Bokmässan är osexig

Än en gång följde jag med på den årliga vallfärden till Göteborg bland författare, intellektuella, journalister och andra kulturarbetare samt massor med kreti och pleti av vilka jag tillhörde den sistnämnda. Göteborgs Bok- och biblioteksmässa har blivit årets mest mediebevakade kulturevenemang. Kändisansikten vimlar bland en skog av mikrofoner och strategiskt placerade TV-kameror. Utställarna överträffar varandra i att göra sina nydesignade montrar till något utöver det vanliga. Men lyfter man blicken lite från den myllrande folkmassan och försöker stänga ut högtalarnas kakofoni förvandlas folkfesten till ett jätterum fyllt med bokhögar. Och ärligt talat, hur sexigt är det på en skala? Och då har man ändå bortsett från alla nissar med grått skäggstubb, säckiga byxor och skrynkliga skjortor som stryker omkring med mässans fula tygväska på axeln. Det motsatta könet erbjuder visserligen en del russin i mässans stora mjöliga kaka, men mest syns det medelålders bibliotekarier som fortfarande upplever det som djärvt att strunta i sin egen oändliga kö genom att slinka in på herrtoaletten. Vill man verkligen veta vilka som befolkar bokmässan ska man inte besöka den hyperpopulära Park Avenyns bar vid midnatt på fredagskvällen, där celebriteter super sig fulla med kulturlivets mest belästa trendisar, utan man ska käka frukost på Spar Hotel klockan sju innan veckans sista arbetsdag ännu har börjat. Där viker sig Armani till fördel för Gudrun Sjödin.

Förlagsbranschen verkar med andra ord inte vara den som direkt lockar hungriga Handelsstuderande med backslick och tillgång till kapital. Inte heller ser litteraturens fotfolk ut som de lite lätt bohemiska men mycket trendmedvetna människor som håller Sveriges filmindustri igång. Vore det inte för TV-kamerorna skulle förmodligen rätt få kändisar utöver de vars namn står på bokomslagen besvära sig med att åka till Göteborg mitt i höstrusket för att trampa omkring en mässhall med lärare, bibliotekarier och annat tråkigt bokfolk. Men på något sätt har det blivit ett tecken på ens intellektuella status att bli inbjuden att tala på ett av mässans hundratals seminarier.

Därför blir bokmässan lite som Liseberg på andra sidan gatan från mässhallen - man står mest i en kö och väntar. Men istället för att småningom få åka bergådalsbana tågar man in i en jättehörsal och lyssnar på Liza Marklund, som visserligen också har släppt något nytt i höst men nu bidrar med sin stjärnglans och blir samtalsledare bland ett par kända journalister och den evigt tacksamma måltavlan Lars Danielsson. För den som tvivlar på att föreställningen är synnerligen välregisserad står SVT:s kameror uppställda för att sända samtalet live. Här lovas smaskiga godbitar med provokatören Janne Josefsson och den buttra Britt-Marie Mattsson, samt Danielsson som dagens lockbete förstås.

Det var ett tag sedan Lars Danielsson agerade strykpojke för Sveriges samlade sorg och frustrationer över Tsunamikatastrofen. Tydligen är det nu dags att ge honom något slags återupprättelse. Om inte annat än för att han nu blivit en i gänget som håller förlagsbranschen flytande genom att skriva sin egen version av händelserna som föranledde Laila Freivalds teaterbesök, medan oidentifierade svenska lik låg och ruttnade i tropikernas värme.

Samtliga rollspelare intar sina platser på scenens stora fåtöljer. Marklunds långa och skitsnygga ben befinner sig i rak linje med TV-kameran, som står lite lägre än hennes skor. Hon får alltså vara noga med att hålla knäna tätt hopknipna även medan de övriga kroppsdelarna frenetiskt nickar och gestikulerar och drar slingor ur ögonen. Det syns att hon är TV-van och fattar att kroppsspråket bidrar starkt till tittarens upplevelse. Janne Josefsson ser lagom slafsigt ut precis som en seriös manlig journalist ska; lite lönnfett och ledigt klädd. Danielsson ser precis lika motbjudande ut i verkligheten som på TV och trots att han inte längre "har några arbetsuppgifter" bär han samma tjänstemannaaktiga kostym som en statssekreterare alltid får uppträda i. Britt-Marie Mattsson utstrålar mer maskulinitet än både Danielsson och Josefsson tillsammans.

Skjutjärnsjournalisten avviker inte från sin förväntade roll; att beklaga drevet som gjorde Danielssons liv till ett helvete medan han samtidigt fortsätter hävda att den f.d. statssekreteraren ljuger om sina telefonsamtal den dagen. Danielsson fortsätter hävda att han bara mindes dåligt och att konsekvenserna i form av dygnet runt mediebevakning och otaliga övertramp mot både honom och hans familj blev en skamlig motreaktion. Mattsson sitter mest tyst men hinner både fördöma drevet och försvara det geggiga umgänget mellan Sveriges toppjournalister och ledande politiker. Hon avleder hellre uppmärksamheten till USA:s ökända maskopi mellan medie- och makteliten.

Men alla nämner pliktskyldigt Danielssons nya bok, där han har utvidgat sina ursäkter och försökt förmedla den förödmjukelse som framförallt kvällstidningarna orsakade honom. Till slut erbjuder samtalsledaren Liza Marklund något slags gottgörelse och säger att hon beklagar drevet på Danielsson. Bara några minuter tidigare hade hon erkänt att hon själv gått över lik för att komma åt en bra tidningshistoria. Det är märkligt hur Märklund nu kan berätta med behörig distans om hur hon tidigare ljugit om sin identitet i tjänsten, klättrat över staket, blivit avhyst från sjukhus och även tagit reda på hur länge man får trycka på en dörrklocka innan någon till slut tröttnar och öppnar dörren c:a 20 minuter. Tydligen rättfärdigas oetiskt beteende efter att man lyft sig från kvällstidningsträsket och numera skriver kioskvältare i samma genre.

På vägen ur den stora hörsalen befann jag mig bredvid Danielsson. Han gjorde uppenbarligen samma sak som jag, stod och betraktade fåren som köade inför nästa föredrag. Då passade jag på att fråga Lars Danielsson om han var nöjd med uppträdandet. "Inte mycket", svarade han.
"Tycker du inte det gick bra?", frågade jag.
"Ungefär som väntat", blev hans svar.
Med andra ord hade han förstått att Josefsson skulle upprepa de gamla anklagelserna på livesändning över hela riket. Återigen skulle trauman uppväckas; hans egen personliga kränkning såväl som det svenska folkets i svallvågen efter tsunamin. Jag fortsatte;
"Men mot slutet lät det i alla fall som ett slags gottgörelse från journalisternas sida?"
"Kanske det", medgav Danielsson uppgivet.
Då kände även jag empati för denna tjänsteman som på grund av ett misstag och kanske en bekväm liten lögn har sett sin karriär krossas av kvällstidningarna. Det kändes som jag borde trösta honom lite.
"Det var i alla fall modigt av dig", sa jag.
"Vad då?", frågade han.
"Att uppträda på scen idag", förklarade jag.
"Eller dumdristig", svarade Danielsson med ett leende.
"Ibland är gränsen ganska diffus", sa jag och besvarade leendet innan jag försvann in i folkmassan igen.

Redan på väg därifrån hann jag fundera över varför en man, som tillsammans med sina nära och kära genomlidit en sådan fulltständigt förödmjukande häxprocess, frivilligt skulle utsätta sig för mer av detsamma inför en stor publik och TV-tittare, när han på förhand visste att det skulle gå dåligt. Sedan såg jag svaret i form av en liten tant från Bonniers som stod vid trapporna utanför hörsalen och sträckte Danielssons bok högt över huvuden på folk.

Det handlar om att kränga böcker förstås. TV-sändningen garanterar att denna redan bortglömda historia åter kommer till tals. Människor kommer naturligtvis att vilja läsa syndabockens sida för att kunna antingen rättfärdiga sitt tidigare dom över honom eller kanske istället rikta sin vrede mot de hänsynslösa medieaktörer som drev honom från maktens boning.

Och i slutändan handlar precis allt på bokmässan om att kränga böcker. Egentligen är det mycket märkligt vilka ofantliga resurser som utnyttjas för att hålla denna försäljningsorgie igång. Förutom allt skattemedel i form av kommunanställda som åker dit, måste en stor del av Sveriges samlade journalistkår också befinna sig i Göteborg för att intervjua, rapportera och - liksom Marklund - agera samtalsledare på seminarierna. Man skulle tro att med så många journalister och offentliga utfrågningar skulle det kunna uppstå en mångfald av olika perspektiv på dagens mest aktuella samtalsämnen. Men istället häpnades jag över hur noga journalisterna håller sig till det osynliga manuset som styr kommunikationen mellan vårt lilla lands media och makteliten.

Ingenstans var denna färdigskrivna dialog mer uppenbar än i samtalet med EU-kommissionens förste vice ordförande Margot Wallström. Ämnet var klimatförändringar och i samtalet som uppstod mellan henne och en ganska anonym journalist reducerades oss i publiken till rekvisita för TV-kamerornas skull. Lugnt och förtroligt ställdes tänkvärda frågor som Wahlström givetvis hade besvarat tusen gånger tidigare i en mängd liknande sammanhang. Inget nytt. Ingen uppenbar oro. Bara seriösa och väl övervägda svar på frågor som aldrig avvek ifrån manuset.

Men efteråt gick jag fram för att fråga Wallström om bland annat en rapport från KTH i våras som konstaterade att köttindustrin orsakar hela 18 av människans totala växthusgaser. Det är en uppseendeväckande uppgift som jag inte märkt i media alls. Istället pratade Wallström om vårt behov av att spara energi genom att gå mer och stänga av elapparater, samt om biobränsles framtidsutsikter och utsläppsrättighter. Men köttindustrin erhåller enorma subventioner av EU och därmed borde det finnas möjlighet att utöva politiska påtryckningar för att minska utsläppen. Eller?

Jag blev givetvis nervös inför Wallström och hennes följe av säkerhetsväkter, men frågan är om inte superpolitikern blev ännu mer ställd. Av hennes svar blev jag inte mycket klokare. Följdfrågan fick Wallström att svamla ännu mer. Ni får gärna lyssna hur det låter när en medlem i Europas maktelit får besvara några frågor som inte redan fanns i manuset:

Samtal med Margot Wallström vid Bokmässan i Göteborg

Av Patrick Gallagher 30 sep 2007 22:10