Etik vid insemination med anonym donator

Jag fick en kommentar igår på min text angående insemination,"Skyldigheter vid donatorinsemination", som fick mig att undra en hel del. Den personen menade att det anonyma donatorskyddet var en egoistisk handling och djupt oetiskt. Nu vet jag inte vad den människan grundar sin kommentar på och det hade varit spännande att höra, men jag ska säga att det är inget lätt beslut man tar när man går den vägen som vi gjorde.
Självklart har jag funderat över de olika alternativen innan vi tog beslutet att ta en anonym donator.

Är det rätt att frånhålla barnet sitt genetiska arv? Jag som själv är adopterad, hade i tonårstiden funderingar över var jag kom ifrån och speciellt frågan om det fanns någon fysisk likhet mellan mig och mina biologiska föräldrar? Jag hade redan min familj och hade inget behov av en relation med dem men jag ville bara se dem, vilket jag också gjorde. Jag blev grymt besviken och grät en hel eftermiddag i skolan eftersom verkligheten inte alls stämde med mina önskningar. När jag idag pratar med min store pojke om hans önskan att få se sin donatorpappa så handlar det om precis samma sak. Han vill bara se om det finns en likhet dem emellan. Han hade kanske å sin sida inte blivit så besviken, men vart skulle det leda?

Dessa donatorers skäl till att donera sin sperma är nog olika, vissa gör det kanske för pengarnas skull andra gör det kanske av medmänskliga skäl, men jag tror inte någon av dem gör det för att de hoppas på att få ett barn. Jag vet också vad de får i ersättning och det är inget de blir rika på precis. I Sverige finns inte anonymitetsskyddet och jag kommer ihåg när vi försökte att få det andra barnet. Då fick jag 12 försök i Sverige och hade hamnat i ett etiskt dilemma om jag blivit gravid här, för det yngsta barnet hade haft möjlighet att ta kontakt med sin donatorpappa då han blivit myndig men inte den store. Tur i oturen så blev jag inte gravid förrän vi åter igen vände våra näsor till andra sidan sundet, så jag slapp ta ställning till den frågan.

När jag under ett av mina sista besök i Köpenhamn var hos läkaren och de hade konstaterat x antal färdiga ägg hos mig, efter att jag gått på hormonhästkurer, så sa jag till läkaren att om det var så att de kunde använda min ägg till någon som var i behov av dem så var de välkomna. Jag sa det utifrån att jag vet hur hemskt det är att vara ofrivilligt barnlös, och om mina ägg kunde hjälpa en annan kvinna att bli gravid så hade jag absolut inga problem med det. Självklart hade jag velat vara anonym. Min tanke och förhoppning var att ett eventuellt barn skulle få den kärlek och omtanke som det behövde i den familj det växte upp i.

Jag har erbjudit min son att åka till staden där läkaren bodde. Jag kan visa honom var vi brukade bo, var kliniken låg, kanske till och med träffa läkaren för att på så sätt ge honom en liten pusselbit. Jag tror också att hans behov har att göra med att skilsmässan mellan mig och hans pappa kom i en väldigt sårbar period i hans liv. Den lille har inte alls den stores frågor eller undringar. Han vet att han kommer från en spermabank i Århus och är fullt nöjd med den förklaringen.

För mig är det faktum att man skaffar barn alltid en egoistisk handling. Handlingen i sig är en bekräftelse på det egna jaget och vår önskan att fylla våra liv med något meningsfullt. Sedan kan man självklart ifrågasätta om det är etiskt försvarbart att göra IVF med donator. Om man vid så stora problem inte ska adoptera ett barn istället. Det är nog så att man är mer pragmatisk om man inte varit i situationen själv. Vi har lättare för att döma och utfärda pekpinnar om vi inte känt den enorma sorg, panik och frustration en situation kan ge.

När man däremot ska få möjlighet att välja karaktär, utbildning och utseende på donatorn då tycker jag man hamnar lite långt ute. Jag kommer ihåg när den siste läkaren undrade om vi ville ha en speciell blodgrupp och jag med ett förvånat ansikte sa "Nej". Att vi fick möjligheten att bli föräldrar på grund av att någon av medmänsklighet gav sin sperma är jag evigt tacksam för. Jag älskar mina barn över allt annat på jorden. De skänker så mycket glädje och funderingar och jag tror de tycker det är helt ok att leva, för de hade de ju inte gjort om donatorinsemination med anonymitetsskydd inte funnits.

Det är svåra frågor och det finns inga givna svar. Jag tror det gäller att vara lyhörd inför barnet och deras funderingar och inte vara rädd att bli ifrågasatt.

Av Birgitta Stiefler 23 jan 2009 10:19