Skyldigheter vid insemination med donator

Jag läser i Aftonbladet den 20 januari att man kommer att kunna designa sitt barn på nätet genom att beställa sperma från en fertilitetsklinik i Köpenhamn från och med i maj månad i år. Där kan man välja egenskaper och utseende på donatorn så att det eventuella barnet kommer att passa ens egna önskemål i så stor utsträckning som möjligt. Då menar jag alltså kvinnans önskemål, för detta handlar om de kvinnor som önskar barn utan en mans inblandning. Efter betald avgift få de sedan sperman skickad till sin svenske läkare som inseminerar kvinnan.

Jag har själv gått igenom ett antal inseminationer för att få de två barn jag har idag. Det började med att min fd man fick testikelcancer under senare delen av -80-talet. Det visade sig att han var steril och vi fick sätta oss ner och fundera över hur vi skulle göra för att få barn och om vi överhuvudtaget skulle ha barn. Eftersom min dåvarande man hade haft cancer var utsikterna för att adoptera inte de ljusaste eftersom givarlandet ofta ställde sig tveksam till diagnosen cancer, även om det i detta fallet inte var en livshotande sjukdom. I Sverige var det på den tiden lång kö för att få tid för donatorinsemination säkerligen mycket tack vare att donatorerna var få på grund av att det inte fanns något anonymitetsskydd. Därför valde vi att åka till Danmark där en läkare försökte hitta en donator som var så lik min man som möjligt. Man var också tvungen till att leva i ett äktenskapligt förhållande.

Det var många försök och många tårar innan jag i september 1992 äntligen blev gravid. Några år senare ville vi ha ett barn till och jag gjorde 16 inseminationsförsök och 3 provrörsbefruktningar med donatorsperma innan den lille sonen äntligen bestämde sig för att det var dags att komma. Under all den tiden levde vi i tvåsamhet och den store pojken visste tidigt att han var inseminerad. För mig som är adopterad var det viktigt att barnen skulle få växa upp med den insikten att det var inseminerade av en donator för att det inte skulle bli fel när de blev större, för sanningen har en förmåga att knacka på och det är alltid bättre att vara ärlig.

När jag läser artikeln om kvinnor som numera kan inseminera utan att sitta i en parrelation blir jag väldigt skeptisk. Jag blir skeptisk mycket å männens vägnar. Vi ska leva i ett så jämlikt samhälle som möjligt och kvinnor har kommit en bra bit på vägen i den jämlikheten, men här tycker jag de går ett steg för långt. Kvinnor har alltid haft rätten till att bestämma det ofödda barnets varande genom eventuell abort, och nu kan de även bestämma vilka egenskaper och utseende de ska ha anlag för. Det är en handling sett ur ett egoistiskt perspektiv där man inte ser till barnets bästa. Jag tror mig veta att ett barn blir mest harmoniskt om de har två förebilder att relatera till under sin uppväxt, vilket inte nödvändigtvis behöver vara en man och en kvinna. En ensam kvinna kan inte ge båda dessa bitar hur gärna hon än vill. Jag lever själv sedan ett antal år tillbaka men barnen har sin pappa och de behöver en förebild och ett komplement till den kvinna jag är och vice versa. Om man redan innan barnet är fött stänger barnet ute från de båda sidorna som en individ behöver för att bli harmonisk de bästa förutsättningarna såklart tycker inte jag vi ser till barnets optimala välmående.

Om vi väljer donator utifrån egenskaper och karaktärer hur får vi då barnet att växa upp förutsättningslöst? Kommer vi att ålägga det egenskaper som vi sökt via donatorn eller låter vi det utvecklas till en separat individuell människa? Och vart leder det oss som människor, vi som är små komponenter i en större helhet?

Vi närmar oss ett samhälle där parrelationerna av olika skäl inte behövs på samma sätt mer, och där den sociala kompetensen underutvecklats på grund av kommunikation via internet och mobiltelefoner. Vår biologiska klocka tickar på och vi har fortfarande de primitiva önskemålen om att reproducera oss, men vad ska männen göra? Kan de beställa en surrogatmamma via internet till det barn de önskar? De har inte kvinnans livmoder och kan inte bestämma när det är dags att skaffa barn, för visst har de en lika stor drift att få en "junior" som kvinnan har?

Av Birgitta Stiefler 22 jan 2009 08:42