Georgien: August surprise

August surprise travestering av "October surprise", amerikansk politisk jargong som beskriver en nyhet som har potential att påverka utgången av ett presidentval. Red anm. Ref Wikipedia

I min vämjelse över krigsutbrottet i Georgien försökte jag ignorera krigsrapporterna i flera dagar, lika envist som jag bojkottar olympiska spelen i Kina. Men liksom det blev omöjligt att passera påslagna teveapparater som visade sådana udda idrottare som bikiniklädda strandvolleybollspelare, visade det sig vara helt hopplöst att undvika alla sexiga nyhetsbilder om övergreppen i Sydossetien. Insiktsfulla analyser om läget lyste däremot med sin frånvaro. Helst ska folk inte dra djupare slutsatser än att någon utbrytarstat i öst återigen muckat bråk med den slumrande björnen.

Guldmedaljen i ytlighet går till den amerikanska nyhetskanalen MSNBC. Fram till att jag började ladda ner dess podsändningar hade jag faktiskt glömt hur mycket show och hur lite vettig information amerikanska nyheter handlar om. Nyhetsuppläsaren öser så mycket påklistrat engagemang att det till slut blir parodi. Allt förmedlas med samma bekymrat min, vare sig det handlar om tiotusentals krigsflyktingar eller en f.d. vicepresidentkandidats otrogenhet mot sin kancersjuka fru.

Svensk statlig teve- och radiorapportering blev snäppet bättre, trots att krigskorrespondenterna verkade lika ivriga som deras amerikanska kolleger att posera inför kolonner med ryska pansarvagnar Till och med radioreportern påpekade noga att han hade räknat alla krigsfordon som han stod bredvid - 40 st.!.

Nostalgiskt tänkte man tillbaka till 80-talet, då Sveriges marinfartyg och -helikoptrar puttrade runt i Stockholms skärgård på jakt efter ryska miniubåtar som långt senare visade sig snarare vara uttrar eller kanske amerikanska inkräktare. Det var en tid då svenska politiker gjorde sitt bästa för att skapa vår egen lilla "frusna konflikt", som det heter nu när Rysslands sattelitstater provocerar sin forna härskare med politiska intriger, långt efter kalla kriget sägs ha smält bort.

Men trots dagens standardscenografi där nyhetsuppläsaren intresserat frågar ut någon lite äldre, mindre bildskön journalist om bakgrunden till den senaste konflikten, hördes inte mycket vettigt från SVT:s analytiker. Vad tacksam jag blev då att få höra att vi lite mer nyfikna tittare kunde surfa in på SVT:s hemsida för en mer utförlig förklaring.

Men det jag sedan hittade på egen hand om konflikten i Sydossetien var mycket mer intressant. På SVT:s hemsida nämndes inte ett ord om oljeledningar över Georgien, CIA:s roll i att föra Mikheil Saakashvili till presidentposten eller det faktum att något tusental israeliska legosoldater fram tills nyligen befunnit sig i Georgien med uppdrag att träna dess soldater.

Sådana uppgifter hittade jag istället på alternativa nyhetssajter, vars roll det blivit att erbjuda mer insiktsfulla och oroväckande analyser om vår omvärld. De stora mediebolagen ser gärna till att sådana alternativ verkligen hålls avsides, långt bortom de kända nyhetskanalernas trygga varumärken, så att riktig grävande journalistik istället framstår som värsta konspirationsteorierna. Mediekonsumenterna ska tro att om det egentligen fanns mörkare motiveringar för kriget än vad som sades på Rapport, skulle det - ja, ha sagts på Rapport! Eller åtminstone på Aktuellt, eller kanske i nyhetsbibeln DN.

Men jag undrade om det inte fanns några rimligare förklaringar till kriget än att Putin hade lämnat invasionsinstruktioner innan han själv flög iväg till Olympiadens öppningsceremoni. Mycket riktigt visade det sig finnas en lång och väl dold historia bakom Georgiens presidents hemska anklagelser, vilka så gärna upprepas av Bildt och Bush.

Väl känt är att Georgien länge varit aktuell i USA:s planer att omringa Ryssland med nya NATO-medlemsstater. Utbrytarprovinserna i Georgien utgjorde ett smärre hinder. De fick aldrig samma erkännande som Kosovo eftersom Georgien, till skillnad från Serbien, är så nära allierad med USA Georgiens trupper bistår USA i Irak och amerikanska militärrådgivare tjänstgör i Georgien.. EU accepterade inte heller utbrytarprovinsernas självständighet av rädsla att reta Ryssland, en oumbärlig energikälla för Europas oljeberoende ekonomier. I sin iver att införliva Georgien i NATO, försökte president Mikheil Saakashvili stärka sitt grepp över provinserna och provocerade Rysslands massiva attack.

Efter några dagars strider började oljeledningarnas betydelse nämnas, till och med i våra egna morgontidningars analysspalter. Givetvis spelar oljan en väsentlig roll. Efter Sovjetunionens sönderfall ville Georgien tjäna på reserverna i Kaspiska havet, ett innanhav varifrån olja och naturgas måste transporteras till hamnar i väst via ledningar. Förr gick ledningarna genom Ryssland men med amerikansk hjälp byggdes nya ledningar genom Georgien och vidare genom Turkiet mot Medelhavet. Israel har också ett ekonomiskt intresse i oljan, vilket förklarar de israeliska legosoldaternas närvaro.

Putin ogillade att se Georgien närma sig NATO, och än mer hur Rysslands betydelse för Europas framtida energibehov - och hans egen makt - minskas. Både sidor trodde sig ha något att vinna med krig. Det återstod dock frågan om tidpunkten. Var det bara tillfället som gjorde att den långvariga underliggande konflikten plötsligt blev till bombningar? Somliga menar att Saakashvilis tålamod med sydosseternas självständighetssträvan till sist tog slut. Men går det verkligen som amerikansk "proxy" att starta krig utan klartecken från Washington?

Möjligen trodde Saakashvili att USA skulle komma till hans räddning efter striden hade inletts. Och trots USA:s utspridda och överansträngda styrkor hade det varit oansvarigt om Ryssland helt hade räknat bort en amerikansk respons. Rysslands formulerade strategi i fall dess styrkor utsätts för USA:s tekniskt överlägsna konventionella arsenal s.k. smartbombs är att använda taktiska kärnvapen. Därför gick Ryssland så långt som att introducera två SS21-mellandistansmissiler i Sydossetien.1 SS21 kan antingen utrustas med konventionell sprängladding eller vara kärnvapensbestyckade, fast den förre skulle i detta sammanhang ha minimal effekt. Uppenbarligen var detta en signal att Ryssland faktiskt var beredd att tillämpa den strategi som dess försvar tidigare hade tränat i militära övningar mot ett presumtiv amerikanskt fiende.

Mot denna hårresande riskbild transporterade ändå amerikanska flygvapnet Georgiens trupper hem från Irak mitt under veckans värsta strider. Några dagar senare levererades förnödenheter av amerikanska trupper. Ingen verkar tro att Washington riskerar krig för Georgiens skull, men USA leker ett farligt spel; om amerikanska trupper skulle hamna i stridslinjen kunde konflikten snabbt trappas upp och leda till kärnvapenskonfrontation.

Alltså handlar kriget om de gamla supermakternas eviga strid. Just därför bör svaret på krigets tidpunkt sökas i Washington. Länge har misstänksamma röster varnat för en ny "October surprise", då en militär konflikt med Iran kunde iscensättas strax före presidentvalet för att stärka Republikanernas chanser att vinna. Propagandan från Vita Huset om Irans kärnvapentillverkning övergår förståndet i dess likhet med lögnerna som motiverade Irakinvasionen. Men den här gången verkar det inte gå vägen. En ström av insideravslöjanden om både de gamla och de nya lögnerna har gjort läget besvärligt för Vita Husets neokonservativa kabal. Hos folket finns ett kompakt motstånd mot utvidgat krig i Persiska viken. Då passar det bättre med lite gammaldags fäktning mot det "onda imperiet".

Veckan innan hade New York Times skrivit om hur valkampanjerna går på lågvarv fram tills partikonventen hålls efter olympiska spelens slut. Trots McCains patetiska försök att förringa Obama som en substanslös kändis i stil med Paris och Brittney, kommer ovationerna på Demokraternas konvent att ge genljud långt utanför Denver. McCain har enligt opinionsundersökningar bara en enda klar fördel över sin unga motståndare; gubben uppfattas som en starkare "commander in chief". Bättre att utnyttja skenet av att vara gammal krigare än att iscensätta en upprepning av kalla krigets hetaste konflikter? Lägg bara märke till Condoleeza Rices varning om Tjeckoslovakien 1968.

Plötsligt har medieuppmärksamheten vänts från Republikanernas största belastning, Irakkatastrofen, till Ryssland. Washingtons tuffa hot om långvariga störningar i ländernas relationer, om Ryssland inte lämnar Georgien, ekar synnerligen tomt - om inte en Republikan efterträder Bush, vill säga. Nu när Putin trotsar omvärlden, tappar dessvärre Obamas svagt artikulerade löfte om dialog med USA:s fiender ytterligare spänst. Tajmingen kunde inte ha blivit bättre för McCain.

Konspirationsteori? Suck. Se bara på Randy Scheunemann, Washington-lobbyisten som fram till i våras hade lejts av Georgien i fyra år. Långt innan dess var han direktör för den neokonservativa sammanslutningen "Project for a New American Century" Cheney, Rumsfeld, mm, som förespråkade krig mot Irak på 90-talet. Senare blev han ordförande för Committee for the Liberation of Iraq, som redan år 2000 startade den politiska kampen i Washington för att störta Saddam. Fem år senare, med betalt från Mikheil Saakashvili, hjälpte Scheunemann en amerikansk senator utforma en resolution till stöd för Georgiens medlemskap i NATO.

Vilken senator? John McCain. Numera är Scheunemann den Republikanska presidentkandidatens utrikesrådgivare.2

1 Länk: democracynow.org
2 Länk: truthdig.com neocon_election_ploy/

Se också Länk: washingtonpost.com

Av Patrick Gallagher 18 aug 2008 23:20