Obamabakfylla

Hopp ska, till skillnad från berusning, inte vara kortvarigt. Liksom tro, ska hopp helst hållas levande. "Keep hope alive!" brukade USA:s tidigare svarta presidentkandidat, Jesse Jackson, utropa. Devisen fick en ny användning strax efter Barack Obamas valseger; som en uppmaning till USA:s Secret Service om att skydda Obama från det framtida attentat som många fruktar kan bli hans öde.

Keep hope dvs. Obama alive!

Själv är jag inte orolig för min nästa presidents säkerhet. Aldrig i världshistorien har så många människor runtom jordklotet önskat en amerikansk presidents tidiga bortgång som med George W. Bush. Vid stormötet G20 i Washington nyligen, fryste samtliga statsledare ut Bush vid fotograferingen; alla hälsade glatt varandra men ingen räckte ut en hand till stackars George. 1 Han såg visserligen ut som klassens mobbningsoffer - men han lever.

Med tanke på alla våldsbenägna radikala islamister som så gärna skulle ha tryckt av ett skott mot George W. Bush senaste åren, blir jag inte särskilt bekymrad över en liten minoritet amerikanska rasister som drömmer om att starta raskrig genom att döda landets första svarta president. Till skillnad från de lika intoleranta våldsverkarna från Centralasien, som lyckades begå världens största terrordåd med hjälp av kniv och passagerplan, kan de flesta amerikanska vitmaktsmänniskor inte hitta vägen ut ur sin egen husvagnspark.

Många alarmeras också av den kraftigt utökade vapenförsäljningen i USA. Sedan Obama vann har det ökat med 49 2 - i ett land där detaljhandeln annars avstannat på grund av en historisk konjunkturnedgång. 3 Låt dem maxa sina kreditkortsskulder på automatvapen, menar somliga. Mest skjuter de varandra ändå. Alla som sett den parodiska dokumentärfilmen "Idiocracy" vet att det är Amerikas mest enfaldiga som utgör landets största risk för överbefolkning. Ju högre utbildning, desto färre barn skaffar man - och viceversa. 4. Vapenförsäljning bland vita blir alltså en slags självutgallring.

Fast risken finns att det amerikanska slanguttrycket för att tappa besinning, "go postal", kommer att urvattnas ytterligare framöver. Uttrycket fick sitt ursprung från flera fall där just förbittrade postanställda begick massmord på sin arbetsplats. Med tanke på utökningen av automatvapen, samt de massuppsägningar som är på gång i USA, lär vi se fler arbetsplatser än posten attackeras av ursinniga och tungt beväpnade f.d. anställda.

Att hålla hoppet levande blir alltså inte lätt, trots amerikansk mainstream-medias enträgna försök att undvika ordet "recession" lågkonjunktur. New York Times gick så långt förra veckan som att rapportera att risken för lågkonjunktur NÄSTAN är säker nu "all but certain". USA:s National Public Radio menar att än så länge "dinglar ekonomin på gränsen till lågkonjunktur".

Mainstream-medias lingvistiska akrobatik kommer att förbrylla framtida forskare som skriver historien om USA:s ekonomiska sammanbrott. Ekonomireportrarnas ovilja att se verkligheten i vitögat påminner om krigskorrespondenternas olust att lämna Bagdads superbefästning "Green Zone". Liksom motiveringarna för Irakkriget ändrades alltefter Vita Husets ursprungliga lögner avslöjades, skiftas numera finansdepartements strategi med sitt s.k. krispaket så snart åtgärderna visat sig vara verkningslösa. Så länge Washingtons chefsekonomer byter plan varannan helg, låtsas journalistkåren som om vi alla snart kommer att vakna ur en hemsk mardröm. Men utanför media- och maktelitens bekvämma korridorer ökar eländet.

I sin desperation att hitta ljusglimtar rapporterar nyhetskanalerna om hur några vanliga amerikaner tjänar storkovan mitt i misären. I USA:s villaförorter upprepas nu New York Citys bisarra försök att dölja verkligheten under 70-talets ekonomiska kris, när stadskassan praktiskt taget var tom. Då lurades pendlare från de förmögna förorterna norr om stan av att staden satte in färglada träskivor i fönstren på de övergivna hyreshusen längs pendeltågslinjen i South Bronx. På träskivorna hade det målats gardiner och blomkrukor för att få det att se ut som om folk bodde bakom fönstrena. Numera åker klyftiga hantverkare runt med högtrycksaggregat och sprutar grön färg på de uttorkade gräsmattorna runtom villor som banken sedan länge tagit tillbaka från utblottade villaägare. Business is booming, som man säger därhemma.

Hoppet som tändes på valdagen dämpades ytterligare när Obama valde sin närmaste medarbetare i Vita Huset. Obamas stabschef på Vita Huset, Rahm Emanuel, är trots retoriken om att förändra Washingtons politiska kultur den ärketypiska insidern. Han gick direkt från Wall Street till Washington och av alla kongresshusets Demokratiska ledamöter har han tagit emot mest kampanjbidrag från just finansbranschen.

Det blir första gången en f.d. israelisk medborgare blir stabschef på Vita Huset. Inget ont i det, men politiskt står Emanuel närmast Israels högerparti Likud, som drivit uppsplittringen och segregeringen av palestinska områden såväl som blockaden mot Gaza, dit Israel numera förbjuder till och med journalister att resa. Rahm Emanuel är själv son till en militant zionist som ingick i terrorgruppen Irgun, ökänd för mord på sina politiska motståndare och medverkan i massakern av över 100 palestinska invånare i byn Deir Yassin.
Kommer Rahm Emanuel att influera Obamas politik mot Israel? "Uppenbarligen", citerades Emanuels pappa i israelisk press; "Vad är han för något, en arab? Han kommer inte att skura golven i Vita Huset." 5 Som tecken på hur mycket faderns gillande betyder för honom, uppgav Emanuel som enda kommentar under tiden han fortfarande övervägde jobberbjudandet att det som kändes mest tillfredställande var det faktum att hans egna föräldrar fortfarande var vid liv för att kunna följa sin sons karriär.

Så mycket längre till höger behöver dock inte Emanuel trycka sin nya chef om staten Israel. Medan Barack Obama i en av valrörelsens första debatter klargjorde sin villighet att inleda direkta diskussioner med Irans ledare, valde han inte att träffa någon palestinsk representant på sitt senare besök i Israel. I talet inför Washingtons mäktigaste lobbygrupp AIPAC American Israeli Political Action Committee gick Obama ännu längre än sin proisraeliska opponent genom att utropa Jerusalems framtid som en förenad judisk stad - utan tal om de palestinier som bo där. Valet av Hillary Clinton som utrikesminister underlättar knappast dialogen med Iran, efter hennes föga diplomatiska uttalande under valrörelsen om USA:s förmåga att förinta Irans befolkning med kärnvapen "totally obliterate them".

Med sina första politiska utnämningar fortsätter Obama sitt uppenbara blidkande inför Mellanösterns förhärskande militära makt, Israel. Mot denna bakgrund bleknar vallöftet om att dra tillbaka amerikanska trupper från Irak. Särkilt när Obama tänker utöka truppantalet i Afghanistan, varifrån amerikanskt militär i strid mot internationell lag numera genomför attacker inte bara i Pakistan utan också inom gränserna av Israels traditionella fiende Syrien. Beslutet att behålla Bush försvarsminister Robert Gates bekräftar att USA:s utrikespolitik i Mellanöstern kommer att förbli oförändrad.

Så länge Vita Huset stärker repressiva krafter inom Israel blir det svårt för Obama "att återskapa Amerikas moraliska ställning i världen", såsom han sa i sin första teveintervju efter valet. Då gällde det frågan om tortyr och Obama bekräftade mycket riktigt sina intentioner att stänga Guantanamo och tillsätta en kommission för att utreda tortyr. Men hans rådgivare uppgav senare att det finns liten chans - om något alls - att åtal kommer att resas mot de som gjorde sig skyldiga till tortyren. Intrycket blir att USA:s nästa president, en f.d. professor i grundlagen, själv inte vill ansvara för USA:s fortsatta förbrytelser mot både sin egen grundlag såväl som mot mänskliga rättigheter - men han tänker inte heller straffa sin föregångare för sådana förbrytelser. Tydligen tror inte professorn på rättsväsendets grundprincip; att straffsatser motverkar framtida brott.

Det blir också svårt för USA:s nya presidenten att undvika ansvar för de laglösa legosoldater som utgör en stor andel av landets stridande styrkor. I Irak har USA flera privata anställda än militärer. Många är beväpnade och allt sedan krigen i Centralasien först inleddes har anklagelser riktats mot dessa s.k. säkerhetsföretag för olika krigsbrott. Det mest kända fallet är massakern i Bagdads Nisourtorg, där anställda inom legosoldatfirman Blackwater dödade 17 irakiska civila, inklusive en småbarnsfamilj och en läkarstuderande.

Fallet kan bli det första som leder till åtal, enligt USA:s justitiedepartement, men det är än så länge långt ifrån säkert. Huvudproblemet med att skipa rättvisa i sådana fall är att legosoldaterna varken lyder under den amerikanska militärens eller Iraks lag. För att överhuvudtaget kunna pröva fall av krigsbrott mot en amerikansk medborgare måste åtal resas i en domstol i den anklagades delstat fast många legosoldater som USA lejer inte är amerikaner. Dessvärre är fallen mycket svårutredda eftersom det är FBI och inte militären som har ansvaret. På grund av avståndet, både geografiskt och tidsmässigt, saboteras utredningarna.

Barack Obama har inte lovat att avskaffa USA:s användning av legosoldater, trots att flera tunga Demokratiska namn i Kongressen vill just det. Som mest har Obama antytt att legosoldaterna kommer att dras tillbaka i proportion till militärens tillbakadragande. Därmed riskerar Obama redan från första dag som "Commander-in-chief" att göra sig medskyldig till krigsbrott som begås av legosoldater som lejats av USA:s försvarsdepartement.


1
Länk: youtube.com

2 Länk: edition.cnn.com
/index.html

3
Länk: npr.org

4
Länk: youtube.com

5
Länk: jpost.com
2FPrinter

Av Patrick Gallagher 01 dec 2008 09:56