Kick out the jams fyller 40

Nyåret 1968-69 släpper MC5 sitt debutalbum Kick out the jams. Det tar sin tid men 20 år senare intar det äntligen sin plats bland de Klassiska Albumen och får den respekt det förtjänar. Backa nu bandet några månader, till allhelgonahelgen 1968. Platsen är Grande Ballroom i Detroit. Stämningen är laddad, svettig. Cigarettröken har en underton av cannabis och det luktar svagt av ozon från varma förstärkare. Brother J.C. Crawford introducerar bandet:

"Brothers and sisters, are you ready to testify?!"

Och visst är de redo att vittna. Kick out the jams blir en inspelning av MC5 i sin allra finaste stund, brinnande på gränsen till kollaps, i en spelning som slits mellan hård rock n roll och flummig improvisation. Ett par år senare är bandet splittrat av heroin och personliga motsättningar och flera av medlemmarna gör vändor i finkan. Åren går och under 90-talet dör sångaren Rob Tyner i en infarkt. Gitarristen Fred Smith super ihjäl sig ett par år senare. 2009 är det 40 år sen Kick out the jams släpptes.

Jag ringer upp basisten Michael Davis för att gratulera på 40-årsdagen och prata om vad som egentligen gör en skiva klassisk.

- Mike.
Hej, det är Henrik här... vi skulle prata om MC5...
- Aah, Henrick! How are ya? Wait...

Efter fumlande med en trådlös telefon och smällande i ett par dörrar, sitter Michael Davis i hammocken på verandan.

- Du vet, jag har flyttat. Vi bor i Oregon nu, vi flyttade hit från Pasadena.
Okej. Hur känns det?
- Det är kanon, man. Jättefint. Vi har tallskog och grejer, det ser lite ut som Sverige. Jag har varit där många gånger.
Grattis på 40-årsdagen då.
- Åh. Just det, ja. Tack.
Du låter förvånad.
- Vad ska man säga... 40 år är en lång tid. Men det känns som igår. Jag är väldigt stolt över det vi gjorde tillsammans. Inte bara Kick out the jams heller, utan allt.
Är Kick out the jams ditt favoritalbum?
- Faktiskt inte. Jag gillar samlingen som heter Babes in arms, har du den? Jag tycker den har en bra blandning av låtar, den låter precis som vi lät när vi var ett demoband och spelade Chuck Berry och Kinks-covers.
Berätta om kvällarna när ni spelade in.
- Wow, man... det var väldigt speciellt. Det låter som skitsnack men jag kände verkligen att det var något speciellt i luften. Det var något elektriskt. Vi hade ett speciellt samspel på scenen de där kvällarna, det kändes även från publiken. Energin liksom studsade runt i rummet. Det var så intensivt, vi improviserade och lät oss styras helt av ögonblicket.
Ja, det märks ju inte minst i Starship...
- Right, särskilt i Starship. B-sidan på skivan blev lite lugnare och mer bluesig men jag tänker inte lika mycket på det idag när jag lyssnar på cd.
Vad du än gör idag, kan du aldrig leva upp till det ni gjorde för 40 år sedan. I alla fall inte i andras ögon. Hur tänker du kring det?
- Så är det kanske men jag tänker inte så. Det var speciellt men vi kände inte att vi spelade in en klassisk skiva. Det tog minst 20 år innan den fick den stämpeln. Faktum är att vi fick massor av skit för Kick out the jams i början. Jag minns när vi fick första pressningen från skivbolaget. Vi var så exalterade. Så satte vi den på stereon och allting lät dåligt. Jättedåligt. Så vi krävde att få göra om det, men det vägrade Elektra.
Ni tyckte det lät skit alltså?
- Oh yeah. Vi hade inte samma bild av hur det låtit från scenen. Vi tyckte vinylen saknade energin. Dessutom hade bolaget faktiskt lovat oss att få göra om ifall vi inte gillade det. Men det blev ju aldrig så. Men nuförtiden gillar jag skivan. Det krävdes en jävla massa balls för att få ge ut ett debutalbum som var inspelat live.
Du lirar med Lords of Altamont nu. Hur är det att spela med yngre killar?
- Det är kul, de inspirerar mig. Jag är inte så nostalgisk när det gäller musiken, jag tycker jag är bättre som musiker idag än jag någonsin varit. Jag började faktiskt som trubadur och spelade Dylanlåtar på akustisk. Det var innan jag började i MC5. Nu har jag börjat spela de grejerna igen, jag försöker jobba mig tillbaka till rötterna. Cirkeln är sluten.
Nuförtiden är ni hjältar för yngre band. Hellacopters rippade alla era poser och massor av band har lånat ert sound. Hur känns det?
- Att folk snor vår stil? Det känns kul såklart. Men jag tänker inte att de har stulit något egentligen. Ibland kan jag se en pose eller höra något... du vet, ett element i en låt och tänka "precis så där brukade vi göra, det där har de nog tagit från oss". Men… jag tror folk är likadana. Folk idag vill ha ungefär samma som vi ville på 60-talet. Man vill bli berörd, man vill att det ska svänga. Det är ganska enkelt egentligen.
Vad gör du annars nuförtiden?
- Nu har det varit mycket med flytten. Allt ligger i lådor. Annars försöker jag hänga med i nyhetsflödet och så gillar jag idrott. Jag hejar fortfarande på Red Wings i NHL, jag har varit ett fan hela livet.
Det är en kille hemifrån som spelar där faktiskt...
- No way, vem då?
Henrik Zetterberg heter han...
- Henrick Zeeterburgh?! No way, man?! Wow, Zeeterburgh. Hes fucking great, man. Du vet, han är en sån gentleman. Han är totalt dominant på banan men ändå ger han alltid äran till sina lagkamrater. Han är bäst. Du vet... Red Wings var skitdåliga under många, många år. De kallades ”the dead things”. Men nu är de bäst i ligan år efter år. Det gör mig stolt.

Här följer sen en lång utläggning om Red Wings och alla svenska spelare i laget.

Om vi går tillbaka till musiken ett tag. Ni och The Stooges var ju pionjärer inom... ja, vad ska man säga? Garagerock. Varför var ni så många från Detroit?
- Jag får ofta den frågan och jag vet inte. Allvarligt, jag vet inte. Det var mycket band överallt på den tiden, inte bara i Detroit. Men Detroit var en trist stad med en massa bilfabriker och jag hade ingen lust att bygga bilar liksom. Det krävdes en jävla massa kreativ energi för att fly från det där.
Ni hade kopplingar till White Panther-partiet och hade en väldigt politisk framtoning. Hur mycket av det står du för idag?
- Jag är fortfarande intresserad och jag anser att vi just nu genomlider de sista dagarna med den onde diktatorn Bush. Han har spolat det här jävla landet ner i toaletten och förstört allting. Men när det gäller musiken... jag gillade aldrig den sidan av MC5, det var Wayne som förde in det där. Jag tycker ideologi är dumt i musiksammanhang. Du frågade om de yngre banden tidigare? Om jag får ge dem ett råd skulle det vara att skippa politiken. Grejen med ideologi är att du alltid hamnar i situationer där du måste förklara sig själv. Det är jobbigt och det är ingen bra idé att bli politisk om man har ett band idag. Det var svårt nog redan på 60-talet. All konst är ändå politisk till sin natur så försök bara vara dig själv. Jag vet att jag låter gammal men fuck, man... jag ÄR ju det!
Slutligen. Om du får säga en sak som du minns från åren med MC5...
- Kamratskapen. Kamratskapen och sammanhållningen, att vi kämpade tillsammans mot ett gemensamt mål. Det glömmer jag aldrig. Det var en fantastisk tid.

Av Henrik Persson 30 dec 2008 18:43