Vad gick snett i Serbien?

I den första valomgången i det serbiska presidentvalet leder radikalernas viceordförande Tomislav Nikolić med lite drygt 39 procent av rösterna över den sittande presidenten Boris Tadić, som fick drygt 35 procent. Eftersom ingen av kandidaterna fick 50 procent får vi se en ny valomgång i februari. Scenariot påminner om förra valet, då Tadić låg under i den första valomgången men vann i den andra.

Men man kliver som bekant aldrig två gånger i samma flod, allra minst i Serbien. Nikolićs övertag nu är större än förra gången och de första valanalyserna i serbiska medier säger att han har lyckas värva nya röster. Bl.a. röstar fler stadsbor, också i huvudstaden Belgrad, för honom. Risken är att Serbien i nästa mandatperiod leds av en kontroversiell politiker, vars partiledare - Vojislav Šešelj - sitter åtalad i Haag för brott mot mänskligheten.

Hur blev det så? Vad gick fel i ett land som står i begrepp att skriva på ett stabiliserings- och associeringsavtal med EU?

En förklaring är ekonomin. Under Boris Tadićs styre har Serbien fått en högre inflation, ett stort budgetunderskott och en arbetslöshet på dryga 25 procent. Sjukvården kostar dyra pengar, skolorna är undermåliga och de intellektuella flyr landet. Utarmade pensionärer som står i kylan och säljer grillad majs och kastanjer längs motorvägarna ser avundsjukt på nyrika som lever i lyx och åker runt i dyra bilar. Nikolićs populistiska toner under valkampanjen har hånats av motståndarna men kan ha vunnit honom en hel del nya röster.

Åter andra pekar ut Kosova som ett möjligt svar. Den sittande presidenten hade lovat att hans politik av närmande till EU skulle hålla kvar Kosova inom Serbien. Men det ser ut att misslyckas. Kosova väntas förklara sin självständighet i februari eller mars månad i år och kan räkna med ett snabbt erkännande från EU och USA. En del serber drar därför slutsatsen att radikalism ger bättre odds. Vojislav Šešelj, radikalernas partiordförande, ses av många som en beprövad kader från Miloševićs tid. Han lyckades skrämma ut väst från Bosnien ända tills man genomdrev sin delning av landet. Viceordförande Tomislav Nikolić går troget i sin ordförandes spår. I sin bok, "Sve za Kosovo i Metohiju" Allt för Kosovo kritiserar han Tadić som mjäkig, lovar att bryta med alla länder som erkänner Kosova och hotar med uppror i Bosnien. Har det fungerat förut så kanske det fungerar igen, helt enkelt.

Att man tänker så i Serbien är också EU:s fel, man har skickat mycket dubbla budskap. EU konfronterade aldrig den serbiska revanschismen i Kosova efter Milošević. I stället fick serbiska myndigheter verka fritt i skyddade enklaver i Kosova, i strid med säkerhetsrådets resolution 1244. Under förhandlingarna om Kosovas status valde chefsförhandlaren Ahtisaari att pressa albanerna mot etnocentriska lösningar med etniskt rena kommuner, ett etniskt reglerat parlament och vetorätt för serberna i Kosova. EU accepterade och försvarade den serbiska särartsnationalismen, helt enkelt. När Ryssland sedan torpederade även Ahtisaaris plan, så pressade EU albanerna att förhandla återigen, trots noll utsikter om en överenskommelse. Från EU har alltså hela tiden signalerat att man är svag och splittrad och rädd för Ryssland. Inte undra på att serber surnar till nu när man talar om ett självständigt Kosova!

Vad Kosova anbelangar är skillnaden mellan Tadić och Nikolić obefintlig, både vill ha kvar ett tvångsäktenskap där det förekommit våldtäkter, mordbrand och mord. Stalltipset är att Kosova går vidare med sin skilsmässa även om Serbien väljer Jesus som president.

Värre blir det för serberna själva om de röstar för Nikolić. Gör han verklighet av sitt hot att bryta med länder som erkänner Kosova kommer Serbien att behöva medlemskap i ryska unionen för att överleva. Vilket är svårt att genomföra, av geografiska skäl om inget annat. Centrum för jämförande ekonomiska studier i Wien förutspår föga förvånande att den serbiska inflationen och budgetunderskottet hotar att skena, samt att arbetslösheten riskerar att fördubblas från dagens 25 procent. Serbien blir, likt dagens Ryssland, en sorglig påminnelse om alla missade chanser på vägen mot demokrati.

I denna kamp om Serbiens själ kan president Tadić dessvärre inte räkna med hjälp utifrån. EU har redan bränt sina skepp och USA ses redan som stora satan. Vad Ryssland beträffar så välkomnar man Nikolić. Nej, om Tadić ska vända skutan i sista hand behöver han visa mod, ta bladet ur mun och tala klarspråk till serberna. Ekonomin går inte upp utan hjälp från EU. Kosova är förlorat som serbisk provins men kan bli vunnet som en bra granne. Och Serbiens plats är i väst, inte öst. Han kanske inte kan klå Nikolić på nationalism, men väl på mogen insikt, kurage och rättframhet. Det är ledaregenskaper som serberna traditionellt uppskattar, om än ibland sent och med stor vånda.

Av Shqiptar Oseku 21 jan 2008 15:45