Friskolereformen spårar ur

För första gången försöker en friskola i Stockholm att ta över en verksam kommunal skola. Stockholms utbildningsnämnd saknar än så länge rutiner att ens behandla ärendet. Samtidigt tapetseras huvudstaden med reklam riktad mot ungdomar inför sitt gymnasieval. Gratis busskort, bärbara datorer, distansundervisning där eleverna knappast behöver sätta foten innanför skolans väggar; allt utlovas i den stenhårda kampen att locka elever. Skolverket kapitulerar och skyller på avsaknaden av lagstiftning som reglerar skolornas marknadsföring.

Situationen speglar skolans centrala betydelse i samhället. I en opinionsundersökning hamnade nyligen skolan i andra plats direkt efter ekonomi. Därför blev det möjligt för folkpartiet, som lyckades vinna bara 7 av landets röster men profilera sig starkt i skolfrågor, att skaffa sig ministerposter med ansvar för Sveriges allra största samhällsinrättning. Men utvecklingen i landets huvudstad påvisar att den demokratiska processen sviker både väljarna och eleverna. Istället förenas politisk ideologi och ohämmade marknadskrafter i en brutal attack mot landets viktigaste institution.

Ska man tro dem som satte igång reformen på 90-talet, var det ingen som förutsåg sådana konsekvenser. Enligt den moderata statssekreterare som ledde arbetet med friskolareformen hos utbildningsdepartementet på 90-talet, begrundades aldrig möjligheten att reformen skulle ge upphov till stora privata skolföretag. Det ursprungliga syftet var att uppmuntra pedagogisk innovation. Skolpersonal och organisationer skulle äntligen få chansen att förverkliga sina idéer och starta alternativ till den kommunala verksamheten. Konkurrensen skulle leda till att kommunala skolor också skulle behöva skärpa sig. Politiker och tjänstemän föreställde sig små lokala verksamheter, drivna av stiftelser och föreningar. Numera sitter den f.d. statssekreteraren, Anders Hultin, som VD för landets största privata skolföretag, med över åttatusen elever och sexhundra anställda.

Det blev dock en socialdemokratisk regering som fick huvudansvaret att se över friskolereformen, efter att den borgerliga koalitionen förlorade makten 1994. Sossarna tvekade inte att fortsätta bedriva en skolpolitik som deras egna fotfolk knappast stödde från början. Bollen var redan i rullning och Göran Persson verkade vara tacksam att få ärva en reform som förde socialdemokratin längre mot "mitten" - dvs. mot höger. Trots socialdemokratiska skolministrars kritik mot hur somliga friskolor drivs har utvecklingen aldrig bromsats.

Debatten kom istället att domineras av två frågor; vinst och religion. Pratar man idag med lärare och föräldrar, finns stor misstänksamhet mot möjligheten att bli rik på att utbilda barn och ungdomar. Därtill är de flesta etniskt svenskar misstänksamma mot inriktningar som avviker från den svenska sekulära synen på religion, dvs. att barn helst bara ska utsättas för kyrkan på högtider. Att läroplanen däremot genomsyras av "kristen" etik - planterade där av det kristdemokratiska parti som delade makten under 90-talets läroplansarbete - verkar inte oroa särskilt många svenskar. Det blir först när någon religiös inrättning gör allvar av sina trosuppfattningar och profilerar en friskola med dem som det väcker anstöt.

Politiker och tjänstemän på vänstra sidan av skalan har följt dessa tendenser och raljerat mot friskolor vars verksamhetsidé baseras på vinst eller religion. Utvecklingen har under tiden fått fortsätta ohejdat men man har vunnit populistiska poäng med att misstänkliggöra storkapitalister och religiösa. Sveriges mainstream-media har spelat med och mest framtagit sensationella uppgifter om muslimer och fundamentalistiska kristna som struntar i läroplanen - alltmedan svenska skolföretag expanderar och reklambranschen skördar miljoner.

Skollagen i Sverige är världsunik. Inte ens i George W. Bush USA finns möjligheten för privata företag att konkurrera på jämlika villkor om den del av skattemedlen som avsatts för att utbilda landets barn och ungdomar. Sveriges skolpengssystem vore en våt dröm för Amerikas neokonservativa krafter och storkapitalister. Inte heller får offentligt finansierade skolor i USA vädra religion i klassrummet. Staten och religion ska vara starkt åtskilda i USA och försök att hävda gudstro i kommunala skolor dras ofta inför domstol. Religion ska vara en privat angelägenhet och därför utgör privata religiösa skolor en stor andel av det amerikanska skolväsendet. Men endast i undantagsfall får de någon liten del av skattemedlen. Istället ska de finansieras med avgifter.

Principen om religionsfriheten har dock fått svenska politiker att vara försiktiga med sin kritik om religiösa friskolor. Polemiken mot vinstinriktade skolor har däremot flödat fritt från vänstern och socialdemokratiskt håll. Men är vinstdrivande skolor så farliga egentligen? Med undantag för ett fåtal mycket små aktörer, som tillsätter sig själva som skolledare och lyfter en oproportionell del av skolans intäkter i lön, finns ingen i den svenska skolbranschen som hittills blivit rik - som inte redan var det, vill säga.

Peje Emilsson är en man med makt såväl som privat förmögenhet som hittills lagt ut tiotals miljoner av egna pengar på att starta Kunskapsskolan, där Anders Hultin är VD. Emilssons eget företag Kreab har sedan länge varit marknadsföringsmaskinen bakom Moderaterna. Kreab är också Sveriges största PR-firma med förgreningar långt ute i Europa. För 13 år sedan kom Peje Emilsson på tanken att utnyttja Sveriges nyinrättade lag om skolpengen och starta ett friskoleföretag. Hans intentioner var goda. Emilssons vuxna dotter hade tidigare haft svårt i den kommunala grundskolan och tillsammans ville de skapa ett alternativ. Eftersom det handlade om en samhällsinrättning, började Emilsson söka pengar hos de stora samhällsinriktade fonder och investerare som finns; allmänna pensionsfonder, fackförbund och dylika.

Han fick bara nobben. Sådana institutioner - som länge varit mer förbundna med socialdemokratin än med Kreabs moderata klienter - visade sig hellre vilja finansiera flummiga IT-satsningar, såsom det företag som den socialdemokratiska ministern Ylva Johansson ledde som VD, Veta AB, vilket senare gick i konkurs med hundratals miljoner i förluster. Emilsson hittade till slut medfinansiärer hos sina likasinnade i näringslivet bl.a. Wallenberg-företaget Investor och idag är Kunskapsskolan Sveriges största skolföretag och redovisar även en liten vinst.

Hemska tanke, att göra vinst på skolbarn! Men hur mycket pengar tjänar ägarna av Kunskapsskolan? Målet är några få procent per år Jämför det med vinstmarginalerna hos läromedelsförlagen, t.ex.. Med tanke på att företaget har lagt i närapå 200 miljoner kronor av egna pengar, kommer det att ta flera decennier innan man ens fått tillbaka sin investering. Viss ekonomisk risk förekommer också i en bransch som är så utsatt för växlande politiska vindar och som inte heller har mycket fasta inventarier. I samklang med det lite fåniga namnet, är Kunskapsskolan ett riktigt modernt kunskapsföretag. Huvuddelen av skollokalerna ägs inte ens av företaget. Den största delen av investeringen ligger faktiskt i huvuden på skolpersonalen och eleverna.

Sådana detaljer verkar inte friskolornas kritiker vara särskilt intresserade av att lyfta fram i debatten. Istället får folk mest höra och läsa om vilken ekonomisk belastning friskolorna blivit på den kommunala verksamheten. Visserligen stämmer det att kommunala skolor förblir överdimensionerade pga sin plikt att kunna ta emot elever som vänder tillbaka dit, i fall de lämnar en friskola. Tomma platser kostar också pengar. Men det som debatten om "vinstdrivna" friskolor ignorerar är de många hundratals miljoner som friskolor redan investerat i nya pedagogiska innovationer. Det är en investering som Sveriges kommunala skolor knappast behövt stå för. Den pedagogiska revolution som ägt rum i Sverige sedan friskolereformen har definitivt inte kostat skattebetalarna något mer än om de bara hade fortsatt att hysta in pengar i landets förlamade skolväsende. Dessutom har kommunala skolor faktiskt tvingats skärpa sig. Idag finns det inte bara valfrihet när föräldrar väljer skola åt sina barn, utan det finns ofta ett rikt utbud att välja från.

Del II: Friskolereformens baksidor

Av Patrick Gallagher 02 maj 2007 13:37