Obamarama räcker knappast till november

Medan USA:s skuldtyngda ekonomi börjar visa de omisskänneliga sprickor som föranleder kollaps, fortsätter kandidater från båda partier att kämpa för uppdraget att städa upp efter historiens sämsta president. Demokraterna lockar naturligtvis störst uppmärksamhet, eftersom "conventional wisdom" för länge sedan verkar ha insett osannolikheten i en Republikansk seger. Hur skulle partiet bakom George W. Bush militära misslyckanden och förestående ekonomiska fiasko möjligtvis kunna behålla Vita Huset? I landets rekordtidiga valrörelse, där till och med den vita megarika Republikanska kandidaten Mitt Romney utropar behovet av förändring i Washington, har media- och makteliten redan tolkat "change" som inget mer än ett regimskifte.

Liksom av en historisk tillfällighet kommer löftet om den efterlängtade förändringen i form av två till synes häpnadsväckande annorlunda Demokratiska kandidater, en kvinna och en svart man. Tyvärr begränsas de faktiska utsikterna till förändring till just könet eller hudfärgen hos USA:s nästa president. Båda kandidater är alltför intecknade hos stora näringslivsintressen för att företräda någon egentlig omställning i USA:s politiska framtid. Rådgivarna som de omger sig med signalerar inte heller något större avsteg från landets nuvarande utrikespolitik.

Senaste veckans ökande tecken på ekonomiskt tumult illustrerar hur lite förändring man ska vänta sig av en eventuell Demokratisk president. Istället för att fullt utnyttja tidsandan genom att uppriktigt påtala vidden av problemet som Bush skapat och utstaka en klar kursändring, fastnade Hillary Clinton och Barak Obama i en duell om identiteter. Istället för att gripa tillfället att brutalt blottlägga avregleringens konsekvenser på kreditmarknaden och avslöja Bushs senaste ekonomiska "stimulus" som en droppe i havet - dessvärre riktat mot presidentens vanliga väljarbas - ekar Vita Husets nya kandidaters planer om att pumpa lite mer kontanter i händerna på folk som redan är belånade upp över öronen.

Fattiga och arbetslösa, som allra först och hårdast kommer att drabbas av ekonomisk katastrof, har avsiktligt uteslutits ur Vita Husets räddningspaket. Den Demokratiska majoriteten i kongressen hade chansen att formulera en rättvis och effektiv insats med mer långsiktiga mål, där arbetslöshetsersättning kunde ha förlängts och stöd till fattiga familjer utökats. I dagens desperata läge skulle Bush knappast ha utnyttjat sitt veto. Men senatorerna Obamas och Clintons ledarskap lyser med sin frånvaro.

Demokraterna håller sig till sin bestämda strategi; Gör inget radikalt och glid in i Vita Huset tack vare det allmänna missnöjet med Bush. När allt kommer omkring har inget parti tidigare kunnat behålla Vita Huset när en allvarlig lågkonjunktur inträffat under valår. Därför ligger Demokraterna hellre lågt liksom med frågan om att ställa Bush och/eller Cheney inför riksrätt än att riskera att framställas som bråkstakar nu när den ultimata segern verkar vara inom räckhåll.

De Demokratiska toppkandidaternas politiska polemik präglas inte av attacker mot frimarknadsliberaler i Vita Huset, utan istället av bittra ordväxlingar sinsemellan. Hillary beskylls för saker hennes man har sagt om Obama, som i sin tur undrar högt vilken Clinton han egentligen tävlar mot. Hillary Clinton understryker att Obama inte är någon Martin Luther King - trots hans känsloladdade retoriska uppvisningar - efter att hon själv passade på att gråta ett skvätt framför kamerorna.

Men vad var det som hade lockat fram tårarna hos järndamen? Var det en plötslig insikt i hur många döda amerikaner och irakier som blev följden av hennes upprepade röster till stöd för Irakkriget? Var det tragedin med de miljontals amerikanska hushållen som håller på att förlora sina hem på grund av finansvärldens oreglerade rovdjur? Eller var det ånger över hur hennes stöd till ändringar i landets konkurslagar nu kommer att hindra miljontals amerikaner från att återhämta sig från en situation som skapades när Washington - med Greenspans centralbank i spetsen - försummade dess översiktsplikt? Nej, det var en mycket enkel fråga som fick Hillarys röst att spricka; "Hur orkar du?" How do you do it?.

Så vändes siffrorna i New Hampshire och Hillary segrade. Hon hade "funnit sin röst", såsom hon själv formulerade det. Snart därefter spelade Obama "raskortet" och åberopade namnet på martyren King. Betydligt mer oväntat blev det när Obama bara någon vecka senare hyllade Ronald Reagans minne och beskrev den helgonförklarade presidenten som en stor ledare vars idéer hade nått befolkningen vid rätt tidpunkt. Troligen ville Obama vädja till eftertraktade oberoende väljare, samt så kallade "Reagan Democrats"; vita arbetar- och medelklass män.

Tidpunkten för utspelet var väl vald. I helgen inleddes premiärvalen i USA:s sydstater, där många vita Demokrater bytte lojaliteter för 40 år sedan som straff för president Johnsons maskopi med medborgarrättsrörelsen. Det är ingen tillfällighet att de enda Demokratiska presidenter som själva härstammat från sydstaterna Carter och Clinton, just lärde sig att handskas med rasmotsättningarna. Obama vann en storseger i Syd Carolina i lördags tack vare svarta väljare, men bara en av fyra vita röstade för honom. Det visar att hans chanser att vinna bland sydstatsbor inte bara går ut på att säkra minoritetsväljarna, utan även att locka en stor andel vita. Därför lyftes Ronald Reagans namn ur askan.

Obama räknar kallt med att de flesta Demokrater ska ha glömt att Reagans intåg på nationens politiska arena skedde samtidigt som Martin Luther Kings. Men skillnaden mellan dessa två historiska figurer var långt större än hudfärg. I sitt berömda tal "En tid att välja", år 1964, gjorde Ronald Reagan ett skämt av den mördade John F. Kennedys valkampanj; "Vi fick höra för fyra år sedan att 17 miljoner människor gick och la sig hungrande varje natt. Förmodligen var det sant - de bantade allihopa."

Sexton år senare drog Ronald Reagans egen presidentkampanj igång i Mississippi med ett tal till försvar för delstaternas rätt att stifta egna lagar såsom med segregering. Talet hölls strax utanför samhället där tre medborgarrättskämpar hade mördats många år tidigare. Samma år beskrev Reagan USA:s "Voting Rights Act" - medborgarrättsrörelsens kronjuvel - som en skymf mot sydstaterna. Till skillnad från sin beundrare Obama, tvekade Ronald Reagan aldrig att spela "raskortet".1

Det är oklart om Obama räknade med uppståndelsen som kommentarerna om Reagan väckte hos hans medtävlare. I debatten förra veckan försökte han nyansera sig. Men det ledde bara till mer gräl och medial uppmärksamhet på kandidaternas inbördes tjabbel. Republikanerna njuter, eftersom det utgör en förhandsvisning av den kampanj som de själva kommer att föra mot den Demokratiska nominerade i höst, då fokus blir ännu mer på person än politik.

Det Republikanska partiet har nämligen inte köpt prognosen om en Demokratisk seger i november. Visserligen har Clinton och Obama lockat till sig mycket pengar från näringslivet och penningstinna intressegrupper som satsar på regimskifte, men pengar har aldrig varit Republikanernas problem. När dårarna Giuliani och Huckabee har gallrats bort och partiet bestämmer sig mellan Romney och McCain, inleds den egentliga valkampanjen. Då kvittar det för Republikanerna om motståndaren är en kvinna eller svart man. Båda blir mycket sårbara för angrepp som spelar på traditionella fördomar. Fast Hillary är förmodligen att föredra som opponent, eftersom hon också kommer lastad med baggage från hennes makes tid vid makten.

Alltså blir också Republikanernas strategi att köpa tid och invänta höstens slutduell. Vita Husets ekonomiska räddningspaket har samma syfte som militärens så kallade "surge" i Irak; att inför valet skapa illusionen om att konjunkturen/kriget håller på att vända till det bättre. Om någon månad väntas General Petreus inta förhörsstolen i Kongressen och framställa sitt desperata försök att hålla locket på våldet i Baghdad som en vändpunkt för kriget. Snart därefter kan vi vänta oss se finansminister Henry Paulson försköna USA:s ekonomiska förfall, liksom han i ett och ett halv års tid berömt Bush finanspolitik.

Demokraternas strategi är således mycket snack och liten verkstad. I veckan lade Demokraterna i kongressen ner sina egna krav och stod till slut bakom Bush "stimulus", liksom de gick med på hans "surge" i höstas. Men genom att försumma sin oppositionsplikt bäddar Demokraterna för ett presidentval baserat på "branding", dvs. att väljarna får rösta på det varumärke som bäst marknadsför sin vision om "change". I så fall läggs fokus ännu mer på personligheter. Republikanerna kommer inte bara att gå till personangrepp, utan i brist på egna djärva idéer kommer motståndaren också att framställas som militärt svag och ekonomiskt oerfaren.

Det är onekligen mycket intressant att se John Edwards, en vit medelålders manlig miljonär, som "outsider". Men räkna inte med att den framtida Republikanska kandidaten nöjer sig med den rollen.

1 Länk: nytimes.com

Av Patrick Gallagher 28 jan 2008 14:27