Libanon: Beirut - a great city?

I förrgår proklamerade den libanesiske försvarsministern Elias Murr i TV att den libanesiska armén hade besegrat terroristerna i det palestinska flyktinglägret Nahr el Bard. Under ministerns högra kavajärm kunde man se ett bandage. Nej, han har inte lett sina trupper från frontlinjen i Nahr el Bard, armskadan är ett minne från ett bombattentat han utsattes för sommaren 2005. Bilen som han körde, en Porshe Cayenne, totalförstördes men Murr var ej ännu redo för medlemskap i "Sällskapet". Han tillhör annars äkta politikeradel, typ Bodström i Sverige eller Stoltenberg i Norge, fadern har varit inrikesminister och svärfadern är Libanons president, Emil Lahoud.

Segertalet kanske gavs lite för tidigt, enligt nyhetssändningar pågår strider fortfarande. Att ett lands armé har hållit på i en månad för att försöka slå ett banditgäng på några hundra kan ju verka förvånande. Hjältemodet är det dock inget fel på, 77 soldater dödade i strid till dags dato, det är utrustningen som fattas och krig är onekligen en materialsport. Murr medgav detta under intervjun genom att uttrycka att han anser att hans armé är den sämst utrustade i Mellanöstern. Gänget de slåss emot går ju heller inte av för hackor precis, många är erfarna krigare från Irak som är lovade en plats i Paradiset med hur många oskulder som helst till förfogande om de dör hjältedöden på slagfältet.

Krigssegrar har annars varit lite av ett tema under juni månad. För 25 år sedan, Falklandskriget mellan Storbritannien och Argentina, där en första klassens armé slog en andra klassens armé. Ännu tidigare, 1967 och 6-dagars kriget, då en tredje klassens armé besegrade tre grannars fjärde klassens arméer. Att den israeliska armén är av tredje rangen är i alla fall den uppfattning mina multinationella officerskollegor hade för 20 år sedan när vi såg dem i aktion i södra Libanon. Att armén inte ha blivit mycket bättre var förra sommarens krig ett bevis på, ett hundratal Hizbollah-krigare som genom tillämpning av simpel infanteritaktik, eld, skydd och rörelse, lyckades besegra den mäktiga israeliska försvarsmakten.

Förra årets krig känns annars långt borta. Inrikespolitiska konflikter tog snabbt över och människor fick annat att tänka på. Men oron finnns där över vad grannen i söder kan hitta på, den israeliska arméns rykte behöver återupprättas och norra Israel är lika sårbart för Kaytuscha-raker som innan förra sommarens krig. Att man dessutom utnämnt Israels mest dekorerade soldat, Ehrud Barak, till försvarsminister är ju som att lägga lök på laxen. Om möjligheten till ett snart krig har beskrivts på ett ypperligt sätt av The Observer journalisten Patrick Seale i den libanesiska tidningen Dar al Hayat*.

Ett tydligt tecken på att sommaren i Libanon inte är som vanligt är att den rutinmässiga emigrationen av Gulf-araber i stort sätt har uteblivit i år. Libaneserna försöker dock leva som vanligt och strandklubbarna är i gång för fullt. Kust och strandlinje ser förvånansvärt rena ut trots förra sommarens utsläpp av 15000 ton eldingsolja i havet. Skadan är dock där med en massa olja som sjunkit till sjöbotten. I min yrkesutövning transporterar jag olja och kemikalier över världshaven. Om man så bara släpper en droppe olja i havet kan man bli åtalad. Att avsikligt bomba sönder oljecisterner alldeles intill en strandlinje är ett miljöbrott av högsta dignitet, ett brott mot krigets lagar, som borde beivras i en internationell domstol. Mer information om oljetsläppet återfinns på Länk: oilspilllebanon.org

Drog till Beirut igår med det sedvanliga besöket på favoritstället, Casper and Gambini’s i Achrafieh. Det är möjligt att jag är partisk men jag håller med CIA-agenten Robert Baer, som i George Clooney’s rolltolkning i filmen Syriana, säger; "Beirut - great city".

*Länk: english.daralhayat.com

Av Lars Bergqvist 24 jun 2007 02:34