Rimligt att gås tar plats i Sveriges kulturankdamm

Än en gång svävade fjädrarna över den lilla ankdammen Sverige. Från DN:s kultursidor hördes först ett förnärmat kvackande och oron spred sig som krusningar på vattenytan. Snart väcktes också de andra ankorna. Julens nalkande frid bröts i förtid av ett stigande kakofoni bland bloggare som slog sina små trubbiga vingar och stänkte och kvackade i protest mot den nyanlände gåskarl som hade dunsat ner i dammets mitt. Gåskarln besvarade oljudet med ett väldigt långt läte, bredde sina vingar och sparkade med sina stora fötter tills vattnet hade grumlats helt. Världen fortsatte att rasa runtomkring men ankorna märkte inget av det, eftersom de redan hade hittat sin fiende, i form av den stora onde gåskarln. Ty inkräktaren ansågs riskera ankornas föda, som den goda farbror staten hade strött bland ankorna i så många år.

Det finns knappast något mer kittlande än när medlemmar i Sveriges elit tuktar varandra ur ideologiskt perspektiv. På behörigt avstånd framstår det som nästan gulligt, för den enda väsentliga skillnaden mellan elitens två poler är inte ens politik utan just ideologi. Kultureliten består mest av s.k. "vänstersympatiserande" individer, som svartsjukt skyddar sitt eget revir men som i stort har övergivit de intellektuellas traditionella roll - att belysa och tala ut mot orättvisor. Kanske för att kultur sedan länge har blivit en del av den stora offentliga sektor som skänkt Socialdemokraterna så många röster under åren? Det är dumt att bita handen som föder en.

Det är huvudsakligen Socialdemokraterna som bär skulden till Sveriges brott mot mänskliga rättigheter de senaste decennierna; den illegala och omoraliska vapenförsäljningen, de omänskliga utvisningarna, det indirekta stödet till USA:s invasioner och ockupationer i Centralasien Först genom statsministerns tystnad våren 2003, sedan med den utökade vapenförsäljningen till USA, senast med svenska soldaters direkta insats i Afghanistan. Det var en socialdemokratisk regering som lät Sveriges hemliga polis hjälpa CIA att kidnappa två människor och föra dem med flygplan från Bromma till Egyptens tortyrhålor. Men för all del låt oss inte heller glömma, i dessa dagar när tortyr debatteras på världsscenen, Sveriges häkten, där polis och åklagare systematiskt framtvingar erkännanden genom att sätta misstänkta i isolering. Detta mycket förfärliga förfaringssätt bör förbjudas enligt Amnesty International, och 2004 mottog Sverige skarp kritik av den Europeiska tortyrkommittén för missförhållandena i landets häkten. Men isolering är så allmänt accepterat i Sverige att det har cementerats i landets rättsväsende.

Det är de moraliserande Socialdemokrater som har utformat landets narkotikapolitik, där vårdinsatser underställs polisiära åtgärden. Resultatet har blivit en mycket högre andel narkotikarelaterade dödsfall i Sverige än i övriga Europa - även jämfört med Holland. Under mellandagarna skrek tidningsrubriker om en ökande HIV-epidemi i Sverige. Men AIDS i Sverige hotar numera bara sprutnarkomaner, den gruppen människor som utsetts för att leva i yttersta misär och förnedring, som ett vederstyggligt exempel som ska avskräcka ungdomar från missbruk.

Allt detta har länge skett under ledning av s.k. socialister utan vidare protester från Sveriges kulturelit. Men vad mer ska man vänta sig av författare, konstnärer, arkitekter, artister och andra kulturarbetare som knappast har någon större ambition med sitt skapande än att just uppnå elitens högborg eller åtminstone en bostadsrätt på Södermalm? Sossarnas stora bidrag till det svenska samhället har varit marginaliseringen av den nya invandrade arbetarklassen och skapandet av den stora breda vita konsumtionsklassen oftast kallad "medelklassen". Och eftersom kultur och media alltmer har blivit en tillväxtindustri, sitter också kulturarbetare fast i samma konsumtionshysteri som alla andra.

Att å andra hand vara bohem är knappast en förutsättning för att i Sverige kunna titulera sig kulturarbetare. Stockholm är den europiska huvudstad som länge har utmärkt sig genom att inte ha några bohemer eller bohemiska kvarteren att tala om. Alternativlivsstilar, som en gång ansågs närmast som en nödvändig ont på väg till att bli en erkänd kulturarbetare, betraktas i dagens Sverige som föråldrad, omodern. Istället ska staten erkänna kulturens centrala roll genom att erbjuda ekonomisk trygghet också till kulturarbetare. Resultatet har blivit de konstfulla men menlösa "kulturprodukter" som Sverige blivit känt för.

Och inget ont i det! Vill man ha ett samhälle där alla - även högst medelmåttiga kulturarbetare - får det någorlunda hyggligt, får man väl nöja sig med att också kultur blir institutionaliserad. Man får nöja sig med vårt trend-Mecka, Södermalm, där konvention klär sig i senaste modet vartefter de gamla arbetarkvarteren befolkas av bilburna bostadsrättsinnehavare. Men man får också vara på det klara med att samhällskritiken tystnar och ersätts helt av politikernas tomma polemik, som främst inte syftar till riktig förändring åt något håll, utan snarare en knappt märkbar glidning mot mitten där den stora väljarbasen sväller.

Vill man väcka kulturarbetarnas vrede skär man bara i deras bidrag! Ens antydan till att man tänker minska det - som att tillsätta en utpräglad högersympatiserande entreprenör på bidragskossan Kulturrådet - väcker den gamla klassmedvetenheten ur sin sömn och får kulturfolket att rasa. Men ärligt talat, har man för avsikt att ägna sig åt skapande verksamhet samtidigt som man ämnar konsumera lika tanklöst som andra självcentrerade västerlänningar, får man vara beredd på att utstå en kapitalist i de egna kretsarna.

För i slutändan finns det ingen riktig skillnad mellan en överklasskille och en stackars Södermalmsbo som sysselsätter sig med kultur. Alla kulturarbetare vet numera att den egna framgången är mer beroende av kontakter än begåvning. Kulturinstitutionerna styrs av samma inavelspolitik som näringslivet. Att den ena eliten anser sig vara mer upplyst och intellektuell än den andra är verkligen inget att skryta med, när man redan valt att rikta blicken inåt och ägna sig åt navelskåderi. Den intellektuellas första plikt är visserligen att verka mot orättvisa - men inte i eget syfte, utan åt dem som inte kan föra talan själv. Att tiga om våldsverkande makthavare som orsakar misär bland de maktlösa, medan man gnäller över ens egen försörjning i konsumtionsparadiset, är verkligen pinsamt.

Hur kommer det sig att Sveriges samhällsdialog har förfallit så, att det enda högern behövde för att vinna makten var att stämpla ordet "Nya" i rött framför "Moderaterna"? Hur kom det sig att en socialdemokratisk f.d. statsminister inte utsätts för kompakt vanära när han skamlöst säljer sig till näringslivets högstbjudande lobbyfirma inom ett halvår efter att ha förlorat makten? Finns det tydligare exempel på hur landets intellektuella kapitulerat och lämnat tolkningsföreträdet till professionella budskapsbärare vars affärsidé är att mixtra information och manipulera den offentliga debatten?

Utan engagerade, informerade och talföra intellektuella finns knappast någon motpart att bemöta vår tids nyliberala dogma, som infekterat fackföreningsrörelsen såväl som pressen. Än finns det några framstående journalister och en och annan publicist kvar inom Sveriges medieetablissemang som vågar tala sanning till makten exempelvis M-P. Boethius, G. Rosenberg, Dan snarare än Janne Josefsson samt J. Ehrenberg. Men de intellektuella inom kultursektorn verkar istället trivas i skuggan av några utvalda kollegor som tillfredsställer medias besatthet av s.k. "kändisjournalistik" - dvs. skvaller. Hade medlemmar i kultureliten aldrig övergett sin plikt, kanske samhällsdebatten skulle vara lite livligare idag än att handla om hur många gallerier ska byggas i innerstaden.

Den bohemiska livsstilen - trots alla dess romantiserade och utopiska visioner - hade i alla fall den fördelen att det gynnade solidaritet mellan uttrycksfulla kulturarbetare och samhällets tysta bottenskikt. Konsumtionssamhällets nya ordning förordar istället kulturens kommersialisering, genom att kulturarbetare alltmer aspirerar på fullvärdigt medlemskap i konsumtionsklassen. Då får väl även kultureliten vänja sig vid att maka på sig i den lilla ankdammen.

Av Patrick Gallagher 09 jan 2008 17:30