Från kitsch till klassiskt

I början på 1970 slog en holländsk grupp som hette Ekseption igenom. De spelade något som de kallade klassisk rock, en i grunden förfärlig företeelse. De poppade upp olika klassiska stycken med hammondorgel, trummor, bas och ett par blåsare. De blev inte ensamma om konceptet, en annan holländsk grupp som hette Focus gjorde följe, begreppet symfonirock började etableras. En amerikansk grupp spelade in Mussorgskijs Tavlor på en utställning i rocktappning, Rick Wakeman från Yes gick ännu längre, i sin gigantiska musikaliska hybris satte han upp en egenhändigt komponerad opera i rocksättning om Henrik VIII, med tillhörande ballett on ice. Det var bara fullständig förfärligt, förskräckligt och fånigt.

När man inte trodde smaklösheten kunde överträffas så skedde precis detta, då Londons Symfoniorkester beslöt sig spela in Classic rock, rocklåtar i arrangemang för symfoniorkester. Hoppas åtminstone att de fick bra betalt.

Tack och lov ändå för att det fanns någon rättvisa i musikvärlden, när allt var som svulstigast började en liten combo lira i Brighton, de hade en gitarrist som hävdade att ett solo längre än 5 sekunder är musikalisk onani, de var inspirerade av Rhythm´n´blues, de släppte sin första platta i mono och de var bland annat de som grundlade en nödvändig vitalisering av rocken. De kallade sig Dr Feelgood. Några år efteråt kom punkvågen med full kraft och alla de pretentiösa symfonirockgrupperna fick spela för tomma stadions.

Allt nog och emedan. Jag har själv, i ett låst och gömt skåp, massor av skivor av såväl Ekseption, Emerson Lake &Palmer, Focus, Yes, Genesis, Jethro Tull och till och med några av de skivor som Londons symfoniorkester spelade in med rocklåtar. Trots allt är jag ändå glad att jag en gång i tiden lyssnade på eländet och köpte skivorna, därför att därigenom fick jag upp nyfikenheten för klassisk musik. Ekseption hade stor framgång med sin inspelning av Beethovens 5:a, jag blev nyfiken och köpte en inspelning med von Karajan. Det gav mersmak och jag köpte allt fler klassiska skivor, gick på en och annan konsert. Därigenom fick jag tillgång till den enorma skatt som den klassiska musiken är, från klassisk musik kom jag över till opera, som jag idag håller främst av all musik. Dessvärre tror en del att klassisk musik och opera är svårt och bara något som är till för överklassen, vilket är så dumt så klockorna stannar.

Alla tycker inte om samma sorts musik, men dessvärre finns det ännu fördomar som gör att människor inte tar chansen att ta till sig musik som för många sedan blir en omistlig del av livet. Därför ar jag idag ändå glad att jag lyssnade på symfonirockarna för de fick mig in på den riktiga klassiska musiken.

Idag har vi en segrare i SM i sjung, som utan överord kan sägas vara långt större än sin låt. Det bästa med Ernman som segrare är, att jag hoppas att åtminstone några som uppskattat hennes bidrag tar chansen att lyssna på hur hon låter annars, i sin vanliga yrkesroll som en av världens bästa mezzosopraner. Lyssna till exempel på då hon sjunger Mozart, här Tu fosti traditio ur La clemenza di Tito. Det är inte bara så att man får gåshud, det är till och med gåshud med permanent.

Av Leif-Arne Undvall 17 mar 2009 16:50