Jesus, bedragaren eller Gud

I tidskriften Tro och Vetande uttalar sig Björn Ulvaeus om hans syn på Jesus. Han anser att Jesus är fascinerande, och att han personligen inte vet om han tror på att den historiske Jesus någonsin existerat. För att komma från en talesperson för Humanisterna, är detta uttalande märkvärdigt då de flesta historiker idag är överrens om att den historiske Jesus existerade.

Faktum är att vi har fler skriftliga redogörelser för Jesus existens än vad vi har om t.ex. Sokrates eventuella existens. Läsaren skall vara medveten om att jag inte betvivlar Sokrates existens. Problemet är dock att de flesta forskare idag tror att den historiske Jesus faktiskt existerade. Det finns skrifter från den första tiden efter starten för modern tideräkning, då flera romerska författare uttrycker sin oro över hur man skall handskas med Kristus följeslagare. Historikern Thallus skall även ha beskrivit det mörker och den jordbävning som rådde i Judéen och flera andra distrikt samtidigt med korsfästelsen. Gaius Suetonius Tranquillus 69-140 beskriver i sin bok “Lives of the Twelve Caesars", om det uppror som utbröt bland Kristus följeslagare, vilket gjorde det nödvändigt att utvisa dem från Rom. Detta nämns även i Bibelns Apostlagärningarna 18:2.

Humanisterna är för vetande, och det är därför på ett vis märkligt att en så framträdande förespråkare som Björn Ulvaeus inte litar på den historiska forskningen. Det är däremot begripligt att Ulvaeus tvekar inför att acceptera den historiske Jesus existens. Gör man det, följer en del följdfrågor. I själva verket blir Jesus existens ett långt mycket större problem för en sökare eller ateist, än vad åsikten "fascinerande historia" erbjuder.

Problemet med att de flesta historiker är överens om den historiske Jesus existens, är att då följer frågan "Vem var denne man?". De kristna anser att Jesus var den fredsfursten som Jesaja förutspått. Han som enligt Mika skulle födas i den annars så betydelselösa staden Betlehem. Om Jesus verkligen var Guds son, så är beskrivelsen av hans gärningar inte så mycket att ifrågasätta. Var han den som hade makten att sätta de fysiska lagarna ur spel, så skulle han givetvis kunna gå på vatten. Var han den som vi med felaktigt handlande verkligen hade sårat, så stod det helt klart i hans makt att förlåta.

Jesus säger själv, enligt evangelierna, att han är en ödmjuk tjänare. Det som är mest förvånande är att även de som inte tror att Jesus var Guds son ofta är beredda att hålla med om detta påstående. Jesus ses som, ett bra exempel, en som visar vägen, ett moraliskt föredöme och en utmärkt lärare.

Men vänta lite nu….

Vad bör vi kalla en person som utger sig för att vara den som alltid har funnits, och som kommer sitta på Gud faders högra sida. En person som bedrar enorma folkskaror med enorma illusioner. En person som utan att ha konsulterat den drabbade, går till gärningsmannen och säger att hans synder är förlåtna. En gravt förvirrad människa, och detta är diplomatiskt uttryckt. En bedragare och en komplett galning vore troligtvis en mer passande beskrivning.

Det är var och ens ensak att avgöra hur man förhåller sig till denna person som historiker anser har existerat, och som samtliga världsreligioner har behövt definiera. Antingen var han den han utgav sig för att vara. Guds son, en del av treenigheten, precis som vatten kan förekoma i olika skepnader, eller så var han en av de största bedragarna i mänsklighetens historia.

Vi bör dock avstå från allt tal om att han endast var ett bra föredöme. Han gav oss inte det alternativet. Det var kanske aldrig hans avsikt.

Av Petter Hedberg 18 dec 2007 15:41