Ingen träsmak av Rush på Globen

I ett halvfyllt Globen förgyllde Rush Lördagskvällen för de entusiaster som kommit för att se det gamla bandet. De körde igång ca en halvtimme efter utsatt tid och publiken var efter lagom väntan redo att möta sina gamla idoler.
Trots ett fantastiskt ljusspel och animerade filmer bakom killarna lyckades de ej få upp publiken på högvarv. När den oväntade pausen kom efter klockan 21 drog nog många en lättnad suck för att få i sig lite mer dryck och röka i det överfyllda rökutrymmet.

Jag hade ingen större förväntan när jag åter satt på min plats i väntan på att de skulle köra igång. Hoppades nog att de inte skulle spela för länge och att "träsmaken" i ändan skulle kännas för mycket. Redan i inledningen i andra "set" märktes ett uppsving på bandet. De hade nog ökat volymen en smula och körde fler kända låtar som man kunde sjunga med i. När Neil Peart drog igång sitt trumsolo var publiken redan varm och jublade när den gamla trummisen visade vad han gick för. Många trumsolon har jag passerat utan någon större blinkning och brukade oftast inte se fram emot ett trumsolo på 10 minuter. Men ganska omedelbart fick han mig fast med sitt fantasifulla och kraftfulla spel. Han hade blandat upp sitt solo så bra att det inte för en sekund kändes tråkigt. När han körde igång med jazz för att sedermera övergå till storbandsjazz stod alla popfans upp och luftrummade i extas. Efter halva sitt trumsolo börjar plötsligt podiet snurra och visar att det är lika mycket trummor på baksidan. Han fortsätter att visa att han är värd att kallas en av världens bästa trummisar. När trumsolot var färdigt kommer jag på mig själv att önska det hade varit dubbelt så långt.

När YYZ dras igång med ett fantastiskt ljud spel i form av lazer strålar och ljusburkar som liknar UFO’s känner man att det här gör att deras första dåliga halvlek inte spelat någon roll. Ser till och med att de som hittat till sina hyrda loger längst upp i globen står vid fönstren och tittar ner på killarna.

Konserten gav en stor behållning och visar klart och tydligt att Rush fortfarande är att räkna med. Och träsmaken, nej den infann sig aldrig.

Av Marita Lundberg 29 okt 2007 09:19