Kärlek, inspiration och regnbågsfärgade ögon

Efter en längre tids oförmåga att både skriva och måla, att skapa överhuvudtaget, har jag åter laddats med en full tank drivmedel. Jag visste inte själv vad som saknades, men jag gör alltid så att det kroppen säger, det gör jag, eller följer. Jag kom gående genom Lund och gick ganska sakta, så som man gör när man inte har bråttom eller inte något speciellt mål. Det är inte alla förunnat att gå så här, men fler borde ta sig tid, absolut. Det som händer är att man börjar tänka, reflektera, undra, jämföra, vända in o ut på, väga för och emot, och till och med ibland nå fram till svar, oftast sker dock detta när man inte tvingar fram dom utan på ett utvunget och förvånande sätt. Man sätter nästan hjärnan i friläge och låter den rulla, helt enkelt underbart. Är man då i en stad som Lund med så olika människor, från alla världes hörn, oftast studenter, som går omkring i staden, sitter och fikar och debatterar allt mellan himmel och jord, sånt de sett på tv eller något de studerar för tillfället, då är man på rätt plats.

Det var när jag råkade på en tjej från Lund, som har ett företag där vilket hon driver med sin fru, som det slog mig vad som fattats. Jag tycker verkligen att jag har allt, en underbar familj, friska kloka och snälla barn, en underbar fru som valt att än så länge dela 19 år och en massa kärlek och tårar med mig, bra inkomst och allt annat man kan tänka sig. Jag borde ha en jätteskaparlust. Varför doftar det inte oljefärg i lägenheten? Varför ryker inte tangentbordet? Även om jag inte skulle trycka det mesta jag skriver, då det inte är rätt tid än... Jo, det ska jag säga er; jag har inte träffat någon spännande person på länge, det är nämligen mänskliga erfarenheter som ger mig drivkraft, det får mig att komma ihåg mina egna erfarenheter som bleknar med tiden. Jag har trots allt överlevt. Borde jag inte bara sätta mig tillbaka i en skön stol och säga "Jag är nöjd". Nej jag fungerar inte så, utan när drivkraften tar slut går jag lite ner i varv och blir som en krukväxt. Näring, sol, arbete och lön, handla näring med lönen, ta in solen och göra måsten igen - sen är det kväll. Nej, det räcker inte riktigt - och till slut, som tur är, råkar jag på denna manniska. Liten och glad, ett leende som betyder att hon tänker samtidigt som hon är glad, och ur ögonen strålar något som kan liknas vid livserfarenhetsrikedom som kostat många tårar men samtidigt gett mycken glädje. Jag ser en människa som verkligen lever. För varje sak hon berättar om sitt liv börjar det byggas ett pussel i min hjärna, ingen vet vad pusslet ska sluta som, inte ens jag kan påverka detta. Otroliga livshistorier om död, sjukdom, fattigdom, kärlek, stolthet, tillhörighet, sexualitet, graviditet för att bara nämna några ingredienser, vilka alla ingår i rätten. En levande och älskande människa.

Jag känner hur hennes ivriga mun inte hinner säga tillräckligt för att hinna berätta allt hon vill berätta. Det väller ur henne klokheter om medmänsklighet och kärlek. Hon och hennes fru har ett litet barn som kommit till genom insemination, på ett sätt som gör att barnet vid 18 års ålder kan ta reda på vem donatorn var. Denna lilla späda tjej vill hinna ha en familj, hjälpa de som har det svårt och helst av allt hinna med att hjälpa resten av världen också. Jag ser en drivkraft av oerhörd omfattning, hon kommer att lyckas med mycket, och tänk att hon hittat en livskamrat som gör att hennes hjärta bultar extra hårt. Ännu en fantastisk människa - och tillsammans på sin ö av förståelse och kärlek spirar de. Jag blir matt.

Jag känner hur min drivkraft, som med åren bleknat, åter börjar få färg. Safter rinner till i hjärnan som saknats på länge. Jag har åter träffat ännu en människa som verkligen vet vad kärlek och älska är. Det finns hopp trots allt, och av denna familj kommer nya små medborgare som växer upp omgivna av det starkaste och viktigaste verktyget man behöver med sig ut i livet, kärlek, att föra vidare kärleken och förståelsen likt ringar på vattnet ut i vår lilla värld.

Åter hemma börjar jag bli sugen på att skriva, jag börjar leta efter skisser som aldrig blev målade, jag känner att det är på väg tillbaka, hoppet, lusten att dela med sig av härligheter, erfarenheter och lågor som brunnit, som kan hjälpa andra, sporra andra, förklara det svåra med livet och kärleken, och så slår det mig; jag som alltid lägger märke till vad folk har för ögonfärg, hur kunde jag missa det?

Men sen kommer svaret direkt, vilket visar mig att hjärnan fått fart, dom var såklart regnbågsfärgade, vad annars.

Av Angus Liddell 11 feb 2008 12:10