Den demokratiska rasismen

Jag är kritisk till vårt samhälles fyrkantiga kategorisering av vad som anses demokratiskt. I mina ögon är det få som kvalar. Politiken styrs av dubbelmoral. Regeringar säger sig stödja mänskliga rättigheter men bidrar indirekt till att kränka människor genom att sälja vapen till andra länder, folkpartister döljer populistiskt rasistiska språktestreformer bakom representativa colgateleenden, vänsterpartister säger sig driva miljöpolitik men röstar för enorma motorvägsbyggen, miljöpartister vars ideologi motsätter sig en global militarisering förespråkar satsningar på europeiska insatsstyrkor - listan kan göras lång.

Ändå tycks demokrati förutsätta ett visst mått av sunt förnuft som gör skillnad på partier och partier. Därför stör jag mig oerhört på den dumtillåtande attityd och lathetstolerans som förekommer gentemot sverigedemokraters - och andra rasisters - deltagande i debatter. Det finns ingen som helst poäng med att låta rasister komma till tals i demokratiska samtal, det vore som att låta en rikspajas som Rune Sørgard hålla tal till nationen som förste svensk på mars - det vill säga helt och hållet poänglöst.

För det andra är jag något av en vurmare för den personliga integriteten. Det finns många sätt att lura oss själva att bli farligt gränslösa, att förlora vår politiska integritet. En del påstår att "Sverigedemokrater inte får stå oemotsagda", vilket i sig är ett uselt argument om det inte vore för alla som redan duperats att tro att det faktiskt finns något som förtjänar att bemötas i politiska dumheter. Vad ett parti som Sd egentligen behöver är en tydlig gräns som ingen har vågat sätta. Kanske är det att hoppas på för mycket att svenska debattledare inte faller offer för den nya tidens trend att tillåta allt och tar sitt demokratiska uppdrag att sortera det relevanta från det kränkande på allvar?

Den 15 augusti 1945 slutade den hittills mest förödande konflikten i mänsklighetens historia. Andra världskrigets 60 miljoner döda, varav en majoritet civila och 6 miljoner judar, homosexuella och oppositionella, sätter verkligen perspektiv på begreppet yttrandefrihet. Jag tänker på alla de oskyldiga människor som fick betala ett högt pris för de rasistiska åsikternas kamp om absolut herravälde som kulminerade på 30-talet. "Aldrig mer", sa man efteråt, som ett tecken på försoning i en brusten värld.

Nu, 60 år efteråt, verkar allt som bortblåst. Partier som odlar suspekta idéer med rötter i rasbiologiska ideologier, som i sin syn på kulturell tillhörighet och sexuella preferenser vill omöjliggöra friheter, kan numera tillåtas med motivationen att det gynnar ett fritt meningsutbyte på åsiktsmarknaden. Jag tycker det är en osmaklig och omogen syn på yttrandefriheten. Har vi inte lärt oss någonting sedan 1945? För mig har den som naivt argumenterar att rasism och nynazism hör hemma i den demokratisk dialogen både förlorat sin politiska integritet och förbrukat sin rätt att kalla sig för trovärdig samhällsdebattör. Ska vi vara tacksamma för att töntar som Fredrik Federley eller Lars Lejonborg leker nationalhjältar fast de blir mosade i debatter med danska folkpartiet?

Ska partier som Sd genomskådas på riktigt, bör man inte tro att deras möjlighet att ta sig in i samhällsdebatten blir mindre om man möter dem i offentliga debatter. Tvärtom är dessa debatter en viktig byggkloss i Sd:s strategi att uppfattas som ett rumsrent parti. Dessutom är det inte där rasismen bör konfronteras mest akut. Rasismen existerar redan i våra regeringar och i deras politik - det är där vi ska bemöta den. Visserligen anser några att man måste bemöda sig att möta Sd:s åsikter just för att rasismen redan har nästlat sig in i vardagsrummen, men då har man redan på förhand bestämt att Sd representerar folket. Varför slösa tid på ointressanta partier? För mig är den förklädda och välklädda rasismen viktigare att bekämpa än den uppenbara och tokstolliga.

Rasism är både en form av populism rest på okunskap och rädsla, och ett politiskt verktyg med vars hjälp ledare upprätthåller sin ställning av rädsla för att mista makt och politiskt inflytande. Den demokratiska rasismen visar sig i lagstiftningar, politiska utläggningar och majoritetsbeslut i riskdagen. En förklädd rasism har blivit självklar och okonfronterad politik - och kallas demokratisk. Svensksomalier får exempelvis inte skicka pengar till sina släktingar i hemlandet, för då riskerar de att anklagas för att bedriva terrorism. Migrationsverket skickar tillbaka asylsökande irakier som undflytt 2000-talets blodigaste krig, med motiveringen att det nu är "säkerhetspolitiskt säkert" att vistas i Irak.

Det är hyckleri att exakt samma personer, ansvariga för dessa illgärningar, pekar på Sd som den främsta representanten för svensk rasism. Sett till prioriteringslistan står Sd för en kortsiktig rasism som med eller utan hjälp i rampljuset snart kommer utplåna sig själv, medan svensk parlamentarism står för en rasistisk politik som är långsiktig och därför mycket farligare.

Av Luka Vestergaard 10 sep 2008 08:55