The Simpsons - För idioter

"Simpson - Filmen" säger den inspelade telefonkvinnan som inte är något mer än ett nödvändigt ont när bio ska bokas utanför SF:s väggar. Och jag läser recensenternas betyg. Filmrecensenter är ett konstigt släkte, men förtjänar i varje fall mer respekt än sina kusiner musikrecensenterna, därav mitt refererande till dom och tyngden i deras bedömande. Simpsons - Filmen får fyra plus överallt. Eller fem, som självaste DN kostar på sig. Fem plus. Det här får mig att fundera.

Fem plus är så högt du kommer i betygssättningen. Det kan liksom inte bli bättre. Nu ska jag inte snöa in mig på svart och vitt, men vi kan komma överens om att fem är ett jävla bra betyg. Och jag förstår betyget. Jag har väl aldrig varit något jättefan, samhällskritiskt föredrar jag teveprogram som inte är tecknade. Men någonstans fascineras jag ändå av Homer, hans familj och alla olika karaktärer som dyker upp i serien med jämna mellanrum.

Varför har serien slagit så enormt? Vi har kommit avsevärt längre i tekniken än den nivå tecknade Simpsons ligger på. Det är inte direkt en fröjd för ögat, grafiken är långt från fulländad och det tredimensionella äntrar först nu i filmversionen av serien. 12-åringar roas av Simpsons, naturligtvis på ett annat plan än de 40-åriga fanatikerna som jag känner till, serieskaparna får in tillräckligt med fisar, rapar och mördade katter per avsnitt för att säkra den målgruppen. 40-åringarna antar jag hyser en större respekt för serien, ser den som ett genombrott, en tecknad politisk röst i ett samhälle där man tvärtemot vad yttrandefriheten förespråkar kan säga vad fan man vill utan att få ett pris på sitt huvud. Det tecknade, resonerar jag, skänker otydlighet kring det hela; det måste vara väldigt lätt för manusförfattarna att undvika exempelvis stämningar i och med att det är en tecknad serie. Och häri ligger också min fascination - Vilken fantastisk grogrund för att framföra värderingar och åsikter. Det är bara att låta orden flöda ur munnarna på gula, fulla figurer, när det behövs tas det på allvar och när ilska från kränkta människor ska undvikas är det bara att skratta och peka på de gula, fulla figurerna:
- Tar ni det där seriöst?!

Så okej, jag förstår absolut intresset för Simpsons. Förutom den rena glädjen så finns det substans. Men poäng - Har det kommit till den punkt att vi inte kan ta in budskap och inse att vi exempelvis bara har olja för knappt 40 år till om det inte kommer från Homers stinkande käft? Alltid kommer jag föredra "Life of Brian"; där han ser ut över sina anhängare/förföljare medan han förtvivlat utstöter - "Ni är individer, tänk själva!" och svaras med ett kollektivt skanderande - "Ja, vi är alla individer!".

Det skrämmer mig. Har vi blivit så fördummade att vi nu bara är mottagliga för samhällskritik när "Simpsons - Filmen" utgör budbäraren?

"Simpsons - Filmen" hade biopremiär igår, den 27/7.

Av Cim Efraimsson 28 jul 2007 09:44