Rebellrobban - medborgare av fel sort?

Det var ett gripande möte mellan Rebellrobban och hans son som träffades idag för första gången på tre månader. Rebellrobban har kämpat i över ett år för att få vårdnaden som sin idag sexåriga son. Mötet med sonen sker under övervakning av socialsekreterare och fosterföräldrar, men idag var inte Rebellrobban ensam, jag fanns med. I det annars så glada ansiktet rann tårarna när sonen kastar sig i hans armar och ropar "Jag har längtat efter dig, pappa!" "Jag älskar dig och en dag ska du bo med mig", säger pappan och kramar i en evighet.

Jag har tidigare skrivit om Rebellrobbans kamp för sonen, nu har han förlorat upp i Kammarrätten och nu återstår Regeringsrätten. Blir det avslag där går Rebellrobban till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. I bilen hem, säger Rebellrobban flera gånger, det är min son och de har bestulit oss på varandra.

Vem är Rebellrobban? Ja för oss i Stockholm är han killen som brukade spela vid Slussens tunnelbana och som ibland dyker upp i TV-reklamen. Numer delar han spelningen i tunnelbanan med spelningar på klubbar. Historien om Rebellrobban är historien om hur samhället inte får bete sig. 16 år gammal kastas han ut för att klara sig själv. Med några väskor och lådor står han på gatan utanför sitt föräldrahem. Robert föddes i punken och hårdrockens tidevarv och blev dess stora fan. Själv spelade han punk mindre bra i början, men musiken är levande och inte minst, den ger honom ork att gå vidare. Trots att han i många år bodde som uteliggare, sov på härbärgen och i portar har Robban aldrig använt någon form av droger.

När Robert åkte ut bestämde han sig för att bli en rebell. Hela Stockholms och hela Sveriges Rebell. Samhället är inte snällt, tycker Rebellrobban, det trycker ner de svaga. Själv finns han där just bland de svaga. Varför får inte en kille som är drogfri och har inkomster ta hand om sitt barn, undrar ni? Jag tror att problemet är att man inte får vara annorlunda - se annorlunda ut och ha en annorlunda livsstil. Man måste passa in i mönstret. Jag kan till delar känna igen mig i Rebellrobbans och sonens situation. Att bli förnekad av sina föräldrar. Att skyfflas runt till fosterhem och att vara utsatt för samhällelig godtycklighet.
Det räcker inte att vara nykter. Det räcker inte att man vill och älskar sitt barn. Man måste passa in i mönstret som bestämts kring vad som är bra för barn eller inte. Tänk om de sociala myndigheterna var lika duktiga på att se alla de barn som far illa - alla Louise och Sofia Rapp-barn.

Foto: Anne Skåner

Av Anne Skåner 26 jun 2007 19:53