Om människans villkor

När jag fortsatte med antikstudierna gjorde jag revolutionerande upptäckter när det gällde judarnas betydelse för att uppvärdera kroppsarbetet. När jag studerade de kristnas roll för det romerska rikets fall började jag läsa Daniel – Rops bok Dagligt liv i Palestina på Jesu tid.

I Rops bok fann jag följande citat: "Det ringa antalet slavar i Israel och också - som vi skall se – bristen på en medelklass, motsvarande vår borgerlighet, fick till följd att en annan socialgrupp fick en starkare ställning nämligen arbetarna – lantarbetarna och hantverkarna. Man behöver bara slå upp evangelierna för att märka den ställning de hade i det judiska samhället: lantarbetaren, såningsmannen, kreatursuppfödaren, sjöarnas fiskare, snickaren, muraren och många med dem förekommer där överallt. Jesus som själv tillhörde denna klass, talar om dem som om människor han dagligen möter och vars levnadsvanor han är helt förtrogen med.

Dessa fakta och vissa speciella förhållanden förklarar varför judarnas hållning mot det fysiska arbetet och arbetarna var en helt annan än grekernas och romarnas. Medan man i Aten alltid sade att man ” kan inte göra en medborgare av en arbetare” och medan Lukianus, ironins mästare, med förakt talar om ” den arme hantverkaren som är tvungen att tjäna sitt bröd med sina händers arbete”, varnar Predikaren för att förakta det hårda arbetet. Tvånget att arbeta med sina egna händer, att” förtjäna sitt eget bröd” hade Gud ålagt den första människan som en konsekvens av hennes synd./-/

Hela Skriftens lära och den som rabbinerna utformade framhäver nödvändigheten av arbetet – och också dess värdighet. Bara i Gamla Testamentet kan man leta upp mer än trettio ställen där dessa två ting finns klart markerade. Man skulle kunna hitta mer än hundra ställen i Talmud som säger detsamma. I gengäld finns det varken på ena eller andra hållet ett enda ord till försvar för lättjan. Arbetet var en plikt. Den berömda maximen av Paulus, som sedan Lenin skulle ta upp, ”Om du inte vill arbeta, så skall du inte heller äta”, sammanfattar Israels traditionella uppfattning.

När jag äter på Röda Korsets matsal ligger där Kyrkans Tidning nr 39. När jag ögnar igenom den ser jag en artikel av Martin Larsson med rubriken Den fromme förnekaren med följande underrubrik:” Min generation har avsvurit sig upplevelsesidan av religionen. Men samtidigt behållit ett djupare band till tron.” Han tar upp Torgny Lindgrens bok ”Norrlands akvavit.” Lindgren låter den gudsförnekande före detta predikanten Helmersson säga följande:" I stort sett alla avfällingar är troende.” Han säger vidare att dagens radikalateister som gärna åberopar Hedenius inte” har mycket gemensamt med denne.”/-/ Hos många av dagens nyateistiska debattörer finns inte alls samma kunskapsbas som hos Hedenius. Det leder dem till förhastade slutsatser och en fruktansvärt förenklad bild av religionen./-/ Men Helmersson upptäcker också, med en viss häpenhet, att nuförtiden bryr sig de flesta varken om frälsning eller förnekelse. I stället lever folk i ” oskuldens och ovetenhetens tillstånd” En Lindgrensk term för vår tids religiösa glömska. Det har gjort tröskeln låg för nyandlighet. Och som har fött en längtan efter att leva i ”nuet” – till skillnad mot den religiösa hållningen som är riktad mot andra tider och världar. Jag har upptäckt att många använder uttrycket Carpe diem, fånga dagen. De som lyckas leva på det sättet är förmodligen lyckliga./-/ Vill han ha det så? Att sekulariseringen har gjort människorna lyckligare. Nej det vill jag inte påstå, därför att de surrogat vi nu har är så undermåliga. Dataspelen, televisionen, hela underhållningsindustrin… mitt intryck är att väldigt mycket bygger på starka retningar av hörsel och syn. Det appellerar på ett väldigt ytligt sätt till människans andliga kapacitet.”

När jag läser Palestina på Jesu tid frapperas jag av att jag kan så mycket om judarnas historia men att jag nu kan placera in sakerna och händelserna i sitt sammanhang. Nu vet jag att Galiléen ligger i norr och Samarien i mitten och Judéen i söder. Jag vet att samariterna var avskydda, att de hade sin egen religion som byggde på de fem Moseböckerna. När jag läste detta tänkte jag på ”den barmhärtige samariten.” När jag som ateist hör de nya ateisterna låter det som när jag hörde maoisterna när jag var med i Vietnamrörelsen. En valdag, troligen 1968, stod jag utanför vallokalen med en FLN-bössa och samlade in pengar till FLN. Jag är stolt över min insats då och är glad att Vietnam nu är en tigerekonomi. Jag har sett TV-serien Upp till kamp och jag kände igen mycket av det som utspelade sig där. Vad jag inte tyckte om var att bli påmind om var maoisterna Stalindyrkan. Jag hade ju upplevt avstaliniseringen och som jag senare har påpekat var han historiskt sett en betydelsefull person. Men att göra honom ett föremål för dyrkan förtjänade han inte.

I dagens tidning läser jag att journalisten och filosofen André Gorz har tillsammans med hustru Dorine avlidit 84 respektive 83 år gamla. När jag läser detta gick tankarna till ett annat par som avled samtidigt. Den 26 november 1911 meddelades det att Paul och Laura Lafargue hade dött. Laura var Marx dotter. I dödsrunan skriven av Björn Erik Rosin i SvD 28 sept. 2007 står det följande:” André Gorz inspirerades tidigt av Jean-Paul Sartres existensialfilosofi liksom av Karl Marx ungdomsskrifter om alienationen, människan främlingskap i tillvaron./-/ Gorz var en socialist som försökte hitta vägar utanför socialdemokratin och den ortodoxa kommunismen. Han var en av inspiratörerna till den s.k. nya vänstern på 1960-talet och boken ”Arbetarrörelsen i överflödets samhälle” fick en viss betydelse i svensk debatt. Men han skulle gå längre i sin kritik av industrisamhället. Framförallt var André Gorz en hårdnackad kritiker av lönearbetet som han ansåg robotiserade människan. Och han vände sig mot att arbetet sågs som det enda som gav livet värde. I böcker som ”Farväl till proletariatet ”förutsåg han att industriarbetets centrala roll skulle försvinna i de västliga samhällena. Hans arbete handlade till stor del om att försöka svara på frågan hur ett samhälle kan återta kontrollen över ekonomin. I sin sista essä L´Immatériel behandlade han utvecklingen av ” gratisaspekten”

Hans sista bok, Lettre à D, kom i fjol och var en kärleksförklaring till hustrun Dorine som han levt tillsammans med i 60 år. De sista decennierna tillbringade de i en by på franska landsbygden. Hustrun led av en sjukdom som hade angripit nervsystemet och Gorz hade vid flera tillfällen sagt att han inte kunde tänka sig att leva utan henne. Nu valde makarna Gorz att dö tillsammans. Oroliga grannar möttes bara av lapp på dörren med texten: Meddela polisen.”

Gorz var en efterföljare till Paul Lafargue, han som skrev boken ”Rätten till lättja”. Jag har behandlat hans liv i artikeln ”Jag var diskare i 15 år” där jag skriver om hans liv. Där finns hans avskedsbrev som han slutar med:” Jag dör i den lyckliga vetskapen om att den sak jag ägnat mina sista 45 år under den närmaste framtiden kommer att krönas med seger. Leve kommunismen! Leve den internationella socialismen!

I artikeln skrev jag:” Ungefär 1880 skrev han ”Rätten till lättja.” Den riktar sig mot det reformistiska kravet ”Rätten till arbete” som leder till ett fasthållande av arbetarna i ett löneslaveri. Hans problematisering av kraven ”Rätten till arbete” är inte mindre aktuell i våra dagar.”

Jag slutar artikeln på följande sätt:” Jag har personligen inga dåliga erfarenheter av löneslaveri eftersom jag fostrats till slav redan som barn och jag rent av trivdes med slaveriet. Den unga generationen som börjar arbeta sent i livet har nog andra utgångspunkter. De går inte till arbetet år efter år med samma lätthet som jag gjorde och arbetar inte gärna som jag med enkla och för dem, som de ser det, trista arbetsuppgifter”.

Lafargue dog 1911 tre år före första världskriget. De deltagande staterna var med undantag för Turkiet kristna länder. Ett av de viktigaste buden av” Tio Guds bud” är ju ” Du skall icke dräpa” Alla ledarna för de krigförande staterna måste ha känt till detta bud men likväl startade med ett massdråp på tio miljoner unga män. Man ställde t.o.m. upp frivilligt för att som det sades offra sig för fosterlandet. Och vad gjorde den kristna kyrkan när man bröt mot ett av det viktigaste buden i sådan absurd skala. Tänk hur mycket gott skulle man inte ha kunnat göra för de insatser i form av liv och material som satsades i kriget. Hur kom det sig att folket följde så dåraktiga ledare. Jag kan bara erinra att filosofen Bertram Russel stod upp för förnuftet och motsatte sig kriget. Det var tur för Lafargue att han slapp att uppleva kriget. Gorz fick dock uppleva, innan han dog, ytterligare ett dåraktigt krig i Irak 2003 återigen startat av en som påstod sig vara kristen ,George Bush, en pånyttfödd kristen t.o.m.

Av Yngve Karlsson 01 okt 2007 20:24