Skandiahärvan: Någon måste bära ansvaret

Högsta domstolen beslutade att inte pröva Hovrättens friande dom mot förre VD:n i försäkringskoncernen Skandia, Lars-Eric Petersson. Överåklagare Christer van der Kwast nådde därmed vägs ände med Petersson.

Överåklagaren drev tesen att Petersson hade "rundat styrelsen." Han väckte åtal för skada, främst i samband med förlängningen av det internationella belöningsprogrammet "Wealthbuilder". Åklagarens uppgift var att bevisa Peterssons skuld. En oenig tingsrätt dömde förre VD:n till två års fängelse för att han - genom sitt namn på dokumentet Appendix 3 - låtit bonusarna bryta igenom taket på 300 miljoner, för perioden 1998 - 99. Van der Kwast hävdade att därmed hade 156 miljoner för mycket betalats ut. Det ansågs stå i strid med ett beslut fattat i april 1998, signerat av två personer.

Därefter begärde koncernen ersättning med 172 miljoner för uppkommen skada. En enig skiljenämnd - mellan Skandia och Petersson - frikände honom på alla punkter 2006. Han erhöll i stället 22 miljoner bl a för avskedande på felaktiga grunder.

Försvarsadvokat Torgny Wetterberg påvisade över tjugo juridiska fel i tingsrättens metodik och överklagade dess dom till Svea hovrätt. Granskningen resulterade 19 december 2007 i att Petersson frikändes av en enig hovrätt som hänvisade till en "överväldigande mängd bevis" .

Van der Kwast klagade därefter på att Svea hovrätt inte lagt fram bevis för styrelsens ansvar. Deras uppgift var dock att pröva just Peterssons skuld. I hovrättens dom hänvisas till att såväl åklagaren som Skandia hävdade att Petersson hade missbrukat sin ställning genom att obehörigen ha ändrat i "Plan Rules" - reglerna för belöningsprogrammen för främst internationella chefer. Dessa drev in 80 procent av vinsterna i koncernen och ville givetvis ta del av de avsevärda framgångarna bolaget nådde. Petersson själv var inte förmånstagare, vilket ibland framskymtat i media. Revisorerna följde kontinuerligt upp de möjliga utfallen i halv- och helårsrapporter. Varje år gavs besked om intjänade belöningar och summorna avsattes. För att behålla de duktiga säljcheferna låstes pengarna ett visst antal år.

Problemet var att taket på 300 miljoner uppnåtts för 33 personer, redan under hösten 1999. Risken fanns att vinstmaskinen skulle drabbas av avhopp, om säljcheferna inte fick fortsatt ekonomisk stimulans. Styrelsen och ersättningskommittén arbetade intensivt med nya förslag till program, samt försökte omvandla bonusar till pensioner. På så sätt kunde man redovisa utfallen, men slapp att direkt upplysa om dem.

Varför bör överåklagaren starta från början och åtala kollektivt? Jo, några bar ansvaret. Det fanns inget protokoll från styrelsen där det uttryckligen stod att taket var lyft. Detta ledde till oklarheter. Vad man däremot reellt gjorde, var, att, inom styrelse och kommittéer, agera som om taket var lyft. Det framkom såväl hos de interna som utomstående revisorerna. Just för att hantera de extremt stora utfallen delegerade styrelsen - inte till VD - utan till ersättnings- respektive revisionskommitténs granskning av utfallen. Där satt Braun, Flodgren, Ramqvist, Bexhed och Mesdag. Petersson var adjungerad, men kallades aldrig av sin ordförande. Nyckelfiguren var Lars Ramqvist som både var ordförande i styrelsen och i de båda kommittéerna. Han hade att rapportera. Styrelsemedlemmen Mesdag, från Goldman Sachs i USA, vittnade i hovrätten om att han före inträdet i ersättningskommittén frågat om det fanns några begränsningar i bonusprogrammen. Ramqvist och Braun svarade - enligt Mesdag - att så var inte fallet.

Några avgörande händelser ägde rum under år 2000, vilka visar att de som "rundats" var aktieägarna och media. Frågan är då av vem, eftersom det inte gått att bevisa att det var Petersson. 23 januari beslöt sju styrelsemedlemmar om en förlängning av belöningsprogrammet. Villkoren skulle vara desamma som tidigare, men enligt protokollet med "oförändrade villkor, "mutatis mutandis", vilket innebar samma villkor, men med nödvändiga förändringar. Det latinska uttrycket har vissa i styrelsen, samt åklagaren, valt att bortse från. Om antalet personer och beräkningsgrunderna i belöningsprogrammen var desamma, tycks det enda möjliga att förändra, ha varit just, taknivån.

Två dagar senare, 25 januari 2000, erhöll fem i koncernledningen sekreterarens minnesanteckningar från ett möte med texten "inget tak på Wealthbuilder". 8 juni sändes en kommentar från Bengt Braun i ersättningskommittén till chefsjuristen Jan Mikael Bexhed, med en enda förändring i förslaget till protokoll från 5 maj: "Byt ut ca 800,000,000 till betydande belopp". Sak samma skedde med en pressrelease. Spång och Petersson ville informera marknaden, andra ville dölja. Styrelsen och kommittéerna hade kunnat reagera på de oerhört stora summorna, på möte efter möte. Så skedde aldrig. Likaså borde de insett innebörden i texten i bokslut inklusive noter, noter som först dragits i revisionskommittén.

12 oktober presenterades en lista inom programmet för de internationella cheferna på ett utfall på 963 miljoner. Utkastet till Appendix 3 - som togs fram i England - granskades av ett flertal personer. Petersson hävdade att han frågat chefsjuristen om det var godkänt och han fick ett jakande svar. Bexhed satt i revisionskommittén och han om någon var väl insatt. Petersson kunde helt enkelt inte, rent juridiskt, ta bort en befintlig begränsning, allt enligt försäkringsrörelselagen. Likaså visste förmånstagarna, enligt ursprungsdokumentet, att förändringar endast kunde ske via styrelsebeslut. Endast om styrelsen hade delegerat beslut till VD i denna sak, kunde det vara giltigt. Därför såg inte Petersson undertecknandet av Appendix 3, som något som stod i strid med styrelsens fattade beslut, kring utfallet. Icke protokollförda styrelsebeslut är enligt lag gällande. Praxis kan också upphäva beslut.

Högsta domstolens krav i ett motsvarande rättsfall visar att åklagaren med styrka måste kunna utesluta alternativa händelseförlopp. När Lars-Eric Petersson är oskyldig till påstått brott och alltså friad, måste alla övriga som haft fullmakt att hantera urformandet, utfallen, avsättningarna, samt besluten att utbetala summorna, bära sitt ansvar. Svea hovrätt lade hela ansvaret på styrelsen. Revisorerna bad vid ett flertal tillfällen styrelseordföranden om att just protokollföra beslutet att taket var lyft. Ordförande Ramqvist vägrade. Sekreterare i styrelsen var chefsjuristen inom Skandia, Jan Mikael Bexhed.

Plan Rules 1998 och styrelsens förlängningsbeslut 23 januari 2000 innebar - enligt minst fyra i styrelsen - att en tidigare beslutad beloppsbegränsning redan var passerad. I hovrätten åberopade försvarsadvokaten muntlig som skriftlig bevisning med fler än femtio händelser som förutsatte kännedom om ett genombrutet tak: styrelsediskussioner, mail, beräkningar, PM, revisions- möten, uppställningar från ledningen, propåer från interna revisorer, samt godkända utbetalningar - av vilka de flesta föregått Peterssons signerande av Appendix 3.

Vad åklagaren inte fann var en slutavräkning för 1998 - 99; om taket hade varit kvar hade en sådan varit nödvändig.

1998 ökade arvodet för styrelsemedlemmarna, med hela 80 procent. För den ersättning de uppbär bör de även axla ett eget ansvar och inte skylla på att inte ha läst, inte minnas eller inte ha reflekterat över, som i detta fall, summor som 339 miljoner, 800 miljoner eller 963 miljoner, vilka man fattat beslut om.

För att bevara folks tilltro till vårt rättssystem bör van der Kwast låta pröva om det ändå inte till sist var styrelsen, som bar ansvaret för hur Skandiakoncernen har skötts. Det kan ju inte vara så att ingen hade något ansvar! Kollektivt ansvar är också ett ansvar, något som media valt att bortse ifrån.

Av Brith Aspenlind 21 feb 2008 08:59