Marknaden avgör vilken kultur vi ska ha

Jag håller bara till vissa delar med Johanna Parikka Altenstedt i hennes artikel Kulturkritikerna styr kulturlivet, men till en början, låt mig för femtioelfte gången säga att jag aldrig har sagt att alla konstnärer skall tjäna pengar på sin konst. Det är deras fria val. Jag har därmed inte heller sagt att de som inte kan leva på sin konst skall få bidrag. Jag ser inget självändamål med att konstnärer skall ägna sig på heltid åt sin konst om de inte kan leva på den. Det är mera ärofullt att jobba på McDonalds och samtidigt skriva sin poesi än att leva på bidrag. Jag har i och med detta inte heller sagt att det inte skall finnas bidrag till kulturen. Jag tycker att det är otroligt viktigt med bredd i kulturen och jag tycker att det är lika otroligt viktigt att alla skall ha tillgång till kultur, att kultur skall vara lättillgänglig, utbredd och en levande integrerad del av vårt samhälle. Jag håller med om att det ur kulturen växer starka krafter, att det formar vår omgivning och förkroppsligar tankeyttringar som i sin tur blir vår framtid. Jag är därför mån om att vi med våra bidrag skall främja det fria uttrycket, främja integration mellan olika kulturer, skapa förutsättningar för nya och moderna kulturella uttryck som skall forma och spegla framtidens Sverige.

Vad Johanna Parikka Altenstedt helt missar, är att man kan mäta saker i väldigt mycket mer än i pengar och när man har gjort det kan dessa värden i sin tur värderas i pengar. Man kan alltid och bör alltid få fram kostnader, vinster och förluster etc. Eftersom allt kostar pengar, direkt och indirekt, och att pengar är en begränsad tillgång och därför skall behandlas med respekt. Särskilt gäller det allmänhetens pengar. Vad privatpersoner gör med sina pengar är helt deras ensak.

Ja, jag vet att kultureliten blir förfärad, men det beror på att de som tillhör den antingen inte förstår att det faktiskt går att räkna ut kostnader, effekt och värden, eller att de av en eller annan anledning inte vill. Låt mig också än en gång dra historiska paralleller till framstående kulturella epoker. Varje ekonomisk höjdpunkt kan förknippas med kulturella höjdpunkter. Det gäller Romarriket, Antikens Grekland, Guldåren i Spanien, Österrike/Ungern osv. Man kan då fråga sig om kulturen kom före den ekonomiska höjdpunkten eller tvärt om. Med andra ord: om det ekonomiska välståndet lade grunden till kulturens framgångar så har vi kapitalism att tacka för desamma, men om det var tvärt om, att kulturen inspirerade till ekonomisk framgång, då hade man kulturen att tacka för de ekonomiska höjdpunkterna.

Säg att Kulturrådet har lagt ut två miljarder om året i 50 år, det är 100 miljarder. Vad har vi fått ut av det? Har vi fler musiker, författare per 100 invånare, läser vi fler böcker, går vi mer på teater, har vi fler teateruppsättningar i skolorna, har vi fler kulturjournalister, större kulturbilagor och fler läsare på dem än i andra länder? Har vi fler politiska grupper och partier, har vi bättre och effektivare integrationsmiljöer för invandrare, når vi ut med vår kultur bättre, tar vi in mer intryck utifrån? Vad har vi fått ut av våra 100 miljarder? Det kanske är fantastisk statistik vi kan gräva fram - eller kanske inte... Men jag vill veta, jag vill veta vad målet är och har varit, och jag vill kunna mäta resultat och värdera på basis av dessa resultat. Som sagt, det kanske är helt fantastiska resultat som åstadkommits, men man kanske ändå skall sätta nya mål, lägga ner något och göra något nytt. Anslagen kanske skall dubblas eller tredubblas om resultaten varit bra. Kanske borde hela skiten rivas upp och göras om bara för att det faktiskt är bra att riva upp och göra om ibland. Titta på Piratförlaget, ett härligt icke bidragsfinansierat kapitalistiskt projekt som vitaliserade hela förlagsindustrin till kulturelitens förfäran.

Men låt oss leka med en hypotes, en provokation, och säga att det i det allra värsta fallet visar sig att kulturbidragen bara är en kostnad för att vinna vänsterröster och att det tydligaste resultatet är att den svenska kultureliten är den rödaste i Europa. I så fall är det ganska spännande om Johanna Parikka Altenstedt har rätt i att det är ifrån kulturen Sverige styrs. Folket har nu valt en borglig regering och det måste ju vara folkets önskan att det skall synas på alla sätt.

Konst har frodats och blommat i alla kulturer under alla förutsättningar i alla tider. Stora konstnärer och stora kulturella influenser har skapats under perioder av förtryck och förföljelser, under fattigdom och krig. Aldrig har kulturen levt på, eller behövt statliga centralstyrda bidrag. Jag säger INTE att den inte skall ha det, men jag vill veta vad som blivit så mycket bättre. Vad saknar andra länder och vad kan vi lära dem? Det är intressanta frågor.

Johanna Parikka Altenstedt försöker hitta tvärkulturella rubriker, som skall skära rätt igenom de politiska blocken men i sina exempel över hur kulturen styr debatten i Sverige, refererar hon bara till exempel med en tydlig röd tråd: kritiken som indirekt är riktad mot globaliseringen, EU och EMU motstånd, USA och deras krig mot terrorismen, gnäll på Alliansen osv. "Allt som styr Sverige kommer genom kultursidorna…" - finns där en ensidig politisk färg eller en slagsida åt något håll är det ju perfekt med en partipolitiskt obunden liberal som jag i styrelsen, även om Kulturrådet inte skall ha någon politisk roll eller färg.

Johanna Parikka Altenstedt vill i sin artikel vara neutral, men det går inte - eller snarare; det klarar hon inte. För varför skulle det vara seriösare för en artist att inte fullt ut hänge sig åt kommersialism? Är man oseriös för att man har en förmåga att känna av vad folk vill ha. Kultureliten ringaktar sig själva genom att de tycks utgå ifrån att alla som säljer, skapar utifrån marknadens vilja, därmed är slavar. Men jag är övertygad om att skapandet lika ofta kommer före efterfrågan och att man träffar rätt och förändrar, styr konsumenterna och därmed samhället mot något nytt.

Ökad kommunikation och digitalisering gör att allt nytt sprids snabbare, dör snabbare, varpå förändringar sker momentant och kontinuerligt. Man måste sitta i helikoptern för att se svängningarna eller vänta för att dra linjen och skriva historien. Jag tycks ha mycket mer förtroende för konstnärens integritet och förmåga och vilja att se till att få fram det de vill än vad kultureliten tycks tro. I min värld finns det inget självändamål att hålla en utdöende kulturform vid liv. Om det inte längre finns intresse: dokumentera och sätt det i museer. Men låt mig poängtera att det INTE är jag, eller kulturrådet, eller referensgrupper som skall bestämma det. Beslutet skall tas genom det kollektiva folkets röst, marknaden skall avgöra. Marknaden har två aktörer: köparna och säljarna. Säljarna konstnärerna kan sätta sitt pris, vilket innebör att det är i deras fria rätt att producera saker som ingen vill ha eller till priser som ingen vill betala. Konstnären själv bestämmer, men måste också ta ett personligt ansvar för sina uttrycksformer och sitt liv som helhet, precis som alla vi andra. Det kan ju inte vara så att de skall omyndigförklaras och tas om hand…

All kultur behöver inte överleva. Den kan dö och kanske återuppstå senare eller bara existera som dokument i bibliotek och på museer. Skulle vi ge Kulturrådspengar till runstensristare? Hur många skulle få och vilka ristare, och framför allt varför och till vilken nytta? Många vill att man skall förbjuda tjurfäktningen i Spanien. Skall den hållas vid liv, eller skall den läggas ner? Vem skall sätta sig över och besluta, en referensgrupp på ett kulturråd?

Jag tycker att Johanna har fundamentalt fel, även om det är mycket välskrivet och snyggt paketerat. Det är viktigare med de mångkulturella uttrycken och förståelsen i skärningspunkterna mellan nysvenskar och gammelsvenskar. Det är utformningen av det nya som är det spännande. Det är moderna, nya uttryck som är viktiga, att de får komma fram. Lyhördhet gentemot det nya är viktigast.

Av Johan Staël von Holstein 21 jan 2008 15:06