Iranierna har sig själva att skylla

Allt talar för att så är fallet. Den som har en annan åsikt har en rejäl uppförsbacke när det gäller bevisföring. Då räcker det inte med att hänvisa till demonstrationer utanför Iran ambassader eller till de 3 till 5 miljoner som flytt från teokratins Iran. Inte heller duger det att försöka lyfta upp det gångna fuskvalet till president som en kamp mellan demokrati och diktatur eller att den lilla medelklassen i Irans storstäder klagar.

Det har varit åtskilliga val i Iran under åren som bekräftat befolkningens entusiasm för det nuvarande styrelseskicket.

Förloraren i valet är i likhet med vinnaren en förintelseförnekare som omfamnar sharialagar inkl stening och kvinnoförtryck, samt andra gemytliga tankegångar, vilka utgör grundbultar i det mörker som råder bland majoriteten av den iranska befolkningen. Han var dessutom en nära och betrodd medarbetare till ayatolla Khomeini och en av centralgestalterna i revolutionen 1979.

I AB den 28 juni 2009 påminner ledarsidans Olof Svenning om Olof Palmes uttalade, där han på fullt allvar påstod att iranierna efter shahens fall, byggde sin demokrati med "pedantisk noggrannhet". DN: s mediavänster på den tiden ville inte vara sämre än det utrikespolitiska snillet Palme varför man storstilat utnämnde stollen ayatolla Khomeini till Irans motsvarighet till folkhemmets Per Albin Hansson.

1979 levde, då som nu, mediavänstern i Sverige, efter mottot att "fiendens fiende är vår vän". USA var fienden och eftersom Iran hatade USA så blev naturligtvis Khomeini och prästerskapet med ens de stora hjältarna för dagen hos den annars så ateistiska vänstern. Islam förklarades i huvudsak var en socialistisk frihetsrörelse med bara minimalistiska inslag av religion.

Inte ens den av revolutionsgardisterna genomförda ockupationen av den amerikanska ambassaden och gisslantagandet grumlade vänstern hänförelse. Tvärtom. Här var ett land som vågade trotsa stormakten eller "den store satan", som Iran kallade USA. Ett uttryck som vänstern snart vällustigt anammade.

Det mediavänstern, Palme och nästan alla borgerliga observatörer inte fattade 1979, var att revolutionen i Iran inte hade ett dyft med demokrati att göra. Fel var också att framställa revolutionen som en protest mot shahens hänsynslösa diktatur och hemliga polis. Shahens diktatur var inte blodigare och grymmare än andra regimer i området.

Den grundläggande orsaken till upproret mot shahen var hans modernisering, eller snarare västernisering, av det iranska samhället med bla en övergång från en medeltida feodal ekonomi till en modern ekonomi med kraftigt utbyggd industri. Enorma ansträngningar gjordes även för att råda bot på analfabetismen som på relativt kort tid sjönk från 80 procent till 10 procent. Och som inte det var nog hade shahen förkastat den traditionella religiösa lagstiftningen, ersatt den med lagar av västerländsk typ, öppnat för sekularisering av samhället, förbjudit traditionella klädedräkter, inkl de som täckte kvinnor samt infört regler som gav kvinnor en mer gynnad ställning.

Detta sammantaget stötte på ett våldsamt motstånd bland stora grupper av befolkningen som avskydde allt som ens avlägset luktade västerländskt inflytande och prästerskapet fick starkt stöd för påståendet om att Irans kultur och själ var på väg att utarmas. Förvisso fanns det vänstergrupper inom Iran som motsatte sig shahväldet diktatur från andra utgångspunkter men dessa hade marginell betydelse.

Mycket riktigt fick iranierna också som man ville. Den 1 april 1979 röstade Iran i en folkomröstning för att bli en islamisk republik med Khomeini som dess högste ledare. Under denna medeltida teokrati har man nu levt i 30 år. Sannolikt kommer man att göra det ett bra tag till.

Visst är det positivt att så många numera! fördömer regimen och då främst utanför Iran. Men jag tror inte man skall förvänta sig några snabba förändringar i Iran. Trots vad som fn pågår där. Därtill är mullornas makt och inflytande över iranierna fortfarande alltför stark. Ett mer sekulariserat och demokratiskt Iran känns därför klart avlägset. Motståndet är också koncentrerat till grupper utanför, snarare än inom Iran. Men även bland exiliranier är bilden splittrad.

Den som tror att exiliranier i Sverige mangrant har en avvikande åsikt mot regimen i Iran rekommenderar jag att den 3 juni varje år besöka någon moské när exiliranierna flockas i en sorgeceremoni på årsdagen av Khomeinis bortgång och där man föreläser om hans liv och gärning.

Av någon anledning tycker svensk massmedia att det inte är värt att rapportera. Förmodligen för att det skulle störa bilden av svenska exiliranier som en samling sekulariserade demokratikämpar.

Av Lars Nilsson 30 jun 2009 16:37