Libanonkriget 2006: ett år har gått

Vad betyder egentligen begreppet "säkerhet"? Finns det andra definitioner än den rent militära? Hur upplevdes det andra Libanonkriget av de fattiga kvinnor i Haifa som dagligen brottas med den osäkerhet det innebär att inte veta varifrån pengarna ska komma till hyra och mat? Vilken roll spelade de ideella organisationerna under kriget, och vad säger detta om hur staten uppfattar sitt ansvar gentemot civilbefolkningen?

Dessa frågor och andra diskuteras i "Living Testimonies: Women in a War Economy", en nyutkommen rapport från den feministiska israeliska organisationen Mahut Center angående fattiga kvinnors situation i Haifa under det andra Libanonkriget i juli-augusti 2006.

Mahut Center, vars huvudsakliga sysselsättning består i att vägleda och utbilda arbetssökande kvinnor från samhällets svagare skikt och hjälpa dem att hitta ett passande jobb för att öka deras ekonomiska självständighet, har sina lokaler i Haifas "downtown" - området kring hamnen som fick ta emot otaliga Hizbollahraketer under kriget. Att fortsätta jobba som vanligt under sådana förhållanden var helt otänkbart. Istället började de anställda att systematiskt ringa upp de kvinnor som stod i kontakt med centret - runt 150 kvinnor - för att se vilken hjälp de behövde och inte minst för att försöka lindra den totala maktlöshet och utsatthet som många av kvinnorna gav uttryck för. Samtalen registrerades skriftligt för uppföljning.

-Kvinnorna som söker sig till Mahut Center är kvinnor som lever i fattigdom, säger Ya’ara Buksbaum, arbetsförmedlare vid centret och en av författarna till rapporten. Speciellt utsatta grupper är nyinvandrade kvinnor från Etiopien och palestinska kvinnor med israeliskt medborgarskap. De är antingen arbetslösa eller arbetar deltid, oftast med minimilön. Många är ensamstående mödrar, saknar utbildning och har ofta utsatts för våld inom familjen. Det handlar om kvinnor som utkämpar ett dagligt krig för att överleva. 80 av kvinnorna som vi var i kontakt med stannade i Haifa under största delen av kriget eftersom de helt enkelt inte hade råd att åka därifrån.

Fattigdomsgränsen i Israel för en familj på fyra personer beräknas ifrån en inkomst under 4 933 shekel i månaden inklusive bidrag ca 8 200 kronor. Över en och en miljon invånare, 20 av befolkningen, lever under fattigdomsgränsen.

Kriget gjorde att kvinnornas redan komplicerade situation blev ännu svårare. Några av kvinnorna som tidigare lyckats lämna sina misshandlande män återupptog relationen för att lindra ensamheten. Kvinnans traditionella omhändertagande och beskyddande roll blev också tydlig under krigsveckorna: många tvingades stanna hemma för att ta hand om barn, äldre föräldrar och släktingar. Detta ledde till ökade utgifter och en enorm extra ansvarsbelastning. De kvinnor som hade ett arbete förlorade hela eller delar av sin inkomst och i vissa fall sitt jobb på grund av frånvaron.

-Vi var hemma - mina tre barn, min gamla och sjuka mor och jag. Jag arbetar som sekreterare med timlön, men under kriget fick jag bara ut en tredjedel av lönen eftersom jag var tvungen att stanna hemma och ta hand om alla. Jag kunde inte lämna dem ensamma eftersom ingen fungerade utom jag...på min lönesedel står det "krigsfrånvaro" .. Nu är jag både fattig och har mindre förtroende för staten, berättar en av kvinnorna som citeras i rapporten.

För att följa upp kvinnornas berättelser i telefonsamtalen under kriget samlade Mahut Center ett antal kvinnor till en diskussionsgrupp och delade ut enkäter till kvinnor som kontaktade centret för att undersöka hur de upplevt kriget och hur deras situation såg ut tre månader efter vapenstilleståndet.

-Under kriget var det svårt för alla och det var legitimt att tala om svårigheterna, förklarar Ya’ara. Det fanns en känsla av att alla satt i samma båt. Men så snart vapenstilleståndet hade trätt i kraft lydde den officiella versionen att nu återgår allt till det normala. Diskussionen i media koncentrerade sig enbart på bristerna i den militära strategin och hur besluten fattats i regeringen. Men kvinnornas vittnesmål visade att de tre månader efter vapenstilleståndet fortfarande inte lyckats återhämta sig, varken psykiskt, ekonomiskt eller i sin arbetssituation. Skulderna hopade sig och arbetstillfällena hade blivit färre. Många kvinnor gav uttryck för en utpräglad hopplöshet - vad spelar det för roll vad jag säger? Det är ändå ingen som bryr sig. Inte före kriget, inte idag och inte när nästa krig kommer.

Rapporten pekar på de konsekvenser som de senaste årens radikala nedskärningar i den sociala sektorn haft i det israeliska samhället: när myndigheterna inte klarar av att ge befolkningen adekvat hjälp och stöd så får ideella organisationer fylla tomrummet. De ideella organisationerna har den flexibilitet, den organisationsförmåga och det initiativtagande som är nödvändiga för att effektivt hjälpa lokalbefolkningen i en krissituation. Detta bidrar dock till att staten i ännu högre grad avsäger sig ansvaret för befolkningens välfärd, samtidigt som klyftorna i samhället ökar.

-Kriget fick mig att känna att jag lever i en stat som egentligen är två stater - det finns en elit, de styrande, som lever i en helt annan värld än medborgarna och det fortsätter att bli värre efter kriget. ... Kriget är inte slut. Jag vet att det kommer tillbaka snart, säger en kvinna som deltog i diskussionsgruppen. Denna visshet delar hon med en klar majoritet av kvinnorna i undersökningen.

"Krig i Israel upphör inte, de ändrar bara tid och plats", konstaterar författarna i rapporten och tillägger att även i skrivande stund lever andra befolkningsgrupper i regionen under hot eller i en regelrätt krigssituation. Kan civilbefolkningen under sådana omständigheter kräva ett fullständigt omhändertagande från myndigheternas sida?

"Staten bör omtolka sin definition av begreppet "säkerhet" och börja inkludera ekonomiska och sociala aspekter", skriver författarna i slutordet. "Det får inte vara av medlidande som vi diskuterar hur kvinnornas och hela civilbefolkningens rättighet till en godtagbar ekonomisk standard urholkas. Det är viktigt att förtydliga vad det handlar om: ett brott mot grundläggande medborgerliga rättigheter. Att kvinnornas röster görs hörda i den offentliga debatten är nödvändigt om vi ska kunna etablera ett rättvist och solidariskt samhälle som tar ansvar för alla sina medborgares välgång och säkerhet."

Av Anna Veeder 20 jul 2007 09:52