USA-valet: Hillary fördärvar Obamas chanser

Hillary Clinton blir inte USA:s president, inte ens Demokraternas kandidat. Så mycket är glasklart nu. Ändå fortsätter hon sin kamp. Det spekuleras givetvis om varför, men det är sannerligen en fråga som endast Hillary kan besvara. En annan sak som bara Hillary Clinton vet, är varför hon uttryckte sig som hon gjorde nyligen, när hon påpekade att Obamas stöd sjunker hos "hårt arbetande amerikaner, vita amerikaner".

Menade hon att det bara är vita som jobbar hårt? Var syftet att nästla sig in hos den andel av USA:s befolkning som aldrig kommer att rösta för Obama på grund av hans mörka hudfärg? Givetvis skulle Hillary förneka en sådan ond intention. En mer sannolik förklaring vore att hon bara uttryckte sig dumt.

Det finns naturligtvis alla möjliga sorters amerikaner som jobbar hårt; vita, svarta, bruna, fattiga, ja, till och med rika och allt däremellan. Men vad en amerikansk politiker syftar på med uttrycket "hårt arbetande människor" är nämligen det vi vanligtvis kallar för arbetarklass som knappast längre begränsar sig till grovjobbare. Liksom Sveriges "nya" Moderater gärna skulle stryka begreppet från vårt språkbruk, undviker man helst ordet arbetarklass i dagens USA. Mycket hellre använder man synonymen "blue collar worker" till skillnad från "white collar", dvs, tjänstemän. Men den samhällsklass som man allra helst talar om i USA är förstås medelklassen. Media- och makteliten föredrar att låtsas som om alla redan har uppnått den beteckningen.

Beviset fanns i fortsättningen på Hillary’s uttalande, angående primärvalsresultaten förra veckan; "…i båda delstaterna stödde de vita, som inte har högskolutbildning, mig". Där går den klassiska skiljelinjen mellan arbetare och tjänstemän. Naturligtvis syftade Hillary på de förra. Det har nästan varit komiskt att se hur kommentatorer på amerikansk TV ansträngt sig, under veckan, för att förklara Hillarys felsägning - utan att samtidigt medge dess orsak; en tyst konsensus mellan media- och makteliten om att undvika begreppet arbetarklass.

Nej, uppenbarligen menade inte Hillary att det bara är vitt folk som jobbar hårt. I så fall skulle det underförstådda vara att svarta och andra minoriteter är lata och lyfter bidrag. Inte ens USA:s värsta högerextremistiska radiopratare skulle vara så dumma att säga det högt. Hillary och Bill Clinton har dessutom en gedigen bakgrund av politiskt samarbete med svarta. Varken den värsta cynikern eller mest entusiastiska Obama-supportern kan rätteligen hävda att Hillarys uttalande var rasistiskt.

Egentligen konstaterade hon bara det som valstatistiken mycket tydligt visat. I delstaterna där Hillary vunnit, har hon fått sitt starkaste stödd i de valdistrikten som domineras av vita arbetarklassväljare. Det är heller ingen hemlighet att det är hos den samhällsgruppen som rasismen har sitt fäste. Alltså har Hillary Clinton onekligen fått stöd från trogna de demokrater med rasistiska tendenser. Fast ärligt talat, är hon knappast i något läge där hon skulle kunna ta avstånd från dem och samtidigt ha en chans att bli partiets presidentkandidat. Betyder det ändå att hon medvetet försöker tilltala rasisterna? Knappast.

Men det som Hillary faktiskt försöker göra är snäppet värre. Syftet med uttalandet var att övertyga "superdelagaterna" att hon är det säkrare kortet. Hillarys sista hopp är nämligen att locka till sig en stor majoritet av de delegater som fått sin mandat tack vare politisk position, snarare än från något primärvalsresultat. Hon vill visa partieliten att det finns en betydlig andel demokratiska väljare som aldrig kommer att rösta för en "svart" man trots att Obama till häften är vit - av irländskt påbrå faktiskt!. Det är ett mycket desperat drag, där Clintonkampanjen, in i det sista, försöker cementera det som Obamas belackare hela tiden hävdat; att han är "unelectable" ovalbar.

Så långt finns det knappast något chockerande eller ens förvånande i strategin. Visst är det pessimistiskt att tro att så många amerikaner aldrig har lyft sig över landets rasistiska förflutna. Men att hävda att ens medtävlare är ovalbar är en gammal taktik under primärvalskampanjer. Möjligen framstår det nu som osmakligare än vanligt, eftersom orsaken tycks finnas i motståndarens hudfärg. Men hade Hillary tävlat mot en vit man för Demokraternas nominering, hade hon säkert blivit utsatt för samma slags tjabbel, på grund av sitt kön.

Det som är riktigt nedslående med Hillarys desperata dödsryckning är vad de säger om demokraternas utsikter att vinna i höst. I själva verket hävdar Hillary att Obama löper större risk att förlora mot John McCain än hon själv skulle göra. Hela hennes strategi går ut på detta nu; att hon är den starkare kandidaten mot McCain. Men varför i all världen ska man måla upp McCain som en möjlig vinnare? Mannen har den ytterst otacksamma uppgiften att försöka vinna en Republikansk seger efter den mest opopulära presidenten i USA:s historia!

Opinionsundersökningar uttrycker en förkrossande dom mot George W. Bush och hans militära misslyckanden i Mellanöstern. Som om det inte vore nog, har tiden också löpt ut för Vita Husets katastrofala ekonomiska politik och Bush lämnar efter sig ett land i kris ännu vet ingen hur pass djup. Även bland traditionella värdekonservativa väljare är bitterheten stor efter att Vita Huset har urholkat landets förlovade grundlag. Det är kort sagt det bästa möjliga läget att driva en valkampanj mot en Republikansk presidentkandidat. Men i sann demokratisk tradition, bäddar istället partiets främsta ledare, Bill och Hillary Clinton, för en upprepning av tidigare valkatastrofer. Innan man ens hunnit nominera hans demokratiska motståndare, har man definierat John McCain som en värdig konkurrent.

Den enda möjliga slutsatsen är att demokraterna utgör sina egna värsta fiender. Sedan Al Gores patetiskt misslyckade valkampanj mot George W. Bush år 2000, har partiledningen visat sig vara den mest dysfunktionella i modern historia. Inte ens efter tre år av misslyckanden i Irak och Afghanistan kunde de segra över en republikansk president, som sedan länge hade avslöjat sin kriminella inkompetens. Eller hade man redan glömt hans heroiska landning på hangarskeppet, iklädd pilotdräkt, framför en jätteskylt där segern - minst sagt - hade tagits ut i förväg? Hur John Kerry kunde förlora mot den där clownen blir något för historikerna att klura ut - för demokraterna verkar ännu inte ha lärt sig ett dugg.

Mycket har sagts och skrivits om tredjepartikandidaten Ralph Naders förödande effekt på valresultatet 2004 långt överdrivet i media, samt republikanernas högt utvecklade metoder att manipulera valdeltagandet skandalöst underrapporterat i media. Men i slutändan finns det ingen ursäkt för demokraternas förödmjukande förluster år 2000 och 2004. De är helt enkelt bäst på att förlora valkampanjer.

Inte ens efter segern i kongressvalet 2006, där demokraterna red en våg av väljarmissnöje mot kriget, tog de initiativet för att stoppa George W. Bush fruktansvärda framfart. Pengarna till kriget fortsatte att rulla, antalet trupper ökades. Ingen ställdes till svars för lögnerna och den massiva inkompetens som hade orsakat katastroferna i Irak och New Orleans.

Det enda skälet som uppgavs, för den demokratiska kongressens flathet, var att partiet inte ville vålla konflikt och riskera att förlora Vita Huset en gång till 2008. Därför fortsatte dödandet, kreditkrisen växte, krigsprofitörerna hejdades aldrig, oljepriset fortsatte att stiga med ytterligare 70 procent och Vita Husets propagandamaskin drevs ytterligare några varv - nu med nygamla lögner om massförstörelsevapen i Iran skiljer sig med bara en bokstav från Irak, varför inte?.

Bara några veckor innan demokraternas partikonvent misstänkliggör paret Clinton Barack Obamas förmåga att vinna över republikanernas efterföljare till George W. Bush. Skulle McCain möjligtvis kunna önska sig mer? Det hela skulle, som sagt, vara komiskt om det inte vore för det faktum att Bill och Hillary spelar rakt in i händerna på media- och makteliten, som i förväg har skapat en regelrätt fiktion kring republikanernas kandidat. Utan myten som byggts kring John McCain, skulle osannolikheten för en republikansk seger i november framstå som uppenbar.

Ingen objektiv analys talar för en fortsättning på republikanskt styre i Vita Huset. Men sagan om McCain är högst subjektiv. Bakom allt tidigare tal om Obamas smekmånad med media - som sedermera blev en mardröm med opatriotiska predikningar av hans provokativa pastor - döljs sanningen om att mediabolagen och deras anställda mycket tydligt föredrar John McCain som president. Men för att göra honom arttraktiv måste man hävda skillnaderna mellan honom och oduglingen Bush. Därför kallas McCain "maverick" politisk oberoende. Därför hävdas hans stora militära erfarenhet. Därför uppskattas hans raka språk på kampanjbussen "Straight Talk Express".

Det senaste exemplet på McCains raka språk var ett närmast hallucinatoriskt tal förra veckan, där han magiskt förflyttade lyssnarna till mirakelåret 2013 underförstått, hans fjärde som president. Utan att ens flina beskrev McCain hur fred hade spridit sig över Irak och hur de amerikanska trupperna hade kommit hem. Ekonomin hade återhämtat sig och gick bra igen, skolorna hade redan blivit bättre, med mera, med mera.

Åhörarna jublade, journalisterna antecknade, men ingen avbröt gubbens inbillningar med den raka frågan; "Hur kom det sig?". Således slapp kandidaten förklara hur han tänker åstadkomma sådana underverk. Men talet blev en förtjusande åktur på samma drömkarusell som McCain åkte förra året, när han skröt om hur han tryggt och lugnt hade "promenerat" genom torgmarknaden i Bagdad fast iklädd skottsäker väst och omgiven av ett dussintal legosoldater - bilderna ljög inte.

Så mycket skönare för kandidaten att måla fram ett förtjusande framtidsscenario där allt är frid och fröjd. Inga besvärliga bilder eller frågor från journalister. En visionär - eller bara en fabulist?

Av Patrick Gallagher 21 maj 2008 23:55