I de otryggas och kränktas rike

Den här artikeln, i likhet med ytterligare en, som jag för några dagar sedan återanvänt , försvann till följd av datastrul på Sourze efter någon dag i mars 2008. Under dessa få dagar fick den emellertid några att känna blodsmak i munnen. Så därför tar jag den igen.

-----------

Folk födda på 40- och 50-talet borde enligt dagens lagstiftare inte ha överlevt barndomen. Inga barnsäkra leksaker och medicinflaskor, barnsängarna var målande med blybaserad färg, cykelhjälmar saknades helt och ingen asfalterad och inhägnad övervakad gård, kallad fritis, fanns att gå till efter skolan, där ett släkte kallat fritidspedagoger huserade.

Ingen blev heller stämd när vi ramlade ner från träd, skar oss, bröt armar och ben och slog ut tänderna. Inga andra fick skulden - bara vi själva. Dessutom blev vi inte nervvrak med prestationsångest fast det fanns betyg i skolan från första klass. Faktum är att den som var dålig i skolan och fick gå om ett år varken blev "kränkt" eller fick psykiska problem. Visst, idag svårt att tugga i sig, men så var det faktiskt.

Men nu är det andra bullar. Staten stiftar lagar i allt snabbare takt i syfte att öka vår trygghet och begränsa de faror som vi bara för några årtionden sedan inte ens upplevde som faror. Och resultatet? Vi känner oss allt mer otrygga, kränkta och ser allt mer faror i vår omgivning som kräver ännu mer lagstiftning. När man tror att trygghet är det viktigaste i livet blir det naturligt söka den på ett onaturligt sätt. Dosen av trygghet måste ständigt öka.

Kan det vara så att den svenska trygghetsnarkomanin har producerat personer som inte klarar normala motgångar och har en alltför låg stresströskel? Är det därför Sverige ligger i topp när det gäller ungdomar med ätstörningar och självskador? Vilka andra förklaringar finns? Någonting har uppenbarligen hänt med generationerna födda på 70-talet och framåt.

David Eberhard, överläkare och chef för psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm skriver i boken "I trygghetsnarkomanernas land" att det numera är vanligt att folk uppsöker psykakuterna för att flick- eller pojkvännen gjort slut helt okänt fenomen tidigare och att uppåt 90 procent av de som sägs vara sjukskrivna för "utbrändhet" kan förklaras av att personen inte utvecklat någon förmåga att stå emot stress och motgångar.

Eberhard pekar dessutom på att vi har 20-åringar som förtidspensioneras för ångesttillstånd och tjugofemåringar som anser sig var utbrända efter ett halvårs vikariat som städare.

En vanlig förklaring till den närmast explosionsartat ökade ohälsan, inkl psykiskt sådan, var åtminstone till för ett par år sedan och det gällde då vuxna att arbetslivet såväl det privata som offentliga ställde omåttligt höga krav på svensken. Dvs de ca 7-8 procent av vår livstid som vi tillbringar på jobbet skulle vara orsaken till allt detta elände. Den som var tveksam till att just den svenska arbetsmiljön skulle vara mer eländesframkallande än den i jämförbara västländer, avfärdades med argumentet att i andra länder, var det ännu värre, men att ett sämre trygghetssystem dolde det rätta förhållandet.

Kanske är det istället så att vi alla, unga som gamla, drabbats av ett statligt Curlingfenomen. Med Curlingförälder menas som bekant föräldrar som sopar undan alla svårigheter i syfte att ge barnen en perfekt barndom. Den danske psykologen Bent Hansen, som myntade uttrycket, fann att effekten av ett överdrivet beskyddande blir att barnen tappar respekten för sina föräldrar och inte - som man skulle önska - att de blev tacksamma och trygga.

Genom att man aldrig som barn får leva farligt, aldrig får ha tråkigt och aldrig får utsättas för naturliga orättvisor kan man inte lära sig att hantera det när man senare i livet oundvikligen utsätts för detta. Tänk om det så att även många vuxna nu, efter åratal av överbeskyddande, gått in i samma infantila stadium?

Under flera decennier har det enda riktigt godkända tävlingsmomentet i skolan varit sport och musik. Så länge som möjligt har man försökt förskona barnen från tävlingsmomentet "betyg" och varit rädd att sätta gränser, då det i sin tur riskerar att kränka vissa barn. Och att bli kränkt är för såväl barn som vuxna bland det värsta man kan råka ut för i Sverige.

Maciej Zaremba har nyligen i DN i artikelserien "Först kränkt vinner", redogjort för de närmast tragikomiska förhållanden som råder vid Lärarhögskolan i Stockholm och då inte bara alla fall av "kränkta" studenter, utan också om en anda av kravlöshet i utbildningen och där studenterna uppträder som kunder i ett snabbköp där lärdomen är en vara och läraren en expedit. Lärarna tvingas ibland sätta "godkänt" under hot om diverse anmälningar.

Här kan man verkligen studera konsekvenserna av Curlingfenomenet upp i högre åldrar. Det är alltså dessa studenter, uppfyllda av kravlöshet och avsky för betyg och som ifrågasätter värdet av att stava rätt, som skall ingjuta kunskaper i kommande generationers barn.

Här två små exempel från de senaste dagarna, som även om de kan betraktas som udda, ganska bra ändå visar samhällets överomhändertagande. Det intressanta är att ingen reagerar, utan tvärtom tycker det är rätt. Regeringen vill nu ändra lagen så vi teleabonnenter får rätt att sätta en översta kreditgräns för vårt abonnemang och att spärra vårt eget nummer. Enligt staten klarar alltför många inte av att telefonera utan livrem och hängslen.

Samtidigt kommer uppgifter om att regeringen vill ta krafttag mot självmord. Vad det konkret innebär sägs inte men en "nollvision" skall i alla fall gälla. För några år sedan förslog, det nu avsomnade Folkhälsoinstitutet, efter att en ung man kastat sig ut från Stadshustornet, att broar, tågstationer och hus skulle byggas om för att bli "självmordssäkra". Hur man skulle "säkra" även insjöar och vattendrag mot att folk går och dränker sig framgick dock inte. Kanske kommer den nuvarande regeringen med ett förslag även för detta.

Det finns, enligt min uppfattning, ingen gräns för hur staten, i sin iver att skydda oss från allehanda påfrestningar, som det faktiskt innebär att leva, föreslår nya lagregler i syfte att öka vår trygghet. Ibland får man intrycket att såväl medborgarna som staten glömt bort följande enkla faktum: DET ÄR FÖRENAT MED LIVSFARA ATT LEVA.

Nu finns det forskare som påstår att en djupgående attitydförändring inleddes under 80-talet. Kraven om att samhället i hela vårt liv skall skydda oss från allt ont och ge oss trygghet växte lavinartat med åtföljande lagstiftning.

Från att tidigare exvis ha betraktat Försäkrings- och Arbetslöshetskassan som en solidarisk verksamhet och ett sista skyddsnät förvandlades kassorna successivt till att också bli en försörjningsinrättning för allehanda motiv. Många omfamnade också tanken att den enskilde alltid är överlägset bäst på att avgöra graden av samhällets stöd. Trots att lagarna alltid oavsett regering har varit strikta, har tillämpning minst sagt varit slapp. Den som inte ville söka ett jobb som passade, eller inte vill flytta från hembygden, kunde ofta obehindrat varva sjukskrivning, arbetslöshetskassa och diverse enfaldiga AMS-utbildningar, för att så småningom sluta sin arbetslivskarriär med förtidspensionering. Allt orkestrerat i symbios mellan fack och diverse myndigheter.

En del av missförhållandena har förvisso rättats till, men i DN den 13 mars i år, säger Lars Eklund vid Centrum för klinisk forskning i Dalarna, att läkarna abdikerat från sin läkarroll. Detta efter att ha studerat hur distriktsläkarna ställer sig till patienternas önskemål om sjukskrivning. Han konstaterar att åtta av tio personer som vill bli sjukskrivna blir det, trots att läkaren inte tycker att det behövs eller att det till och med kan vara skadligt för patienten. Men som sagt, vem vill bli anklagad för att ha "kränkt" en behövande medmänniska i nöd.

Även om nu det sk "ohälsotalet" minskat, har världens friskaste folk, enligt all tillgänglig expertis, fortfarande ett ohälsotal på 37,9 dagar i februari 2008, vilket torde vara världsrekord i sjukdomselände. Som framgår av bifogade länk Länk: di.se\03\19\275797§ionidEttan är det dock inte ovanligt med över 50 dagar i vissa kommuner.

Efter att ha varit med om utvecklingen mot ett överomhändertagande samhälle är jag inte ett dugg förvånad över att fler och fler människor anser sig inte ha några som helst skyldigheter mot samhället utan endast rättigheter. Curlingsyndromet har tagit över.

Av Lars Nilsson 08 jul 2008 20:57