Vad har Obama i bakfickan om han blir president?

Hillary Clintons "comeback" startade för nästan två veckor sedan, i USA:s klassiska humorprogram på TV, Saturday Night Live. Där togs äntligen duellerna upp mellan Demokraternas två kvarstående kandidater. Trots dalande tittarsiffror sedan programmets höjdpunkt på 70-talet, är det fortfarande så populärt att Clinton redan i debatten dagen efter nämnde Saturday Night Live och dess parodi på den amerikanska pressen med sin glödande förkärlek för Barak Obama.

Hillary Clinton började nästa debatt med att anmärka att hon alltjämnt får första frågan - underförstått att Obama drar fördel av detta.
"Det gör inget, men jag finner det faktiskt lite underligt. Och om det var någon som såg Saturday Night Live, kanske vi bör fråga Barak om han sitter bekvämt och behöver en till kudde."

Hillarys humoristiska hugg missade dock målet. Om syftet var att bryta intrycket som hon senaste tiden gett om att vara gnällkärring, så misslyckads hon. Inte ens Obama drog på smilbanden. I föregående debatt hade Hillary tagit Baraks hand och bedyrat hur hedrad hon kände sig av att få tävla mot en sådan värdig motståndare. Men bara något dygn senare sågs hon argsint förebrå honom:
"Du borde skämmas Barak Obama! Det är dags att du drev en valkampanj som stämmer med dina offentliga tillkännagivanden."

Det verkade som om damen var helt omedveten om att politiska budskap numera sänds i korta TV-klipp, s.k. "sound bites". Effekten blev att denna kvinna, som påstår sig vara redo att ta itu med världens största problem redan "från första dagen" på jobbet, såg ut att lida av en splittrad personlighet. Ena dagen är hon omfamnande, nästa ursinnig och på den tredje dagen sarkastisk.

Eller kanske är det bara strategi. Clintons politiska chefsstrategiker, Mark Penn, är nämligen känd för sin bok om "Mikrotrender", där han visar att stora förändringar kan sättas igång av så lite som bara en procent av den amerikanska befolkningen. I kampanjsammanhang betyder det att väljarna består av många små demografiska grupper som ska mötas med skräddarsydda budskap, eftersom även den minsta kan bli gnisten som ändrar allt. Se bara hur opinionsundersökningar och premiärvalsresultat delas upp i smala svarsgrupper, med sådana diversifierade grupperingar som svarta kvinnor, vita medelålders män, vita pensionerade kvinnor, latinos, osv, osv.

Men detta val handlar inte om mikrotrender utan "makrotrender", medgav till och med vd:n för den multinationella reklamfirman WPP - som är huvudägaren till Mark Penns PR-firma.1 Obamas budskap är raka motsatsen till Penns vädjande till smågrupperna. Barak ämnar förena folket. Och trots valrörelsens långt ifrån säkra slutresultat, är det redan klart vilken strategi som har fungerat bäst.

Men om det finns någon grupp som Hillarys utspel faktiskt lyckades påverka den senaste veckan så var det pressen. En snabbstudie visade att efter hennes klagomål om hur pressen favoriserar Obama eller kanske efter SNL:s parodi, skiftade faktiskt perspektivet på rapporteringen om honom.2 Samtidigt kom ett klart desperat drag av Mark Penn, i form av ett TV-reklaminslag där en telefon hörs ringa, medan bilder av sovande barn visas. Frågan som ställs är vem amerikanska föräldrar vill ska svara den där telefonen i Vita Huset mitt i natten; den erfarna Clinton eller en politisk nykomling. Obamas kampanj svarade direkt med ett nästan identiskt bildkollage, där det understryktes att den som svarar i telefonen borde vara någon med det goda omdömet att ha motsatt sig Irakkriget från början.

Reklamväxlingen var direkta kopior av ett inslag från Demokraternas premiärval 1984. Redan då förekom TV-reklam där Walter Mondale påstod sig vara mest beredd på att svara på krislinjen. Nu bedöms Obamas svar på Clintons reklam vara vinnaren. Dessutom fick det den oavsedda effekten att lyfta frågan om Irakkriget tillbaka i brännpunkten - knappast där Clinton, som röstade för kriget, vill ha den.

Ändå vann Clinton i Ohio och Texas fast i Texas finns misstankar om att resultatet styrdes av…Republikaner!. 3 Därmed höll hon sig vid liv fram tills nästa stora premiärval i april. Clintons kampanj, som har ont om pengar och vars medarbetare drabbats av interna slitningar, hoppas nu kunna samla nya resurser för att fortsätta rikta strålkastaren mot Obamas bristande erfarenhet. Samtidigt fortsätter man hamra in budskapet om att Obamas löfte om förändring bara består av ord.

Men rent konkret, trots hennes långa tid i maktens centrum, har inte Hillary mer att visa i form av progressiva förslag än den vältaliga Senatorn från Chicago. Och genom att svartmåla honom som bluff, gör hon Republikanernas jobb i förväg. John McCains uppgift i höstas kommer att bli mycket enklare efter att Clintons maktmaskin blivit klar med Obama. Under tiden kan man räkna och omräkna konventdelegaterna, men Obama behåller sin ledning över Clinton.

Rent matematiskt måste Clinton vinna resterande premiärval med minst c:a 60 procents majoritet för att kunna hota Obamas ställning bland de representativa delegaterna. Hittills har hon bara klarat den marginalen i paret Clintons gamla hem, delstaten Arkansas.4 Veckans valresultat ökar ytterligare vikten av de självständiga "superdelegaterna" på sommarens partikonventet. Dessa politiska makthavare får rösta precis som de vill, oavsett om de råkar sitta som folkvalda i delstater med en majoritet för den ena eller den andra kandidaten.

Alltså bör man se på det som är kvar av Clintons valkampanj som premiärt riktat mot superdelegaterna. Visserligen vill hon påpeka för väljarna att Obama är obeprövad som nationell ledare och statsman, men hennes egentliga budskap till superdelegaterna är att dessa etablerade makthavare inte kan lita på honom för att bevara dagens maktstruktur.

Det finns i och för sig inget revolutionärt i Obamas politiska program. Vad gäller Irakkriget hävdar han att amerikanska trupperna kommer att dras tillbaka. Men han gör minst tre undantag: säkerhetsstyrkorna som vaktar världens största ambassad i Baghdad, militära "rådgivare" till de irakiska säkerhetsstyrkorna, samt elittrupper som ska stå beredda att slå mot "Al Quaida" i Irak. Obama vägrar till och med att avvisa tanken att privata amerikanska legosoldater, som säkerhetsgiganten Blackwater, ska få fortsätta med sina uppdrag i Irak. Totalt handlar det om flera tiotusentals - kanske uppemot 100 000 - beväpnade amerikaner som blir kvar i Irak efter att Obama "dragit tillbaka" trupperna.

Samtidigt har Obama offentligt uttalat sin beredskap att attackera Al Quaida inom Pakistan - med eller utan den pakistanska regeringens tillåtelse. Han har också antytt att han kommer att höja "bump up" USA:s militära budget - som redan utgör hälften av vad hela världen spenderar militärt. Ingen i USA:s ofantliga militära industri har anledning att frukta Obama som president.

Däremot bör omvärlden vara på sin vakt. Liksom Hillary, har Barak Obama omgett sig med utrikesrådgivare från President Clintons dagar i Vita Huset, när NATO bombade Balkan, amerikanska flygvapen bombade civila mål i norra Irak och en halvmiljon barn dog pga. FN:s sanktioner mot Saddam.5 Dessvärre har "inte mindre än åtta namn som anknyts till Clintons och Obamas kampanjer dykt upp på uttalanden och brev signerade av Project for the New American Century", den nykonservativa sammanslutning som bl.a. Dick Cheney och Donald Rumsfeld tillhörde och som anses vara arkitekterna bakom Bushregimens imperialistiska övergrep i Centralasien. 6

På den ekonomiska fronten särskiljer sig inte heller Obama från sina motståndare. Hans tre ekonomiska rådgivare är marknadsfundamentalister som framhäver den fria marknadens möjligheter att lösa sociala frågor. Däremot utmärkte sig Obama tidigare under valåret genom att vara den enda bland de tre ledande Demokratiska kandidaterna som vid kreditmarknadskraschen inte åberopade räntestopp samt en omedelbar stopp på bankernas utmätning av privata bostäder. 7

På område efter område kan man jämföra Obamas politik med Clintons utan att se några väsentliga skillnader. Inte ens om sjukvårdsförsäkring är skillnaden stor. I och för sig är Obama emot Clintons förslag att göra det obligatoriskt för alla att skaffa sjukvårdsförsäkring. Men även om han ämnar underlätta kostnaden för låginkomsttagare att skaffa sig försäkring, förblir USA:s sjukvård fast i privata händer. Problemet som Michael Moore underströk i sin dokumentärfilm Sicko, där till och med folk med försäkring systematiskt nekas vård, kvarstår.

Hillary Clinton har inget konkret att argumentera mot och det Demokratiska etablemanget egentligen inget att befara. Därför anspelar hon istället på den starka nationella folkrörelse som växer för varje dag bakom Obama. Det är den kraft som gör makteliten nervös. Vad skulle kunna hända om Obama verkligen valdes till president med en förkrossande majoritet? Skulle han kanske få för sig att genomföra verkliga förändringar? Risken med en kandidat vars ord inte har mycket substans är just att han faktiskt kan utföra saker som inte riktigt förklarats tidigare.

Allt fler ekonomiska experter är överens om att USA är på väg mot en djup ekonomisk lågkonjunktur. Det är då tidigare amerikanska regeringar har åstadkommit stora förändringar och byggt upp vad som en gång var en trygg välfärdsstat. Clintons attacker på Barak Obama motiveras inte av något riktig bekymmer om hans ledarskapsförmåga. Tvärtom, Hillarys utspel syftar på att gör makteliten - i vars händer den demokratiska nomineringen nu ligger - nervös över vad han faktiskt skulle kunna åstadkomma som president.

1 www.huffingtonpost.com/arianna-huffington/microtrends-vs-macrotrend_b_88962.html
2 www.journalism.org/
3 blogs.wsj.com/washwire/2008/03/06/the-limbaugh-effect-on-clintons-texas-win/?modgooglenews_wsj
4 www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2008/03/04/AR2008030403354.html?navrss_politics
5 www.thenation.com/doc/20050613/scahill
6 www.amconmag.com/2007/2007_10_08/article.html
7 www.democracynow.org/2008/2/8/examining_clinton_
obamas_stances_on_the

Av Patrick Gallagher 08 mar 2008 16:14