Bushs språng ut i mörkret

När jag studerade gamla tidningsurklipp blev jag speciellt intresserad av en artikel i DN den 20 december 2006 skriven av Göran Rosenberg med rubriken "Amerikas språng i mörkret". Den behandlar dels ett piratangrepp mot den romerska republiken 68 f. Kr. och dels terroristangreppet mot USA 11 september 2001. Det var anfall mot sin tids stormakter.

Angreppet mot Roms hamnstad Ostia hörde jag talas om när jag studerade Antikens historia men efter vad jag lärde mig var piratanfallet allvarligt för Rom eftersom den viktiga tillförseln av spannmål till miljonstaden Rom hotades. Gnaeus Pompeius fick diktatoriska befogenheter för att besegra piraterna och delade därvid in Medelhavet i tretton distrikt som rensades på pirater ett i taget. Så trodde jag att det gick till

Enligt Rosenberg gick det till på följande sätt: "Inom loppet av tre månader hade Gnaeus Pompejus, eller Pompejus den store som han redan kallades, besegrat den nya fienden. Men inte på det sätt som Rom vanligtvis brukade besegra sina fiender, genom död och förintelse, utan genom en kombination av styrka och generositet. Med supermaktens militära överlägsenhet 500 skepp och 120 000 soldater jagade han först in piraterna i deras huvudfästen längs kusterna och tog dem till fånga – för att därefter helt oromerskt benåda dem och förse dem med ett stycke mark. Pompejus ansåg nämligen att piratplågan i grunden inte var ett militärt problem utan ett politiskt och socialt. Det var ganska många runt Medelhavet som vid det här laget hade anledning att hata Rom och därmed ganska många som hade anledning att ge piraterna sitt stöd."

En bok av Tom Holland "Rubicon, the Triumph and Tragedy of the Roman Republic" behandlar frågan om det faktum att senaten gav Pompejus diktatorisk makt att besegra piraterna gjorde att republiken några årtionden senare gick under. När sedan Caesar år 49 trotsade senatens order och överskred floden Rubicon var republiken definitivt hotad som politiskt system och ett diktatoriskt kejsardöme tog över. Denna utveckling kallar Holland "ett språng ut i mörkret".

Ett annat språng ut i mörkret var enligt Rosenberg "beslutet i den amerikanska republiken drygt två tusen år senare att inför hotet från terroristerna lägga så mycket egenmakt i händerna på George W Bush."

Vidare skriver Rosenberg: "George W Bush har tills vidare förlorat kriget mot terroristerna och förslösat USA:s prestige och respekt och allvarligt försvagat USA:s ställning i världen. Vad slags Amerika som kommer att resa sig ur askan av ett geopolitiskt sammanbrott i Irak och Mellanöstern vet vi ännu inte."

Europa har anledning att begrunda sin ställning. Man har huvudsakligen tillämpat sig av mjuk makt till skillnad från Bushs förlitande på den hårda makten. Storbritannien har beviljat många från muslimska länder asyl för att de i sina hemländer riskerar att drabbas av dödsstraff. CIA anser att de är terrorister och bör därför utvisas till hemlandet. London anses ha så många radikala islamister att det kallas "londonistan". Europa riskerar på grund av befolkningsutvecklingen och de låga födelsetalen att översvämmas av muslimer. Man kallar den kommande staten Eurabia där Europa blir en utkant av ett muslimskt imperium där centrum blir i Mellanöstern. Sådana ser den mest pessimistiska profetiorna ut för västerlandets utveckling under 2000-talet.

Underrubriken i artikeln har följande lydelse: "Särskilt laddad med historisk innebörd blir i båda berättelserna den roll som manipulationen av piraratpaniken terrorskräcken tillåts spela för nedbrytningen av den romerska republikens traditionella system för maktdelning och maktkontroll."

Grundlagsfäderna i USA studerade noga den romerska republikens maktdelningssystem och ville undvika att USA blev ett kungarike i stil med Storbritannien. Man hade dock nog inte tänkt igenom hur mycket makt presidenten kan få i ett krisläge. Genom att republikanerna hade majoritet i båda kamrarna i kongressen kunde Bush kapa åt sig mycket stor makt över staten i det nödläge som USA befann sig i efter 11 sept. Han startade telefonavlyssningar och andra olagliga åtgärder utan att invänta kongressens tillstånd. Mänskliga rättigheter och internationella avtal slutade USA att rätta sig efter. Bush fick fria händer när det gällde krigföringen i Irak. Det var först efter det att Bushs republikaner hade förlorat makten kongressens båda kamrar i höstas som kongressen kunde börja påverka krigföringen i Irak. Att både den lagstiftande och dömande makten har satts ur spel visar att den för maktbalansen viktiga Habeas corpus-akten inte längre tillämpas, vilket får till följd att befolkningen i USA, Guantanamo eller andra länder inte längre skyddas mot olagligt kvarhållande. Enligt Bonniers stora lexikon är ”Habeas Corpus-akten en engelsk skyddslag 1679 mot olaga kvarhållande i häkte den stadgar att en häktad snarast möjligt skall få sin sak prövad inför domstol: de latinska orden lyder: habeas corpus ad subjiciendum: du skall föra kroppen – d.v.s. den fängslade – inför domstol. Lagen ansluter sig till Magna Chartas garantier för rättssäkerheten.” USA har nu tusentals politiska fångar både i USA och utanför landet. Ryssland är troligen mera rättssäkert än USA trots politiska domar mot oljemagnater.

Hur kommer Bushs språng ut i mörkret få för framtida efterverkningar. Rosenberg tror att "ett stukat och frustrerat Amerika riskerar att bli mera självupptaget Amerika, mera nationalistiskt, mindre lyhört för" omvärldens opinioner "självständighetsförklaringen, mera sårbart för inhemska manipulationer av rädsla och osäkerheter."

Värst kommer nog Europa att drabbas av språnget eftersom kontinenten är en granne med Mellanöstern och som kommer att få ta emot huvuddelen av de befolkningsströmmar som väntas i framtiden. Turkiet betraktas av del som en brandvägg med sina starka sekulära traditioner. Om landet blir medlem i EU eller inte kan bli avgörande för utvecklingen. Att islam blir tolerantare mot andra religioner, avfällingar och ateister är mycket viktigt. Man får hoppas att det uppkommer ett europeiskt islam som accepterar de värderingar som växt fram i västerlandet efter upplysningstiden.

Om Bush hade ansett att problemen i Mellanöstern i första hand var av politisk och social karaktär och kunde lösas genom kompromisser kunde man ha de militära styrkorna som påtryckningsmedel för den händelse parterna trilskades. Nu har man i stället använt hela sina militära kraft utan att ha åstadkommit någon förbättring av läget, snarare en svårartad försämring. Pompejus var en oerhört mycket bättre strateg än Bush.

Av Yngve Karlsson 15 maj 2007 21:37