Politik och dårskap

"Den som inte ägnar sig åt politik, riskerar att styras av dårar" skrev Aristofanes för 2,380 år sedan. Idag skulle han sannolikt ha omformulerat sitt postulat. Troliga rader blir då "de som ägnar sig åt politik, är uppenbarligen dårar", ett påstående inte svårt att stämma in i. Av förtroendevalda, företrädesvis kvinnor, har 20 procent blivit hotade på grund av sin yrkesroll. Och att i nedanstående rader försvara politiker, tyder eventuellt på visst dårskap.

Nå, Aristofanes blandade frän samhällssatir med burlesk humor och politikerföraktet fanns naturligtvis redan då - demokrati var ännu inte införd i det gamla slavriket även om idéerna formerats.

Politikern är samhällsskeppets navigatör och man blir politiker av vissa anledningarna; att försöka förändra samhället på det sätt och i den riktning man i själ, hjärta och hjärna tror är det rätta. Det dystra är att hjärtat inte sällan blir satt på undantag, både faktiskt som symbo-liskt.

När en känd politiker nyligen vaknade på natten med kramper i bröstet jämte andnöd, befarade familjen hjärtkollaps och ambulans tillkallades. Politikern lades in. Hjärtutredningen visade på en ovanligt stark och väl fungerande muskel och diagnosen blev - stress!

En annan politiker valsade runt i media med sina betalningsanmärkningar. Hans barn fick besvärligheter i skolan, medicinskt latenta åkommor hos en familjemedlem bröt åter ut och denne fick läggas in - uppenbarligen en stressrelaterad sjukdomsbild enligt läkarna. Politikern själv var hyperstressad i rollen som godtyckligt villebråd med höga ambitioner och sov urdåligt i två månader.

I samband med en lokalanpassning i en göteborgsk förskola för en tid sen, anlände runt 120 protestmail till undertecknad, tre stycken var regelrätta hatbrev och ett av dem direkt åtalbart. Energiåtgången blir betydande. När förskolan reducerades, demonstrerade föräldrar - förståeligt - och skanderade och hängde ut politikerliknande dockor som gick en kvalfull strypdöd till mötes. I samband med öppna förmöten där medborgare kan lämna synpunkter på kommande ärenden, blir stämningen ofta hätsk.

Kort sagt; politikeruppdraget är definitivt stressframkallande. Till detta skall även adderas ett förakt som visserligen är i sjunkande men ofta underblåses av alla möjliga figurer. Kommun-förbundet har tidigare rapporterat att var femte politiker har blivit hotad. Några motsvarande siffror finns inte hos någon annan yrkesgrupp.

Så gott som samtliga politiker i frontliknande positioner, instämmer i resonemangen om sömnlöshet, obehag, angrepp samt mängder av kontraproduktiv energi. Detta är oerhört stressframkallande. Alkohol och eventuella rökcigaretter fungerar som hyggliga tranquilizer, behovet är stort.

Till detta skall även två viktiga uppgifter läggas; kanske hade arbetet underlättats en aning om medborgarna erbjudits möjlighet att kunna hålla isär begreppen politiker och myndigheter och dess olika mandat; politikerna ansvarar för vad som skall göras, och myndigheten för hur! Men vad-förslagen kommer oftast från förvaltningen, vilka är proffs i sammanhanget.

Den andra uppgiften är vanföreställningen om rundlig ersättning. Låt mig korrigera bilden av välbetalda politiker: ett presidieuppdrag i en stadsdelsnämnd, i tid ungefär 1.5 dag i veckan, ersätts med 5.000:- per månad, brutto, vilket motsvarar tjugutusen heltid, dvs en ganska genomsnittlig inkomst. Den stora gruppen politiker uppbär dock mötesarvoden, kanske en tusenlapp i månaden samtidigt som man fattar beslut om mångmiljonbelopp. Egendomlig obalans tycker vissa.

Men att vara föraktad, få sömnproblem, tvingas utstå regelrätta angrepp - medborgaren anser inte sällan att man kan uppträda ungefär hur som helst gentemot en politiker eftersom dessa äventyrar synen på sig själva - att alltid bli ifrågasatt och att dessutom tvingas genomlida åtalbara hatbrev - well, mot den bakgrunden är ersättningen ett skämt och den egentliga belöningen ligger i engagemangets inneboende natur samt att uppdraget är extremt lärorikt.

Men det blir man inte mätt av och är ett av skälen till att knappt några småföretagare finns i politikerbranschen, det går inte att leva på uppdraget och samtidigt driva firma. Nu har visserligen offentligheten aldrig hymlat om ersättningsnivåer till politiker. Politiker skall ha låg ersättning för att trovärdigt kunna fatta beslut, om man inte är kommunalråd med en mer anständig lön. Det är å andra sidan ett heltidsuppdrag med stort ansvar.

Samhället utmärks av dess grad av anständighet och partierna slåss om att försvara alla tänkbara minoriteter. Nu är det dags att fästa uppmärksamheten på deltidspolitikern, denne skamfilade och märkliga figur som medborgare i folkhemmet kommenterar i nedlåtande termer. Det enklaste och mest rationella skälet till försvar är att vi har valt att vissa offentliga verksamheter skall vara politikerstyrda.

"Vi får de politiker vi förtjänar" är ett annat talesätt. Kanske är det så och möjligen är politiker sprungna ur den grupp som inte blev uppbjudna på skoldansen, ett vanligt skämt i politikerkretsar och med viss sanningshalt. Bortsett detta försvarar jag nu alla politiker oavsett parti just därför att politikern accepterat ett tämligen demokratiskt system och vill agera på en sådan arena.

Jag vill se ett upprop för den stolte och ödmjuke politikern genom ett nätverk över parti-gränserna. Återväxten är milt sagt bristfällig, det är föga attraktivt att vara politiker "Ta ståndpunkt, bli politiker" är en paroll som borde ljuda i Sverige och varje organisation i politikens Sverige opinionsbildar i sin trakt och rensar upp i den smet av fördomsfulla och tvivelaktiga argument som bland annat media uppmuntrar.

Jag känner mycket stor respekt för politiker på gräsrotsnivå. Politiken bottnar i ett gediget samhällsengagemang. Och det är samhällsengagemanget som är grunden i en fungerande demokrati. Så är det även för en vettig journalistik. Bör kanske banden mellan dessa grupper bli starkare? Oaktat vilket behövs definitivt nya politiker.

Av Anders Jonell 13 sep 2007 10:39