Den viktigaste dagen

" Jag fruktar det värsta" sa modern!

Jag hade gått sex år i den gamla folkskolan med mycket varierande framgång, kanske beroende på medfödda hörselproblem. Så sämst var jag på engelska och musik. Jag fick inte ens vara med där. Bli utesluten är ett hårt slag för en tonåring. Så jag satt och skrev uppsatser i stället på rätt fri hand, men fylld av alla slags mindervärdeskomplex.

Jag begrep vid 14 års ålder att ett liv utan engelska och musik skulle bli mycket svårt. Mamma hade gått gymnasium och talade god tyska. Pappa var lärare och spelade kyrkorgel och ibland fiol. Jag levde i en frikyrkomiljö där musik var viktigt - men inte för mig. Jag hade en kompis som var en hejare på gitarr redan i 14 årsåldern. Det kändes ordentligt.

Men så en dag så ringer min lärare som vi kallade "K-G" till moder Margit, som han var kompis med. Han säger att jag skrivit en enastående och lång uppsats i "Kulturgeografi".
Vad är det sa mamma som inte var bildad på allt? Då berättar läraren att jag suttit i timmar och skrivit sida upp och sida ner om lantbrukets utveckling på Falbygden under tusen år. /Falköping/ Mamma blev rätt omskakad av detta telefonsamtal. Jag minns att vi efter detta pratade mera med varandra, även om svåra saker. Som om jag plötsligt blivit vuxen.

Jag hade skrivit om mejerirörelsen, slakterierna och de andra framväxande bondeföretagen. Jag hade beskrivit vilken slags säd och rotfrukter som var vanligast. Vilka slags djur fanns i ladugårdarna med mera. Vad var skillnaden på äng och hage?

Detta blev den viktigaste dagen i mitt liv, för plötsligt möttes jag av en väldig respekt för mina kunskaper och min skrivförmåga. Innan den dagen hade jag inte mycket av självförtroende - men det fick jag den dagen. Det har jag sedan burit med mig genom åren. Hur sjuk och handikappad jag än är. Det bästa man kan ge en människa är just självförtroende.

Så skickades jag till realskolan i Falköping där jag blev helt nedgjord av fyra lärare av fem. Det gjorde mig inget för jag visste vem jag var - men jag blev inte antagen till nästa klass. Lärarnas främsta uppgift verkade vara att rejält decimera klassen inför nästa årskurs. Så jag gav mig ut i lärlings och yrkesliv med självförtroendet i behåll. Sedan jag bränt upp betyget i morfars vedpanna. Jag lärde snabbt upp mig till billackerare och fick mycket beröm. Men min rygg höll inte för det yrket.

Så gick jag folkhögskola i tre år som en högt uppskattad elev så två rektorer sa åt mig att komma åter om några år - som lärare. Det var också bra för självförtroendet. Under ett mellanår var jag dock ett rätt misslyckad värnpliktig - men vad gjorde det. Mina ambitioner låg inte åt det hållet. Men jag blev i vart fall regementsmästare i orientering!

Men den där dagen 1952 när läraren ringde mina föräldrar, har nog i stort sett styrt mitt liv. Ingen kunde ta ifrån mig kunskaper och skrivförmåga - inte ens några små proppar har knäckt mig.

Med stor glädje och frimodighet har jag läst på universitet och deltagit i yrkesliv och mycket annat. Jag har vågar det mesta tack vare den spark framåt som jag fick av "K-G" våren 1952. Mitt liv har haft många motgångar av olika slag, men några vänliga ord en gång har hållit mig uppe. Jag har hela tiden haft en underbar släkt och numera vuxna barn. Det har känts som en stor välsignelse. Där vänlighet och omtanke flödar!

Som medmänniska och ofta som chef har jag försökt komma ihåg detta. Strö de goda orden omkring dig, håll modet uppe på din omgivning. Även om min ork numera inte räcker så långt.

Flera gånger i mitt liv har det kommit fram folk till mig och påmint mig om vad jag sagt för 10-30 år sedan. Det har inte varit märkvärdiga ord men detta att de kunnat minnas dem så noga betyder ju att de gjort intryck, kanske djupa intryck, som delvis styrt deras liv.

Det är en stark upplevelse att inse, att små vänliga ord kan påverka en människas hela liv.
"Ett vänligt ord kan göra under" står det nog i en psalm.

Av Jan Brunnegård 18 jun 2009 12:37