Minska arbetskostnaderna!

Människor betalar för att bo i sin bostad antingen man hyr den eller man har köpt den. Man betalar också den mat som man äter och alla andra saker som man använder och samlar på sig. Men varför gör man det? Vad är det som man betalar för?

De flesta tycker kanske att detta är alldeles självklart, och att det inte är något som man först behöver påpeka för att komma till det som man vill ha sagt med det som man skriver. Men många i dagens samhälle tycks inte fundera på var pengarna kommer ifrån, när man läser att de tycker att det är självklart att staten eller kommunen bara skall betala för det och det och det. Eller att dem som vill arbeta med något kulturellt skall få betalt för sitt arbete om man jobbar med något kulturellt osv.

Men vad är det då som man betalar för? Ja, jag skulle vilja påstå att det inte finns några andra kostnader än arbetskostnader. Alla nödvändiga levnadskostnader går att härleda till arbetskostnader. Och då menar jag förstås även alla olika sorts intellektuellt arbete som behövs i sammanhanget. Även de vinster som företagen gör kan för enkelhetens skull kallas för arbetskostnader, för i slutändan är det ju alltid någon aktieägare eller någon som har dessa vinster som inkomster. Även aktieägare och andra som tjänar pengar på pengar har ju någon form av exempelvis bevakning av aktieutvecklingen och detta kan ju då ses som ett arbete.

Vi bör alltså kunna vara överens om att alla nödvändiga kostnader för människornas fysiska behov i ett demokratiskt rättssamhälle är arbetskostnader, och att snittpriserna alltid är minst lika stora eller högre än de sammanlagda arbetskostnaderna. I varje fall blir följande resonemang enklare om man ser alla kostnader som arbetskostnader, och de följande tankegångarna blir i varje fall desamma. Dessutom är priserna i dagens samhällen i det långa loppet högre nästan alltid än de samanlagda arbetskostnaderna.

Alla som har lägre inkomster än genomsnittet betalar själva för bostaden, maten och allt det andra som man köper. Ser man till hela livstidsinkomsten så är det enligt långtidsutredningen mer än 60 av den arbetande befolkningen i Sverige som har mer egna utgifter än vad de tjänat in som inkomster under sin livstid. Sedan är det knappt 20 med lite högre inkomster där dessa inkomster under livstiden i snitt är lika stora som utgifterna. De 20 som sen har de högsta inkomsterna betalar då utöver de egna livstidskostnaderna i snitt 34 eller ungefär hela kommunalskatten för att täcka utgifterna för de 60 där inkomsterna inte räckte till.

Men varför är det nu på detta viset i Sverige? Detta är väl något som ingen bör vara nöjd med! Och det är ju inte det att de som har de högsta inkomsterna lider någon nöd för den skull. Tvärtom så kan nog de flesta inom den gruppen mer eller mindre själva bestämma sina inkomster. Tycker representanterna för den gruppen att skatterna är för höga så förhandlar eller avtalar troligtvis de allra flest upp sina löner så att de blir nöjda.

Problemet är att det uppenbarligen inte, hjälper ett enda dugg med väldigt höga skatter, för att inkomsterna för mer än 60 av dem som arbetar under sin livstid, skall räcka till för samma människor utgifter. Det beror heller inte på att alla dessa människor lever över sina tillgångar. Utan det är riksdagens majoritetspartier som genom att baxa och trixa för att vinna maximalt med röster, som med de små beslutens tyranni under lång, lång tid har bestämt, att nu skall vi ha det på detta viset!

Men det här är naturligtvis ingen naturlag, men när blind leder blind så faller alla i gropen! Och är det inte blindstyre så är det oärlighet att man i smyg har planerat för att folket skall vara helt beroende av välvilja hos makthavarna. Och det går naturligtvis att ändra på med långsiktiga mål. I varje fall bör det finnas krav på att man försöker forska fram varför som det har blivit på detta viset! Eller är det så att nästan alla dessa 60 av medborgarna tycker att det är så bra som det är?

Ställer hela majoriteten av dessa människor lojt och lojalt upp på denna den pragmatiska socialismens och den utilitaristiska socialliberalismens laissez faire-mentalitet? Tycker man verkligen att man låta det vara som det är och låta det gå som det går? Men när kineser och indier får högre och högre löner och vill ha högre och högre priser! Då blir det ju ännu värre, när även många av de 20 med de högsta lönerna kanske mer och mer börjar rösta med fötterna, och de övriga bland dem bara ökar sina inkomster ännu mer!

Vad är det då som faktiskt behövs för att inkomsterna med råge skall räcka till för utgifterna? I mina förra artiklar skriver jag att arbete och konsumtion bildar ett återkopplat och självreglerande system med prismekanismen som en reglerfunktion. Arbetet ger inkomsterna och konsumtionen skapar utgifterna, och utgifterna bestäms av priserna!

Och priserna bestäms av arbetskostnaderna! Det är alltså arbetskostnaderna som måste sänkas för att sänka utgifterna för alla, och särskilt för de 20 - 30 som har de lägsta inkomsterna. Sänks arbetskostnaderna så att bostaden kostar ca 1000 kr/månaden och maten ungefär lika mycket så räcker den lilla löneförhöjning som dessa grupper brukar få ändå med råge för att försörja sig själv och sitt eget hushåll. Men det är absolut inte lönerna och inkomsterna som bör sänkas! I så fall blir det ju i alla fall värst för dem med lägst inkomster. Då är man ju tillbaks på ruta ett till ingen nytta.

Det som bör göras är att medvetet och steg för steg och successivt, envist och mycket målmedvetet öka den tekniska effektivitet som utan tvekan finns potentiellt sedan decennier. Det är bara att envist och målmedvetet sätta igång med att använda Internet och datoragentstyrda maskinella enheter så effektivt som möjligt. Att alla människor blir "brukskapitalister" och använder sitt strategiska tålamod och sina låga tidspreferenser för att tillsammans med likasinnade satsa på strukturomvandling i global omfattning. Resurshushållningen som samtidigt blir följden är det bästa som kan hända miljön och mångfalden.

Av Uno Hansson 15 jan 2008 13:10