Ivar i Duvemåla berättar, del 5

Vad är det som driver 2 seniorer att åka till en gudsförgäten plats som heter Kap Verde? När vi pratade med våra bekanta om att resa dit, så skakade de på huvudet och undrade: vid er ålder? Själva mår vi skapligt både till kropp och själ. Vi ville ha lite ”action.” Det blir lätt lite tradigt i Emmaboda. Man kan inte jämnt sitta på seniorträffar. Men vet inte hur länge till man kan resa. Om framtiden vet man inget, en vacker dag är man borta eller sitter i en rullstol.

Nej, trots alla välmenande råd, så bestämde vi oss: nu eller aldrig. Men var? Aino och jag hade ”grunnat” en del på det sista paradiset Kap Verdeöarna. Man hade börjat göra charterresor dit till humana priser. Så vi klippte till på de två sista biljetterna. Aino packade våra ryggsäckar, det är hon duktig på. Det började lite bökigt. På resnatten var det full storm över södra Sverige. Spåren var blockerade av träd hela vägen till Alvesta. Så det blev till att åka buss. I Alvesta hade en transformator brunnit, ny buss till Nässjö och så småningom tåg till Stockholm. Sent på kvällen anlände vi till vårt vandrarhem i Gamla Stan. Allt stämde på Arlanda och det blev en skön tripp söderut. Vi gjorde ett stopp på Kanarieöarna för tankning. Ingen steg av där, det såg väl ut där som jag hade tänkt mig.

Den första anblicken av Kap Verde var något chockartad. Vi landade på den internationella flygplatsen Santa Maria på ön Salbetyder salt. Markytan var som ett månlandskap, svart med små gropar. Det fanns inte en ”grön groe”, inget gräs. Något enstaka träd fanns. Vi blev inhysta i bussar och transporterade på en splitterny motorväg in till Santa Maria. Där skulle vi bo i nästan 2 veckor. Personalen tog väl hand om oss och placerade oss i en bungalov, c:a 100 m från stranden. Magnifika palmer vajade över oss. Där fanns Bougainvillia, Nerium, Hibuscus och sommarblommor. Rena paradiset. Luften var ljum och lätt att andas, c:a 25 grader. Och 2 swimmingpooler. Ofta var det en bris som kändes behaglig. Nätterna var svala och det gick lätt att sova.

Varje morgon serverades det en mäktig frukost europeisk stil, med smörgåsbord. På kvällen åt vi på olika ställen, det serveras rätt mycket fisk. Personalen på hotellet tog väl hand om oss och städade och fejade hela tiden. Trädgårdsanställda skötte planteringarna väl. Det var nästan så att man ibland tyckte att det var synd med allt det vatten som man slösade medavsaltat vatten. Säkerhetsvakter patrullerade runt i området hela tiden, dag och natt. På vårt hotell bestod gästerna uteslutande av svenskar och danskar.

All personal var infödd. Serveringspersonalen gjorde ett bra jobb. Man har gjort om de infödda ”om man får säga så”. De var propert klädda i vit skjorta och slips. Värre var det med språket. Det var inte många som kunde engelska. Det var ofta man fick ta till teckenspråket. Och ibland blev man serverad fel mat. Det dricks inte särskilt mycket alkohol på öarna, jag såg aldrig någon berusad. Men det fanns en sorts alkohol, något slags hembränt, som kallades Grugo. Men för att dricka det måste man ha plåtmage.
Kap Verde är känt för sin musik. Och då främst för den berömda mörkhyade sångerskan Cesaria Evora, kallad barfotadivan. Hon sjunger över hela världen. Hennes sånger handlar om smärta, vemod, kärlek och klagan. Sångerna kallas mornasånger och spridda över hela världen. 5 miljoner skivor har sålts.

Utkomstmöjlighetena är inte så stora. Därför utvandrar många till industriländerna. Dubbelt så många bor utomlands. De kommer ibland tillbaka rätt förmögna. Det skämtas rätt mycket om att när mannen kommer tillbaka efter några år, så har hustrun fått flera barn under tiden. Det finns många, många små affärer eller bara stånd på gatorna. Man säljer mycket enkla saker som godis, läsk och leksaker. Inte kan det bli stora inkomster. Men jag uppfattade dessa små affärsmän som riktiga lyckliga.

Folk är enkla och vänliga, inte förstörda som på andra turistställen med sina envetna försäljare, stökiga tiggare eller prostituerade. De såg rätt välmående ut, utan att vara tjocka. De var alltid ”klädda”. Ingen bar överkropp. Och på badstranden såg man inga barbröstade eller rökande damer. Man påstod att det inte var många som gifte sig. När ungdomarna var 17-18 år gamla så började man sätta bo och skaffa barn , ofta 7-8. Det var många mammor med de små barnen hängande på ryggen. Katolska kyrkan håller folk i strama tyglar. Man är emot abort och preventivmedel. Medelåldern är skrämmande låg, 23 år. Ofattbart. Sjukvård och barnavård är gratis. Skolorna är fria och barnen har uniform. Flickorna är prydliga, nästan alla har rastalockar med massor av småflätor .

Det är ett evigt gående på Kap Verdeöarna. Det finns knappast några cyklar. Våra svenska turistledare hade skaffat kinesiska cyklar, men dom försvann efter ett par dagar. De flesta knallar på i högt tempo. Många åker med minibussar som stannar till på olika punkter. Det gäller att ha tålamod. När bussen är fullsatt så kör man. De flesta åker nog lastbil. Man ser dem åka morgon och kväll till de olika byggena, precis fullpackade.

Det bor ca 500000 på öarna. Man räknar med att 1 är vita och 70 är en blandning av portugiser och ursprungsbefolkningen. 70 kan läsa och skriva. Det officiella språket är portugisiska, vardagsspråket är afrikanskt.

Vi passade på att göra en utflykt till den största ön Santiago, stor som Gotland. Vi landade på Praia flygplats, som byggdes av Mussolini. På frågan varför så kunde man inte svara, sa bara att Mussolini och Portugals diktator Salazar var goda vänner. Den här ön är helt olik Sal. Det var mycket kuperat, men i dalarna var det mycket bördigt. Där odlades bananer, sockerrör, tobak, papaver och potatis. Kineserna har byggt en rätt stor damm där man samlat upp regnvattnet som kom från höjderna. Problemet var att när dammen var full så kom malariaflugan. Man bekämpar flugan med flygbesprutning, men många människor dör varje år. Vi stannade till och tittade på marknaden i Praia. Det dignade av frukter, grönsaker, kläder, husgeråd och kläder i en salig blandning. Det var nästan bara damer som sålde. De var vänliga och nyfikna men inte påträngande. De mörkhyade barnen tittade på oss med stora ögon.

Praia, huvudstaden, hade många fina regeringsbyggnader från den portugisiska tiden. Vi besökte också Cidade Velka. Staden har ett mörkt förflutet. Där hade man omlastningsplats för slavar som skulle till Amerika och Brasilien. De fick äta upp sig och vila innan uppköparna kom. I avskräckande syfte hade man rest en 3 m hög stolpe med 4 armar, där hängde man slavar för att de inte skulle frestas att fly.

Kap Verde upptäcktes 1460 av portugisen Diego Gomes. När man kom dit fanns det sköldpaddor, som än idag lägger sina ägg djupt nere i sanden. Öarna uppstod genom vulkanutbrott för 15 milj år sen. Ögruppen består av 12 öar, varav 9 är bebodda. Till Senegal på den afrikanska kusten är 450 km. Därifrån kom frö med pasadvindarna som gjorde att man fick en vegetation. Portugiserna var de första som slog sig ner. De hade med sig straffångar som gratis arbetskraft. Man började genast att odla bomull och spannmål. Snart behövde man mer arbetskraft. Det fann man på det afrikanska fastlandet och så uppkom slaveriet. Kap Verde blev en viktig plats för proviantering och reparationer för fartyg som färdades från Europa och Afrika med slavar och varor. Mellan åren 1650-1670 fraktades 150000 slavar från Afrika via Kap Verde till Brasilen. 1876 upphörde slaveriet, men Kap Verde fick nya näringar, gruvdrift och saltutvinning. På 18-1900-talen drabbades öarna ofta av svår torka. På ön Sol har det inte regnat på 6 år. 1945 dog 30000 människor av svält. Under nejlikrevoltionen 1975 blev Kap Verde självständigt. 1990 blev man en demokrati. Flaggan är blå,vit och röd med 10 stjärnor. 1990 hade ön Fogoeld utbrott och 1300 människor förlorade sina hem.

Det är svårt att förstå att portugiserna behandlade befolkningen så illa. Bl a fick man ställa upp för att beskydda Mozambique och Angola. Under 2 perioder hade Portugal, dvs diktatorn Salazar, koncentrationsläger på ön Santiago. Fångarna fraktades direkt in i landet från hamnen. Ingen människa visste om att fångarna, dels var oliktänkande och dels straffångar. De behandlades mycket illa, tortyr förekom och fångarna fick försmäkta i hus utan tak i olidlig sol. Vår guide var mycket upprörd när hon berättade det för oss. Inte var man särskilt förtjust över portugiserna. När man kommer till Portugal, så ser de ner på alla som kommer från Kap Verde.

En del kallar Kap Verde det sista paradiset. Ännu är allt rätt så fridfullt. Knappast någon nedskräpning. Badstränderna är milsvidda och med få besökare. Jag har aldrig sett så rent vatten. Eftersom öarna ligger i oceanen så ser man inte alger, sjögräs eller skräp. Inte heller har jag sett så ren sand, den var som mjöl. Men allt förändras, nu är det en enorm byggboom. Fransmän, portugiser och italienare bygger hotell i snabb takt. Tyvärr är det bara 10-15 av intäkterna som kommer landet till godo. Vi såg hotell, som såg ut som ur tusen och en natt, otroligt påkostade. Man satsar också stort på vägar, gator, golfbanor och fotbollsplatser. Jag såg en mycket modern bensinstation med restaurang och mataffär. Men där var inte många bilar. Här är det verkligen inte hög biltäthet. Tänk bara på en så viktig sak som vatten. Det får man genom avsaltning av havsvatten. Dricksvatten köper man i plastdunkar från Portugal. Man blir lite betänkt när man ser alla plastdunkar, ingen återvinning, här samlas miljoner plastdunkar.

Man kan säga att Kap Verde lever i en törnrosasömn, folk ser så lyckliga ut. Men nu blir man pådyvlade den västerländska civilisationen och hamburgerkulturen.

Till slut vill jag ge en eloge till Aino, min reskamrat på många resor. Hon ”bangar” inte för mycket. Hon delar våra enkla resor med tålamod. Hon är duktig på att hålla koll på mig, när det gäller tider och biljetter.

Av Yngve Karlsson 03 apr 2007 12:33