Styr ungarna rätt med hiphop!

Det fantastiska med musik för mig är att det är det enda som har en så fantastisk global genomslagskraft, tillsammans med det självklara i religion och politik. Många säger att dessa tre inte ska beblandas, musiker ska inte röra sig med politiska budskap, relgionens olika delar ska lämnas utanför det fantastiska historieberättandet som kan ligga i en melodi. Den tankegången har jag aldrig kunnat greppa - Visst, Bono tjänar naturligtvis otroliga summor pengar på sina ständiga, ur marknadsföringssynvinkel fantastiska, framträdanden han generöst dedikerar till krigsdrabbade områden i Afrika. Man kan se det som ett pr-trick, men det betyder inte att man i sin cynism måste förkasta U2. Om TV säger att Bono räddar världen, om tidningar visar bilder från galor där U2 ges ett Global Dedication Award, oförtjänt eller inte, så tittar ungdomar på TV och köper tidningar, och om Bono verkar vilja rädda världen, ja då vill ungarna också göra det. Och det, det är någonting man ska vårda. Som det ser ut idag har musik tack vare media fått minst lika mycket socialpåverkande makt som religion och politik har. Om folk kan lära sig att acceptera och förstå det, finns det inte gränser för hur smidigt man exempelvis kan styra sina barn "rätt" politiskt genom musiken. När man verkligen älskar en viss sorts musik, en viss artist, då är ett extremt kort steg till att låna åsikter och värderingar från nämnda musiker. Så. Styr ungarna.

Paradoxalt nog, kommer vissa tycka, älskar jag hiphop. Genren som beskylls för att vara den mest kvinnoförnedrande, materialistiska och ytliga genom tiderna. Det handlar om bling, nakna tjejer, knark, gängbråk, eller beef som vi säger i staterna, det är konstanta svordomar och ett eldigt hat gentemot samhället, staten, kungen, presidenten, whatever. Mjo. Lite, kanske. Det jag tycker är tragiskt är att det alltid är folk som aldrig LYSSNAT på hiphop som säger sådana korkade saker, dom har hört, men inte lyssnat och så dömer dom utifrån alla andras redan rådande föreställningar. Svarta killar som kallar sig hiphoppare, dom sjunger bara om knark och tjejer, tyvärr är det oftast dom som spelas på radio nowadays och det är alltså genom deras förvrängda värld dessa föreställningar föds. Riktig hiphop är avsevärt mycket djupare än så. Det som fick mig att fastna var den otroliga lyriken, jag hävdar att de största musikaliska genierna finns inom hiphop. Ett exempel, mitt största exempel, är den fantastiska Nasir Jones, a.k.a Nas.

/There you go again, startin wars, makin me more yours
Seem to get a kick out of keepin me on all fours
Face glistenin, Im addicted to you/
Nas, Black Girl Lost, It Was Written, 1996

Jag har åtta av hans elva skivor. Det finns helt enkelt inget som går så själadjupt som hiphop, men musiksmak är ingenting man kan tvinga på folk. Men jag hoppas att ni som aldrig lyssnat på riktigt ger det en chans. Förutom Nas, som alltså enligt mig är den största genom tiderna, har vi dom självklara: Tupac, Biggie, Run DMC, Gangstarr och så vidare, klassikerna som många i alla fall brukar ha hört talas om. Folk påstår att hiphopen är död, att den dog med Pac och Biggie, att artister som 50 Cent skämmer ut både historien och kulturen. Det här är också trångsynt. Eminem och Kanye West är två stycken som kommit och fullständigt ägt, verkligen visat att kärnan i genren fortfarande är intakt. Det absolut skönaste stycke rap Kanye har lagt befinner sig faktiskt i en John Legend-låt, även han underbar förövrigt, West är fullkomligt fantastisk i sina egna låtar också, men det här är bara för bra för att inte belysas.

/I suppose you were told by those hoes I was cheatin
Thinkin my heart dont got nothing to do with my penis
He got a mind of his own, and he just be seein shit
And I dont want to cheat, but I dont be saying shit
I try to jack off, he ask me who is you playin with
But I know he love you, he told me you was his favourite/
John Legend ft Kanye West, Number One, Get Lifted, 2004

Skrattar varenda gång jag hör bara för att det är så otroligt snyggt gjort. Eminems text speglar mer den politiska genomslagskraften jag nämnde tidigare, en sjukt snygg, stark låt.

/Maybe we can reach Al Quaida through my speech
Let the President answer on high anarchy
Strap him with AK-47, let him go
Fight his own war, let him impress daddy that way
No more blood for oil, we got our own battles to fight on our soil
No more psychological warfare to trick us to think that we aint loyal/
Eminem, Mosh, Encore, 2004

Hiphop, riktig hiphop, är alltid rättframt, alltid on key, det finns ingen annan genre med sådan styrka och rå intelligens. Texten här ovanför statuerar ett exempel och cementerar dessutom faktumet att hiphopen lever i allra största grad. Om man bara ruckar lite på sina fördomar, trycker dom åt sidan och öpnnar några dörrar på glänt, om alla skulle göra det så har ju faktiskt världen en chans. Jag påstår att hiphop, religion och politik inte bara är jämförbara, utan till och med likvärdiga. Med en liten skillnad - Bush är smutsigare än vilken hiphoppare som helst. Lyssna, hursomhelst! Njut, om ni älskar honom som jag gör, av Nasir Jones imorgon kväll på Berns. Det kommer jag göra.

Av Cim Efraimsson 01 jun 2007 18:28