Var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts?

Jag började fundera över mitt märkliga möte med min Käre när Lisa Ekdahl sjöng sin sång ”Vem vet”. Att vi möttes trots att vi verkligen inte hade någon nära väg att gå verkar ibland som en saga. Och att det faktiskt finns en bild på vårt första möte!

Så här sjunger Lisa:

Det är en saga i sig att vi funnit varann
Vi kunde lika gärna, aldrig någonsin mötts
Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts?

Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag

Började det hela redan under svältåren under den senare delen av 1800-talet då så många reste till Amerika? Alla hade inte råd med biljetten, men ifrån det karga Bohuslän gick en ung man vid namn Karl Edward till fots mot Norge. Han trodde sig om att klara sig bättre där. I hans flyttbetyg får vi veta att han läser innantill svagt och förstår salighetsläran lika dåligt. Han har ej bevistat sina husförhör men är till äktenskap ledig.

När jag läser om hans problem med salighetsläran ler jag. Denne unge man skulle bli far till en idog och välkänd pastor i den Norska missionskyrkan.

Eller började det år 1899 när den indelte rotesoldaten Hård red ihjäl sig under en uppvisning för kungen av Smålands husarer? Han efterlämnade åtta minderåriga barn, bland dem Ida och Erik. Ida, som var 12 år då, fick ge sig hemifrån som piga. Lille Erik fick börja som flispojke vid sågverket.

Eller började det inte förrän under första världskriget då en norsk båt torpederats och manskapets öde länge var okänt? Det var Karl Edward junior, den äldste sonen av flera som den unge bohuslänningen fick med sin norska hustru Laura Marie. Efter flera års bortavaro räknades han som död. Han unga hustru dog. Av brustet hjärta sades det. Vem vet? Hon efterlämnade tre barn, Karl Edward, Astrid och lilla Margit som fadern aldrig han se. Då.
Efter kriget kom den saknade hem. Besättningen hade fått gå i livbåtarna och hade levt genom kriget på någon avlägsen ort utan att kunna kommunicera. Karl Edward junior stod nu som änkeman med sina barn och behövde en hushållerska.

I Småland hade även den nu vuxna Ida sett en bättre framtid i Norge. Hon hamnade till slut som hushållerska åt änklingen Karl Edward. De gifte sig så småningom och bland de tre barnen, födda på 20-talet, fanns en Rolf. Släktnamnet Karl Edward var förbehållet den äldste sonen.

Eller började det på Gotland i Sverige? Här bodde en ung bonddotter som råkade i vad man då kallade för ”olycka”. År 1925 födde hon en "oäkta" dotter som genast lämnades in på barnhemmet. Därefter födde hon raskt tre barn till för att dö vid 26 års ålder. Dottern växte upp och började tjäna piga.

Eller var det andra världskriget som var startskottet till vårt möte? I Norge, som ju var ockuperat av tyskarna, fick Karl Edward junior nu genomlida det som lagt hans första hustru i graven. Sonen Karl Edward gick under hela kriget i engelsk konvoj och kunde aldrig höra av sig hem. Både han och fadern var till vardags valfångare. Som om det inte räckt med oron för den äldste sonen togs den yngre till ett tyskt arbetsläger där han fick TBC. Man dog av det då. Freden upplevde den unge Rolf på sanatorium. Där kunde historian ha slutat.

I Sverige var det beredskapstider och en man ifrån Dalarna vid namn Gösta var polis på Gotland. Han umgicks mycket med en ökänd kvinna som stötts ut av de sina på grund av sina två "oäktingar". Men när hon blev gravid begick polisen misstaget att våldta den 16-åriga pigan som växt upp på barnhemmet i Visby och göra även henne gravid. Nu ingrep hans chef. Den äldre kvinnans barn dumpades på det barnhem där de andra två vistades och modern blev steriliserad med tvång. Enligt min mening borde de ha steriliserat polisen i stället, men då hade min historia slutat här.

Men polischefen insisterade på att Gösta skulle gifta sig med den unga flickan. Då var saken ur världen och man behövde inte ställa en polis inför rätta. Flickans åsikt efterfrågades aldrig men säkert var hon lättad över att bli gift. Detta var ju innan hon lärt känna sin man närmare. Barnet, som var en flicka, togs om hand av Göstas familj det första året då modern inte ville ha det. Till slut adopterades hon bort och den unga modern ville skiljas. Tråkigt nog för henne var hon gravid igen och försökte göra abort på sig själv med alla tänkbara metoder. Här kunde historien ha slutat.

Men flickan klängde sig fast, föddes och dumpades på spädbarnshem direkt från BB. Hon blev senare fosterbarn hos ett äldre par där kvinnan var psykiskt sjuk. Mannen var Erik: Ida från Smålands yngre bror. Han gjorde sitt bästa för att avstyra detta eländiga med fosterungen, men måste som alltid böja sig för hustruns infall. Var det här det avgörande hände?

Eller var det freden som var den riktiga början på historien? Det var då vi möttes första gången, även om jag inte minns det. Men jag ser ofta på bilden som hittades i den gamle Eriks dödsbo.

Ida från Småland hade inte sett de sina under de fem långa krigsåren och tog med sig sin då 22-årige son för att besöka brodern Erik. Unge Rolf fick ta hand om barnet under veckan då de äldre pratade släktminnen.

Han tog mig på långa promenader i vagnen. Han bytte blöjor de var av tyg då och han gav mig mat. Om jag bara kunde minnas.

Jag minns vårt andra möte desto bättre. Nu var jag fem år och jag traskade i hans fotspår som en liten hund när vi besökte Norge. Han var 26 år och förlovad. Här kunde historian ha tagit slut.

Men de unga tu bröt upp efter fem år och Rolf började läsa filosofi och religionshistoria och bestämde sig för ett liv i andlighet i stället för ett med familj. Han var ju inte för inte brorson till hela Norges pastor Karlsen. Här var det nära att historian slutade.

Den 17-åriga ficka som envisades med att komma hem till honom helg efter helg insåg ju inte att hon bara var en barnunge. Sade han, och gjorde sitt allra bästa för att avskräcka henne. Men två år senare stod de ändå vid rådhuset och skrev på ett papper om äktenskap.

I helgen firade vi 45-årsminnet av den dagen. Hur underbart är det inte på kvällarna när jag kryper ner i den Käres famn och vi ligger där och pratar om allt och ingenting. Mina händer smeker sakta hans varma mjuka kropp och jag kysser honom medan jag nästan blir yr av lycka över hans kroppsdoft. Hur kan en man på 85 år ha så fantastiskt lent skinn? Och hur kan denna berusande kärlek hålla i sig år efter år? Och tänk att jag numera får tillbringa 24 timmar om dygnet nära honom.

Men vårt möte: var det bestämt redan innan vi fötts?

Av Sunny Börjesson 04 jun 2009 12:49