Jul i Jakarta

Personalen på mitt kafé har tomteluvor, i ett hörn står en plastgran och här och var finns affischer som önskar en merry X-mas.

På gatan är några cypresser upplysta, en affär skyltar med trumpetblåsande änglar och från högtalare hörs Bing Crosby.
I Jakarta Post menade en skribent att också muslimer borde kunna fira jesu födelse eftersom han finns i koranen och räknas till de fem profeterna. Men det finns motsättningar. Det har förekommit ett flertal attentat och bombdåd mot kristna kyrkor. Därför finns det nu ett hundratal poliser och militaerfordon kring den katolska kyrkan.

Jag gick till Betel. Mest av en slump, där var inte så många poliser, jag hade vägen förbi, var nyfiken, det var julafton.

Kom mitt under predikan. Som var på indonesiska. Sedan släcktes den elektriska belysningen och framme vid altaret tändes ett meterhögt stearinljus. Ett tjugotal kyrkvärdar gick fram, tände var och en ett ljus och gick sedan i procession mittgången fram, tändande mindre ljus som folk höll i sina händer. Så lät den som som satt närmast mittgången sitt ljus tända grannens och ljuset återvände till kyrkan. Nu levande ljus.

Jag stod vid en långvägg. När kvinnan som satt i bänkraden såg att jag inte hade något att tända, fixades ett ljus, det tändes och också jag var med i gemenskapen.

Med tända ljus i uppsträckta händer sjöngs Stilla natt heliga natt, en frälsare är oss född. Det var fyllt av religiöst patos och människorna kände sig goda.

Tidigare på julafton hade jag turistat i Kota, de gamla hamnkvarteren. Nu stod jag på perrongen och väntade på tåget tillbaka. Väntade med tusentals andra. Tåget anlände, passagerare vällde ut ur vagnarna och dom väntande trängde in i - samtidigt. Det gaellde att ta sig fram, skaffa en plats. Till varje pris och utan hänsyn. Var och en är sig själv närmast och ens nästa en rival om de begärliga sittplatserna.

Trängseln kring vagnsöppningarna är chockerande primitiv. För en svensk. Och en chockerande kontrast till den gemenskap och vaelvilja, godhet, som lyste upp församlingen i Betelkyrkan. En sida av verkligheten manifesterades på perrongen i Kota, en annan i kyrkan.

Kan någon mer än jag ha varit på båda ställen, delat dessa båda verkligheter? Hur beter sig desa hötidliga människor när de skall med lokaltågen, när de skall skaffa sig sittplats, till vardags?

Inget människligt är mig främmande sa Augustinus, eller någon annan. Livet innebär att välja, sa Kierkegaard - eller någon annan. Och människan formas och formar sig efter de val hon gör. De som valt att gå till Betel och delta i ljusspridningsceremonin kändes som människor mer behagliga att dela samhhällsgemenskap med än de på perrongen i Kota. Även om det, som i mitt fall, rör sig om samma individ.

För övrigt bör praxis kring på- och avstigningen i Kota ändras.

Av Jan Wiberg 27 dec 2007 11:41