns. För att få prövas för invigning i den första graden krävdes rekommendation från en av de redan invigda. Ofta utfärdades denna rekommendation av farao som skrev till prästkollegiet. Den som fått en rekommendation skickades till mysterieskolan i Tebe. Där fick man sen vistas ensam några månader i en underjordisk kammare och därefter skulle kandidaten skriva ned de funderingar som uppstått varpå de initierade utforskade hur han tänkte. Den första graden tillägnades naturvetenskapen. Den nyinvigde blev undervisad i anatomi, läkekonst, meteorologi, symbolspråk och hieroglyfskrift. I den andra graden undervisades i geometri, matematik, teknik och byggnadskonst. Symbolen för denna grad var en stav runt vilken en orm slingrades och gradens tecken var att lägga armarna i kors över bröstet. När tiden för den första graden var mogen, bands elevens ögon och händer varpå man förde honom till vad som kallades Människornas Port. Därefter ställdes ett antal frågor till där han fick redogöra för sina motiv. Om svaren var tillfredsställande öppnades porten och väl inne i invigningskammaren följde fler frågor. Sen skedde vandringar genom olika rum, under vilken eleven utsattes för påfrestningar som kunde få honom att avstå från invigningen. Om kandidaten klarade prövningarna lästes brödraskapets lagar upp och kandidaten fick svara om han var villig att efterleva dem. Därefter fördes han fram till översteprästen och fick ligga på knä med ett svärd mot sin strupe, svära trohet och tystlåtenhet. Sen tog man av ögonbindeln så att eleven kunde se det märkliga rum han befann sig i och ställde honom mellan två pelare. Dessa pelare symboliserade religionen och filosofin.

Dessa gamla esoteriska läror, som här bara har beskrivits lite fragmentariskt, lever idag kvar bland frimurarna. Där använder de högst initierade, enligt bland andra forskaren Alan Watt, sina kunskaper för att manipulera och styra mänskligheten, medan de mindre initierade inte har en aning om vad som pågår i toppen.

När den persiske kungen Cambyses II erövrade Egypten fördes Pythagoras som krigsfånge till Babylon där han studerade även deras läror. Efter några år återvände han till Samos och startade en ny skola. Därefter flyttade han till Kroton i Syditalien där han grundade ännu en ny skola där man diskuterade livsfilosofi, studerade fysik, astronomi, matematik och arbetade politiskt för att skapa ett slags idealsamhälle.

Han är idag mest känd för Pythagoras sats, som dock var känd långt tidigare i Egypten och Babylonien, och för att han trodde att allt kunde förklaras med tal, men Pythagoras var även enligt uppgift en god musiker och sångare och utvecklade intressanta teorier kring andliga och religiösa frågor, bland annat trodde han på inkarnation, det vill säga återfödelse. Han sägs också vara den som först myntade ordet filosofi.


Lästips:

Tankelinjer i europeisk filosofi
Pythagoras Biografi
www.cuttingthroughthematrix.com

Av Michael Delavante 13 jul 2009 09:45