Friskolereformen spårar ur Del II

Det vore konstigt om inte friskolereformen haft sina baksidor. "Barnsjukdomar" hör alltid till nya branscher och verksamheter. Det är en anledning till att samhällen länge infört regler för hur näringslivet får fungera. Det finns inget ont i statliga regleringar i sig. Faktum är att västvärlden har i minst lika hög grad regleringar att tacka för sitt välstånd som kapitalism. Utan politisk inverkan hade kapitalism aldrig blivit så samhällsnyttig som dess mest extrema beundrare så ivrigt hävdar. Det vi däremot ser nu i Sverige är en situation där en ny och kapitalstark bransch får breda ut sig ohämmat. Själva grunderna som det svenska skolväsendet bygger på riskerar raseras.

För det första handlar det om det resursslöseri som marknadsföringen innebär. Det finns naturligtvis inget underlag för att de exotiska erbjudande som gymnasieelever numera får välja och vraka bland leder till bättre studieresultat. Pedagogisk forskning håller helt enkelt inte jämna steg med marknadsföringens framfart. Till exempel kom den första utförliga utvärderingen av IT i nordiska skolor för bara ett år sedan. Slutsatsen var att IT - som i sig inneburit en samhällsrevolution i storlek med industrirevolutionen - hittills gett få konkreta resultat förutom lärarnas positiva uppfattning. Men trots bristen på forskningsunderlag, överträffar gymnasieskolorna varandra i att locka eleverna med de mest genomskinliga marknadsföringsmetoder. Liksom man bör fråga varifrån pengarna tas för att kunna erbjuda en bärbar dator till varje elev, måste man fråga sig om de miljarder som numera slussas från skolväsendet till reklambranschen inte skulle kunna utnyttjas bättre i undervisningen eller i lärarutbildningen.

För det andra riskerar friskolornas framfart att fortsätta försämra lärarnas arbetsvillkor och cementera lärarnas ständigt sjunkande yrkesstatus - vilket i längden naturligtvis hotar elevernas studieresultat samt Sveriges konkurrenskraft i världen. Trots Folkpartiets snack om att satsa på skolan och förstärka lärarnas befogenheter, blev den första konkreta följden av maktskiftet i Stockholm precis som väntat - ekonomiska nedskärningar. Dessutom genomförs nedskärningarna på ett grumligt och svårutrett sätt, via ökad centralisering där skolpengarna fråntas stadsdelsnämnderna och återigen hamnar hos utbildningsförvaltningen. Stockholms innerstadsskolor förlorar många miljoner i processen, men det är svårt att se var de pengarna hamnar istället. I utsatta förortsskolor? I den centrala byråkratin?

Särskilt svårt blir det att se hur dessa förändringar speglar Alliansens valpropaganda. För samtidigt som Folkpartiet vinner lätta poäng på att hävda lärarnas behov av ökade befogenheter, fortsätter den långvariga processen att beröva lärarna sin möjlighet att erbjuda kvalitetsundervisning. Avsikten med ekonomiska nedskärningar på skolor där varken klasstorleken eller skollokalerna kan utökas - som i Stockholms innerstad - är att gradvis öka lärarnas undervisningsskyldighet, i förhållande till den arbetstid som ägnas åt planering, utvärdering, samarbete och naturligtvis lov. Förebilden finns hos de stora friskoleföretagen, vars vaga hängavtal med fackförbunden orsakat radikala förändringar i lärarnas arbetsvillkor.

På Kunskapsskolan finns exempelvis ingen traditionell avtalsreglerad uppdelning av lärarnas arbetstid i undervisningstid och tid för planering/bedömning. Det innebär att en lärare teoretiskt sett kan tillbringa 42,5 timmar i veckan i direkt kontakt med eleverna lunch- och kafferaster har man oftast tillsammans också - det finns inga personalrum på Kunskapsskolan. Vanligare är dock att lärarna tillbringar långt över 30 timmar tillsammans med eleverna och några timmar till i konferenser med kolleger. Det lämnar en dryg timme om dagen åt planering, eftersom viss tid också måste ägnas åt annat administrativt. Dessutom jobbar lärare på Kunskapsskolan åtskilliga fler veckor per år, jämfört med kommunalanställdas ferietjänst.

Tack vare lärarfackens slappa inställning har skolföretag således fått en betydlig ekonomisk fördel i konkurrens med det kommunala skolväsendet. Som varje rektor väl vet, är personalnedskärningar det enda egentliga sättet att sänka kostnader. Personalkostnader på Kunskapsskolan hålls dessutom ner tack vare betydligt mindre administrativ personal. Istället ska många väsentliga funktioner skötas av företagets huvudkontor som emellertid mest drivit företagets kraftiga expansion.

Affärsmodellen har definitivt inte gått borgerliga skolpolitiker förbi. Precis som de stora skolföretagen, tänker de långsiktigt. Ett stort skolföretag behöver inte sikta på stora vinstmarginaler, eftersom skolan är Sveriges största samhällsinrättning. Även en liten del av den kakan kan på långsikt innebära enorma intäkter. Borgerliga politiker ser hos dessa företag möjligheten att långsiktigt sänka personalkostnader i kommunala skolor genom att fortsätta gnaga på lärarnas avtalsreglerade arbetstid. Skolor i ytterområden som inte klarar konkurrensen kommer att fortsätta förlora elever till friskolorna och i värsta fall stängas eller tas över av friskolor. De attraktiva innerstadsskolorna, vars mycket kvalificerade personal och positiva urval av elever garanterar en kraftig konkurrens mot friskolorna, blir arenan där lärarnas framtida arbetsvillkor avgöras.

Borgerliga skolpolitikers långsiktiga tankande gäller hur man kan jämna ut arbetsvillkoren mellan kommunalanställda och friskolornas personal. De ser en framtid då lärarfackens inflytande reduceras kraftigt, då lärarna jobbar flera veckor per år och flera timmar i veckan i klassrummet, där lärarnas ökade "befogenheter" gentemot eleverna täcker problemet med skolstök och möjliggör ytterligare personalnedskärningar bland elevvårdspersonal. Tvärtemot sina uttalade liberala principer har Stockholms nya borgerliga regim återgått till centralisering, där utbildningsförvaltning får agera mer som ett friskoleföretags huvudkontor, med följden att skolledare och lärare får minskat inflytande över sin egen verksamhet.

Men denna form av långsiktighet ignorerar exempelvis friskolornas höga personalomsättning. Den ignorerar risken för utbrändhet hos en lärarkår vars uppfostransansvar bara växer för varje generation av barn som anländer till skolan. Den ignorerar det faktum att en innerstadsskola som huserar i en över hundra år gammal byggnad blir rent fysiskt begränsad i de pedagogiska innovationer som kan införas där. Men allvarligast av allt; de borgerliga ideologerna igonrerar det faktum att barn och ungdomar redan behöver en långt mer kvalitativ utbildning än exempelvis 50-talisterna någonsin fått, och att framtida utmaningar förutsätter en intensiv pedagogisk utveckling hos det kommunala skolväsendet - något som friskolereformen bara var tänkt att påbörja. Med andra ord begränsas skolpolitikernas långsiktighet till ekonomi och ideologi. Avsikten är att krympa offentliga kostnader och fördela skattemedlet till privata företag som tar en allt större del av offentlig service. I processen slösar man bort löftet som friskolereformen innebar; att stimulera pedagogisk utveckling och kraftigt förbättra Sveriges skolor.

Tyvärr verkar man inte ha tid att begrunda sådana frågor som om de stora friskolornas affärskoncept faktiskt håller långsiktigt, eller en fortsatt urholkning av lärarnas arbetsvillkor inte också drabbar eleverna. Det vi ser är en helt ny bransch av näringslivet vars framfart inte granskas av nödvändig översyn. Ingen annanstans i världen vågar man sätta barn och ungdomarnas framtid på spel på detta sätt. Men i lilla Sverige, med en intellektuell gigant som Jan Björklund i spetsen och med lärarfacken och socialdemokratin i skuggorna strax till vänster av honom äventyras en samhällsinstitution som stått pall i flera hundra år.

Av Patrick Gallagher 04 maj 2007 09:15