Jeff Lynne - ett musikaliskt geni

Jeffrey Lynne föddes i Birmingham, Storbritannien 1947. Redan som barn var han mycket intresserad av musik, något han kanske fått från sina farföräldrar, som ska ha varit mycket musikaliska. Pappan spelade ofta klassisk musik, vilket unge Jeff inte uppskattade så mycket i början, men, som det skulle visa sig, hade ett starkt inflytande på hans egen musik senare i livet. Så småningom upptäckte han rockmusiken och började lyssna på artister som Del Shannon och Roy Orbison.

När han hörde Beatles singel "Please please me" så bad han föräldrarna köpa en gitarr åt honom och därefter övade han både dag och natt. Beatles skulle sedan bli det band som hade störst inflytande på honom. Lynne träffade faktiskt Beatlarna under deras inspelning av "The White Album" 1968 och berättade senare att han inte kunnat sova på flera nätter efter att ha vistats i samma rum som legenderna. Han skulle bara ha vetat vad som komma skulle.

Det dröjde inte länge innan han lärde sig att hantera instrumentet och spela låtar han hörde på skiva eller radio. 1963 bildade han tillsammans med Robert Reader och David Walsh gruppen "The Rocking Hellcats" och instrumenteringen bestod av en spansk gitarr och några billiga elgitarrer. Så småningom fick de spelningar varje vecka i stan, men efter ett tag lämnade Reader och Walsh gruppen. Lynne tog in ersättare ett tag men lämnade sedan bandet för att istället spela med det lokala bandet "The Chads".

1966 blev han erbjuden jobbet som gitarrist i bandet "The Nightrider" vilka sedan bytte namn till "The Idle Race", ett öknamn de fick från Jeffs farmor som inte uppskattade den moderna popmusiken. Gruppen släppte två album varav det andra producerades av Lynne vilka bägge mottogs väl av kritikerna men den kommersiella succén uteblev. Jeff fick då ett anbud från kompisen Roy Wood om att ansluta till dennes mer framgångsrika band "The Move", vilka hade hits som "Blackberry Way", "Fire Brigade" och "California Man" för att bara nämna några.

Inspirerade av Beatleslåtar som "Strawberry fields", ”Across the universe" och "I am the Walrus" bestämde sig Wood och Lynne för att bilda ett nytt band för att bygga vidare på Beatles musik. I slutet på 1970 föddes så "Electric Light Orchestra". Förutom Lynne, Wood och trummisen Bev Bevan bestod gruppen av cellisterna Andy Craig och Hugh McDowell, hornblåsaren Bill Hunt, violinisterna Steve Woolam, Wilf Gibson och basisten Rick Price. Den första singeln "10538 Overture" blev en topp 10-hit på englandslistan 1971 och debutalbumet sålde bra. Soundet baserades mycket på stråkar och då inte minst cello. Efter en kontrovers 1973 lämnade Wood, Hunt och McDowell bandet och bildade istället "The Wizzards".

Fler droppade av och Lynne och Bevan tog in basisten Michael DAlbuquerque, keyboardisten Richard Tandy, och cellisterna Mike Edwards och Colin Walker samt violinisten Mik Kaminski. Lynne blev nu gruppens ledare och han visade sig vara inte bara en duktig sångare och gitarrist, utan dessutom en genialisk låtskrivare. 1973 släppte de ELO 2 och deras briljanta cover på Chuck Berrys "Roll over Bethooven" blev en stor hit och gjorde att även detta album sålde bra. Nästa album blev "On the third day" och John lennon förklarade att hiten "Showdown" var en av hans favoritlåtar. Han kallade till och med ELO för "The sons of Beatles.

Bandet hade större framgångar i USA än i hemlandet och gjorde både framgångsrika turneér och TV-framträdanden där. 1974 släpptes albumet Eldorado och året därpå kom den fina "Face the music" där man kan ana det fantastiska sound som sen skulle bli deras signum. Plattan sålde guld och innehöll hits som "Evil woman" och "Strange magic". Nu hade även basisten Kelly Groucutt anslutit till gruppen. Bandet jämfördes ofta med Beatles, men även om de varit framgångsrika och producerat bra låtar förut, så var det inget mot för vad som nu väntade.

I november 1976 släppte de superalbumet "A New World Record" bara titeln är ju genial och nu hade Lynnes geni slagit ut i full blom. Varenda låt lät som en given hit. Med ett glasklart sound, suveräna texter och en Lynne som sjöng bättre än någonsin slog de knock out på rockvärlden. Redan första spåret "Tightrope" skickade en rysning av välbehag längs ryggraden första gången man hörde den. Spår nr 2, "Telephone line", var en underbart bitterljuv ballad med klar Beatleskänsla och låt nr 3, "Rockaria", är sådant som de flesta rockmusiker bara drömmer om att kunna skriva. "Mission " handlar om hur utomjordingar kommer hit och observerar oss och Lynne fortsatte med mästerverk som "Living Thing" och "Above the clouds" innan han slutligen tog oss med till "Shangri La." Som vanligt hade Lynne själv skrivit och producerat samtliga låtar.

Man kan tycka att en sådan framgång skulle skapa en del prestationsångest inför nästa platta, men vad gör Lynne och grabbarna då? Jo året därpå hasplar de ur sig dubbelabumet "Out of the blue". Otroligt nog lyckas man upprepa bravaden och skivan fullkomligt kryllar av odödliga hits som "Turn to stone", "Sweet talking woman", "Mr Blue sky" och "Wild west hero". Trummisen Bev Bevan berättade några år senare i en intervju: "Varje gång vi ska släppa en ny skiva åker Jeff iväg till en stuga i Schweiz i tre veckor. När han kommer tillbaka har han alltid en hel bunt med osvikliga hits med sig. Jag fattar inte hur han bär sig åt." 1979 släpptes "Discovery" som bland annat innehöll hitlåtarna "Shine a little love" och "Don´t bring me down", men det bästa spåren är enligt min mening "Confusion", och "I need her love", två oerhört vackra sånger. Just när man trodde att man hört det bästa av gruppen släpper de den fenomenala science-fiction plattan "Time" 1981. Lyssna på "Twilight"och "The Way life´s meant to be", helt briljanta poplåtar. “Hold on tight" har väl alla redan hört antar jag?

Det skulle bli två plattor till, "Secret Messages" 1983 och "Balance of Power" 1986 innan Lynne tröttnade och beslutade sig för att satsa på en solokarriär och arbeta som producent. Han släppte albumet "Armchair theatre" och fick en mindre hit med "Every little thing" och jobbade sedan som producent åt bland annat Dave Edmunds, Del Shannon, Ringo Starr, Roy Orbison och Tom Petty. Jeff blev sen med i hobbybandet "Traveling Wilburys" med Bob Dylan, Petty, Orbison och George Harrison som han blev mycket god vän med. Harrison fick en stor succé med albumet "Cloud Nine" 1987 som Jeff producerade. När Harrison, Starr och McCartney skulle släppa två nya Beatles-singlar i samband med Beatles-Antologin i mitten på 90-talet kallade de in Lynne som producent för att blåsa liv i de Lennon-demos som killarna fått av Lennons änka Yoko Ono. Jeff förklarade senare att det egentligen var omöjligt att göra någonting av dem eftersom det var så dålig kvalité på inspelningarna, men på något sätt lyckades han ändå få till två suveräna hitsinglar "Free as a bird" och "Real Love".

År 2000 bestämde sig Jeff för att göra comeback med ELO och kallade in keyboardisten Richard Tandy och några kompmusiker, bland andra George Harrison. Året därpå släpptes singeln "Alright" följd av plattan "Zoom". Lynne, som tidigare varit känd för att släppa singlar som träffade lyssnaren rätt i solar plexus med en oemotståndlig briljans. frångick dock för ovanlighetens skull den sedvanliga fingertoppskänslan. "Alright" är en bra låt, men inte mycket mer. Istället borde han ha släppt "Moment in Paradise", en fantastisk låt, som första singel. Andra pärlor från plattan är "Just for love” och "Ordinary dream". För första gången fick nu Lynne uppleva att en ELO-platta inte sålde i massor. Den planerade USA-turnén ställdes in men lyckligtvis gjorde bandet en liveföreställning som släpptes på DVD, och den är mycket bra.

Lyssna och njut:

"Tightrope"

"Rockaria"

"Turn to stone"

"Confusion"

"The way lifés meant to be"

"Moment in paradise"


Källor:

Länk: answers.com

file:///C:/Users/Lighter/Desktop/jeff-lynne.htm

Länk: en.wikipedia.org

Länk: musicianguide.com

Av Michael Delavante 06 mar 2009 14:22